Till och med Glenn Hysén älskar Italien
Vad händer med "vårt" Italien när det omfamnas av alla andra?
Trots att Italien alltid har varit en fullvärdig medlem av den stora fotbollsfamiljen - bara Brasilien är mer framgångsrika - har man behandlats styvmoderligt av omvärlden. Inte minst i Sverige har inställningen varit fientlig.
Skribenten Marcus Birro har ofta påtalat de svenska fördomarna mot italiensk fotboll. Exempelvis hur SVT i sin VM-krönika 2006 istället för att hylla Gli Azzurri för guldet valde att underminera prestationen genom att tala om deras tråkiga spel och tveksamma moral (i skuggan av calciopoli, matchfixningsskandalen i Serie A, som avslöjades strax innan mästerskapet).
Den svenska misstron mot italienska landslaget och ligan är kopplad till uppfattningen om hela landet och folket som ett gäng korrupta myglare. Italienarna är även teatraliska, diviga och fåfänga. För att inte nämna skrockfulla. Som när förbundskapten Trapattoni nervöst gick omkring och skvätte sitt katolska vigvatten runt avbytarbänken under VM 2002.
En stor del av föraktet mot il calcio har naturligtvis också att göra med catenaccio-arvet, den defensiva taktik som dominerade på framför allt 1960-talet, till exempel när Italien vann EM 1968.
Rädslan att förlora har ofta varit större än viljan att vinna, men det kanske inte är så konstigt i ett land där fotbollen är lika helig som påven. Men visst är det lätt att bli frustrerad över denna inställning, även som Italien-supporter.
Ett särskilt tråkigt exempel på landslagsledningens cynism var när Baggio nekades en plats i VM-truppen till Japan/Sydkorea. Istället plockade nämnde Trapattoni in ännu en grovarbetare.
Samma sak i VM 1994, när dåvarande coach Sacchi valde att byta ut Baggio - lagets viktigaste spelare, nyligen tilldelad Guldbollen - efter blott 22 minuter i den andra gruppspelsmatchen. För att säkra upp defensiven. TV-kamerorna avslöjade hur Baggio mumlade för sig själv: "Han [Sacchi] är galen".
Ja, ibland är det lätt att förstå varför folk skakar på huvudet åt den italienska mentaliteten. Men det är ändå - för att låna Birros ord - "märkligt hur djupt Italien-hatet sitter i det här landet [Sverige]".
GLENN HYSÉN OM ITALIEN
Värst av belackarna har Glenn Hysén varit. Det före detta Fiorentina- och Liverpool-proffset skrev så här i sin självbiografi från 1992:
"Laganda och gemenskap märkte jag inte mycket av i Italien [...] Det är omöjligt att få en riktig vän i Italien om du kommer dit som fotbollsspelare [...] Jag vill påstå att italienska fans i genomsnitt är mycket sämre än de engelska fansen. Italienarna håller på med rena dumheterna. Det är bara ett enda vrål och bomber".
Han fortsatte: "Jag var mycket less på fotbollsatmosfären där [...] Summan av alla detaljer gör att jag inte gillar Italien".
Det här är en bild Hysén bibehållit och spridit genom åren. I en krönika i Expressen 2017 var domen hård:
"Med allt mygel som skett där nere genom åren ska de inte öppna käften [...] De inte är rädda för att slänga sig och mygla och sån skit. Jag är inte rädd för Italien för fem öre. De har ett bra försvarsspel med framåt har de inte så mycket att komma med".
Varför har den annars så gode Glenn denna avsky mot Italien? Är han fortfarande bitter för att lagkamraterna i Florens inte uppskattade hans göteborgska practial jokes?
Som när han smög in i omklädningsrummet under en träning och klippte sönder deras Armani-kalsonger? Inte heller gillade de när han slängde in rå fisk genom bilrutan i baksätet på en lagkamrats nya Mercedes. Hela bilen fick kläs om.
VINDEN HAR VÄNT
Efter detta europamästerskaps två inledande italienska segrar, 3-0 mot både Turkiet och Schweiz - och framför allt ett bländade spel - låter det helt annorlunda i svensk media. Och - tro det eller ej - även hemma hos Glenn.
I Aftonbladet den 17 juni går det att läsa att Hysén "har det gamla hemlandet som favorit" till guldet. "Efter Hollands första match trodde jag på dem. Men efter att ha sett Italien i två matcher, herregud! De ser otroligt giftiga ut".
"VÅRT" ITALIEN?
Hur kommer det sig att det tidigare närmast hatade Italien nu blivit folkkära i ett anglofilt land som Sverige?
Det enkla svaret är att Italien inte längre spelar som förr. Nu framstår de som en mix av Xavis och Iniestas Spanien från 2010/2012 och Thomas Müllers Tyskland anno 2014. Och när den ene profilerade fotbollsexperten efter den andre tar ställning för Mancinis manskap vill inte resten vara sena att haka på.
Men om nu alla börjar älska Italien uppstår ett dilemma för oss "riktiga" calcio-fantaster, vi som vant oss vid att gå mot strömmen. Vi som identifierat oss som outsiders. Vad händer med "vårt" Italien när det omfamnas av alla andra?
