Serie A-säsongen 2019/20 #1 - ”Det, mina vänner, var en otrolig upplevelse”
Amrabat, Dzeko, Mihajlovic, Corona, Zlatan, Coppa Italia, Candreva.... minnerna är många denna speciella säsong.
En av de mest spektakulära Serie A-säsongerna har haft bokslut nu den första helgen i augusti.
Vi ska försöka sammanfatta det hela med hjälp av de olika redaktionerna på SvenskaFans.
Det kommer göras i tre delar där den första berör deras syn på deras lag, den andra generellt av serien och den tredje med att plocka ut årets elva.
Varsågoda, här är första delen:
* * *
Säsongen (äntligen!?) slut. Hur skulle du vilja betygsätta 2019/20 för ditt lag och varför?
— Godkänd med ett plus i kanten. Visst, det har gått lite upp och ned, men med tanke på omständigheterna (Mihajlovics sjukdom, corona...) får vi nog ha visst överseende med berg- och dalbanan. Segrarna mot Roma, Napoli, Atalanta och Inter förklarar pluset i kanten. (Mikael Mansjö)
— Det är klart att det är ett misslyckande att åka ur Serie A. Men som nykomling får man ingenting gratis, tvärtom går domsluten oftast de etablerade klubbarnas väg. Det är surt att degraderades efter bara ett år. Man såg fram emot en längre period i högsta ligan, naturligtvis. Men som Brescia-supporter är man van att lida. Under 2000-talet har vi spenderat dubbelt så många säsonger i Serie B som i Serie A. Betyget på prestationen i år blir väl 5 av 10, enligt Gazzetta-skalan. (Per-Erik Wesslén)
— På många sätt en besvikelse där man på eget bevåg slarvat bort viktiga poäng. Detta har varit något som genomsyrat säsongen och legat kvar som en blöt filt under corona-uppehållet. Med det sagt tycker jag att man ryckte upp sig på slutet (framförallt efter uppehållet) och visade upp ett fint försvarsspel i första hand. Offensiven har aldrig varit sprudlande (med undantag för Ribery samt Milan borta i höstas) och ineffektivitet är det bästa ordet att beskriva Fiorentinas offensiva skörd 19/20. (Johan Horn)
— Magiskt måste jag säga. Sen jag började följa dem på plats mer 2008 så har jag aldrig upplevt ett bättre och roligare Hellas Verona. Inte ens den stora återtågssäsongen 13/14 med Luca Toni, Iturbe, Romulo och Jorginho är bättre. Spelet JUric har utvecklat med den här truppen som jag var 100% säker på skulle åka ur är otroligt. Han har plockat upp rester från övriga klubbar och satt ihop till ett system som fungerat. Stor eloge också till sportschefen Tony D´Amico med alla värvningar (Rrahmani och Amrabat för ingenting av deras värde) och klubbens ungdomsakademi som börja skörda (Maresh Kumbulla, Zaccagni). Nio av tio "stegar". (Johan Stistrup).
— Bokslutet i Champions League blev en stor besvikelse, sedan åkte man ur på ett självförvållat sätt i Coppa Italia. Det kan fortfarande bli en Europa League-titel men Serie A slarvade Inter också bort. Hemmafacit var inte bra nog. 6/10 men närmare 7/10 än 5 med tanke på var vi har varit. Klart godkänt! 2. Vi har ett före och efter pandemin, hur skulle du beskriva skillnaderna för ditt lag– vare sig du tycker det var några eller ej. (Konrad Grönlund)
— Jag ger Juventus säsong betyget 8/10. Vi vinner ligan, förlorar cupen men har Champions League kvar att vinna. Jag håller reservation för att höja mitt till 9/10. (Alexander Ågren)
— Lazio har giort en toppen säsong. I december vann Inzaghis trupp Supercoppa mot Juventus och i Serie A placerade sig Lazio på en fjärde plats, med samma antal poäng som Atalanta. Dessutom tangerade Ciro Immobile Higuains rekord på 36 mål under en säsong och vann därmed guldskon framför Lewandoski, Ronaldo etc. Det innebär att man kommer att spela CL nästa säsong (om inte Roma vinner EL och Napoli CL). Det är första gången på 13 år, då Lazio senaste spelade CL säsongen 2007/2008. Om jag ska ge ett betyg till Lazios säsong från 1 till 10 skulle det vara 8. (Niklas Tellini)
— Jag utgår alltid från klubbens kommunicerade mål för säsongen. För Milans del var det självklart att knipa en Champions League-plats. Och ska vi vara helt ärliga så var laget aldrig nära en fjärdeplats. Det gör att ledningen, tränarna och spelarna får ett kraftigt underbetyg. Sedan kan man självklart argumentera för att Milan faktiskt räddade upp säsongen efter pandemiuppehållet och att man sett klart bättre ut sedan årsskiftet. Men i och med att Milan inte fått se CL-ljuset eller höra turneringens hymn på ett tag, så är resultat och målsättningar det som räknas. Och Milan uppnådde varken goda resultat eller någon målsättning. (Gabriel Melke)
— Det ligger mellan fem-sex av tio möjliga. Napoli har tagit ett tydligt steg ner denna säsong genom att klubben ej utmanade Juventus i toppen eller tog ny CL-plats. Det är en besvikelse. Sedan finns positiva glimtar med cupvinst och förbättrade resultat från januari månad. Men överlag är det ingen rolig säsong med Napoli. (Fredrik Kreuger)
— Parma får betyget väl godkänt. Det var det svåra andra året, man kunde inte längre kapitalisera på den positiva atmosfären som existerade i klubben ifjol där man nästan kunde se laget flyga mot poäng enbart på vilja, och som resultat av den enorma glädjen över att åter vara i Serie A. Att många ser säsongen som en besvikelse är ett resultat av att det gick så mycket bättre än folk på förhand trodde under hösten vilket ledde till uppgraderade förhoppningar och en justerad kravbild. Men om den här säsongen blev erbjuden till en på förhand hade man tagit den. (Erik Eliasson)
— 6/10. I slutändan så är det ändå en besvikelse att vi inte tar oss till Champions League sett till starten på säsongen och hur bra det såg ut innan årsskiftet. Men ett Roma med massor av skador på nyckelspelare lyckas lösa en femteplats. Ska sägas att vi har EL-slutspelet kvar som kan förändra en del. (Edvin Thunborg)
— Ja äntligen får jag nog tillstå. Det har varit en oerhört märklig säsong både ur ett fotbollsmässigt och ett samhälleligt perspektiv.
Från Udineses synvinkel har det dock varit en ganska bra säsong. Inför säsongen var de flesta experterna överens om att Udinese skulle hamna långt ned i tabellen och att zebrorna från Friulien skulle få kämpa hårt för sin existens. Men tack vare ett gäng fina prestationer, inte minst efter uppehållet, har Udinese seglat bort från bottenstriden för till slut landa på ett hyfsat betryggande avstånd från de nedflyttade lagen. (Jesper Klingnell)
* * *
Vi har ett före och efter pandemin, hur skulle du beskriva skillnaderna för ditt lag?
— Det är väl bara att konstatera att truppen inte riktigt har pallat med det täta matchandet efter uppehållet. Mycket skador och med tiden allt mindre spring i benen har karaktäriserat sommarfotbollen i värmen. (Mikael Mansjö)
— Luften gick ju ur hela fotbollsvärlden och inte minst människorna i Lombardiet när corona slog till. Men man kan inte skylla Brescias misslyckande på det, Atalanta har ju fortsatt att spela fantastisk fotboll efter uppehållet, trots att Bergamo drabbats nästan lika hårt som Brescia (räknat i antal dödsfall relaterade till covid-19). Brescias säsong förstördes nog redan när tränare Corini sparkades. Vårt hopp att överleva skulle byggas på entusiasmen och sammanhållningen; spelarna och tränaren som vann Serie B tillsammans skulle fortsätta att rida på den starka känslan av solidaritet och framgång. När man störde den harmonin, när Balotelli plockades in och när Cellino avskedade Corini, då gick någonting sönder. (Per-Erik Wesslén)
— Jag skulle framförallt lyfta fram en mer sammansvetsad trupp med stort förtroende för sin tränare som den största skillnaden. Visst kan man uppleva försvarsspelet i mittfält och backlinje som mer väloljat men jag skulle tro att det i största del är en produkt av en mer sammansvetsad trupp. (Johan Horn)
— Ganska stor skulle jag säga. Kontraktet osm var säsongens mål var i stort sett säkrat när återstarten kom igång i slutet på juni och tröttheten var tydlig då laget tränade extremt hårt inför den här säsongen och när den förlängs så här ich med pandemin så sätter det såklart sina spår. Speciellt då det många kvällar var extremt varmt. (Johan Stistrup)
— Egentligen inga större skillnader då tendenserna var kvar, både positiva och negativa. Mycket sena genomklappningar men samtidigt några riktigt bra insatser mellan varven. (Konrad Grönlund)
— Den stora skillnaden mellan för och efter pandemin var att alla spelare höjer sig ett snäpp. Lagdelarna mellan mittfält och anfall funkar som ett dragspel, och då kom de önskade resultaten. (Alexander Ågren)
— Innan den lock down myndigheterna i Italien bestämde sig för pga covid-19 pandemin hade Lazio endast 1 poäng mindre än Juventus och hade bara ett par veckor tidigare vunnit 2-1 hemma mot Inter. Lazio hade tagit 11 raka segrar och hade inte förlorat på över 20 matcher. Lazio hade dittills även bara registrerat 2 förluster. Scudetto var drömmen men många hade nog börjat inse att den drömmen hade kunnat bli verklighet. Lotito var en av de få presidenter i Serie A som kämpade för att säsongen skulle återupptas. Efter tre månader så återupptog säsongen men Lazio var tyvärr endast en blek kopia av det lag vi hade skådat innan pandemin. Skador på nyckelspelare samt en tunn trupp och uppenbara fel i förberedelserna inför post lockdown säsongen resulterade i mycket trötta spelare och ett lag som inte lyckades spela den typ av fotboll som spelades innan Corona. Första matcherna var katastrof och det gjorde nästan ont att se. Förlust mot Atalanta och två vinster mot Fiore och Torino följdes av tre raka förluster, ett kryss och en till förlust mot Juventus. Efter det 3 raka vinster och slutligen förlust mot Napoli, där det hade räckt med oavgjort för att sluta 3a i tabellen. (Niklas Tellini)
— Först har vi självklart tiden under den gode Marco Giampaolo. Hans oerhört korta sejour i klubben har nog de flesta glömt bort, men det har sannerligen inte jag. På förhand var han en spännande tränare som dessvärre blev en rejäl ”miss match”, vilket återigen ger ledningen ett stort minus. Därefter har vi första tiden under Stefano Pioli och där och då hade vi inte heller särskilt mycket att hurra för. Förändringen kom snarare när Zlatan Ibrahimovic skrev på. Mentaliteten blev på riktigt och plötsligt började spelarna jobba för varandra. Och det är vad man får med den långe svensken. Under pandemipausen fick spelarna säkerligen tid för reflektion och arbete i lugn och ro. Det gav dessutom Pioli chansen att implementera nya, men också arbeta vidare på sina redan befintliga, idéer. Efter pausen har vi sett ett helt annat Milan. Få tillslag. Mycket rörelse. Kreativitet. Minimerat risktagande. Ja, ni såg och ni förstår. (Gabriel Melke)
— Det känns som uppehållet gjorde att tränarbytets konsekvenser satte sig snabbare på truppen. Efter omstarten har Napoli haft ett säkrare försvarsspel och jag tror laget hade släppt in klart färre än 14 mål på elva matcher ifall dessa hade betytt något. Men en viss okoncentration i försvarsspelet har uppstått under de sista fem-sex matcherna när det var klart att det inte gick att nå Atalanta.
Samtidigt går det argumentera för att det uppstod en skillnad redan i januari, med cupvinsterna mot Lazio och Inter samt ligavinsten mot Juventus. Efter att serien vände den 18 januari är Napoli tredje bästa laget efter Milan och Atalanta. Så Gattuso var redan på gång.
Men givetvis, efter uppehållet har Napoli vunnit Coppa Italia och gjort bra resultat. Så det har varit en bra period. (Fredrik Kreuger)
— Många har pekat på uppehållet som den stora faktorn som kostade Parma en placering högre upp i tabellen. Parma tappade sitt momentum och sin rytm och har förlorat 7 av 12 matcher sedan Serie A:s återstart. Men jag är inte säker på att detta är fallet, faktiskt. Parma spelade två täta matcher mot Inter och Hellas, två matcher som Parma med lite flyt hade kunnat klivit av med fyra poäng i, men istället blev det noll poäng och begravna EL-aspirationer. Och jag tror att just på grund av att dessa matcher var så jämna och att förhoppningen om Europa dog på cupen så hamnade man i en negativ mental dvala som varade ett antal matcher. Hade Parma lyckats bättre i de två matcherna hade man nog haft en klart bättre utdelning efter uppehållet än man haft. (Erik Eliasson)
— Ser man till hur Fonsecas lag sprang ut efter coronauppehållet såg det ut som hela laget fått sig en duktig släng av det där viruset. Förlust på förlust och ett ofta håglöst spel. Men ju mer spelet gått och kanske ju mer spelarna vant sig vid öde arenor tycker jag mig ändå se att något har väckts igen. De allra sista omgångarna kanske är svårt att säga något om i och med avsaknaden av något att spela för. (Erik Winell)
— På något sätt fick nog uppehållet Udinese att vakna till lite grann. Innan lockdown hade laget sju raka matcher utan vinst, men efteråt har Friuliens stolthet slagit både Roma och Juventus.
På ett individuellt plan har det varit spännande att följa Seko Fofana efter uppehållet. De senaste åren har alla som följt Udinese insett att det är en talangfull slitvarg som är ämnad för stora uppgifter. Men den ivorianske mittfältaren tycks ha ägnat den ofrivilliga pausen åt att träna passningsspel, för när serien startade igen tog Fofana en nyckelroll även i uppspelsfasen. Han har varit en fantastisk spelare på slutet då han kombinerat sin tidigare välkända löpstyrka med ett fint passningsspel. (Jesper Klingnell)
* * *
Ditt starkaste minne av ditt lag?
— Glömmer inte Mihajlovics överraskande entré på Bentegodi i första taget. Tungt att se honom så pass påverkad av sjukdomen/behandlingen, men att han där och då orkade med en match på bänken var stort. (Mikael Mansjö)
— För mig var det bara en sån mäktig känsla att få se mitt kära Brescia på riktig TV igen. Det måste vara svårt att relatera till den lyckan för alla supportar som är så vana med att alltid kunna se sitt favoritlag spela på storbilds-TV. Men för mig var det första gången sen 2011. Så det i sig är faktiskt mitt starkaste minne av den här säsongen, och det jag kommer att sakna mest. (Per-Erik Wesslén)
— Att det blev en stor sörja tack vare Corona-uppehållet, jag kommer titta tillbaka på denna säsongen som en säsong med mycket förväntningar (nytt ägarskap) men med desto fler besvikelser. Med det sagt har vi många fina råtalanger och Fiorentina hade med rätt ledning och tränare kunnat bli extremt intressanta på sikt.
Serie A i helhet kommer jag minnas som säsongen där mindre lag chockade de flesta med fina skalper och enorma prestationer, även om vissa klingade av efter corona. Jag tänker fräst på Parma, Hellas Verona och Cagliari som alla gjorde det riktigt bra denna säsongen. Sen får man inte glömma bort Atalanta som är helt extrema, visst har man bubblat lite tidigare men det är denna säsongen som man verkligen visar alla tvivlare. (Johan Horn)
— Det var en magisk vecka i februari då Hellas hade Milan borta, Lazio borta och Juventus hemma inom sju dagar - alltså lag som var i bra form. Vi tog poäng i alla tre matcher och även om vi vände och vann hemma mot Juventus så var 0-0 i bortamatchen mot Lazio ändå körsbäret. De var otroligt starka då och var kanske seriens bästa lag. Riktigt bra match från båda hållen, Sen att ha fått sett Sofyan Amrabat live... Han kommer vara en legend i klubben - en som det kommer snackas om i framtiden - och det blev ju nästan en raritet av att ha fått se honom i Hellas tröja i o m lockdown. (Johan Stistrup)
— Antonio Candrevas 4-0 i premiären mot Lecce. Känslan var att det var starten på något stort, med flera nyförvärv som spelade bra. (Konrad Grönlund)
— Mitt starkaste minne är att Gianluigi Buffon vänder hem, och nu står som ensam ledare för flest vunna mästerskap. En anekdot, Chiellini är ensam med 9 vunna mästerskap. (Bonucci har vunnit ett med Inter). (Alexander Ågren)
— Starkaste minnet för denna säsong är nog vinsten mot Juventus 3-1 i Serie A i december, bara två veckor innan vinsten mot Juventus i Supercoppa med 3-1 (igen). Jag var då på plats och stämningen inför matchen samt efter att vänt underläge med Milinkovic Savic klassmål var magnifik. (Niklas Tellini)
— Känslan när man insåg att Zlatan Ibrahimovic faktiskt var klar för en återkomst. Det, mina vänner, var en otrolig upplevelse. Och ni förstår nog varför nu när säsongen är över. Jag hoppas innerligt att han förlänger.(Gabriel Melke)
— Det är trots allt vinsten i Coppa Italia. (Fredrik Kreüger)
— Den individuella insatsen som står ut mest av alla är Yann Karamohs soloshow mot Inter under hösten där han i princip på egen hand slaktade Inters försvarslinje. Men om jag skulle peka på en match som jag tycker representerar D’Aversas Parma på bästa sätt den här säsongen så är det en specifik match som dyker upp i hjärnbalken. Om jag var tvungen att rekommendera en match för folk som ville få sig en bild av detta Parma så skulle det vara 2-2 matchen mot Bologna. Parma var i usel form och gjorde inte mycket rätt under matchen. D’Aversa såg irriterad och frustrerad ut medan Mihajlovic stod med ett leende präglat av stolthet över sitt lags spel. Det såg ut att bli en enkel seger för Bologna i derbyt. Men så på tilläggstid får Gagliolo bollen. Han har ingen att spela så han attackerar Bologna på egen hand, forcerar sig in på offensiv planhalva och får iväg ett långskott som Skorupski styr ut till hörna. Och detta var allt som krävdes för att Parma skulle få poängvittring. Upp med laget uppmanar D’Aversa vid sidlinjen. Kulusevski slår hörnan som styr via Bolognaförsvarare till Jasmin Kurtic som kliniskt nickar in 2-1. Och man kunde känna i luften nu att detta inte skulle bli förlust. Mihajlovics leende hade helt plötsligt slocknat och han ångrade sig nog att han bytte in en oerfaren 19-åring för att han trodde att matchen var vunnen. Det är Gagliolo igen som är indirekt bakom framgången, han slår koncentrerat in en lyftning mot boxen där Inglese trollar sig bort från markering och styr in 2-2 i den 95:e matchminuten. Detta var för övrigt Ingleses första match tillbaka efter ett skadeuppehåll på 6 månader. (Erik Eliasson)
— Ett minne som kommer till mig är matchen jag såg på plats denna märkliga säsong, Roma- Milan 2-1. Dzeko med sin ansiktsmask knoppade in 1-0 och en glödhet Zaniolo avgjorde matchen. Även ett par Kolarov-frisparkar har man fått sett, det räcker så för en romanisti. (Edvin Thunborg)
— För mig finns det två minnen att ta med sig: ett positivt och ett negativt. Det positiva minnet är matchen mot Juventus nu i juni. Juve kunde vid seger säkra ligatiteln och när De Light pangade in 1-0 trodde nog de flesta att de skulle göra just det. Men i den andra halvleken spottade Udinese upp sig, skapade ett gäng kontringar och vände på steken. Först genom ett finfint nickmål av Nestorovski och sedan, på tilläggstid, genom en smått fantastisk sololöpning av Seko Fofana.
Det mindre positiva minnet hämtar jag från matchen mot Genoa, också den efter Coronauppehållet. Udinese ledde med 2-1 och när matchklockan tickade upp på 97 var segern så gott som hemma. Men så fick motståndarna straff. Då klev Udinesekeepern Musso fram och toppade en mycket bra insats med att rädda straffen. Ett kort ögonblicks magi där förmodligen varenda tittare var beredd att hylla Musso till skyarna och tillskriva honom hela segern. Men lika hastigt förstördes detta fina ögonblick när Pinamonti tryckte in returen. Oerhört snopet både för Musso och för laget. (Jesper Klingnell)
* * *
La Curva-redaktionen2020-08-04 12:00:00
