Tills döden skiljer oss åt?
Någon gång i barndomen eller under tonåren hittar man sitt hjärtas klubb, och från den stunden är det för evigt. Tills döden skiljer oss åt.
Minns att jag en gång läste på SvenskaFans: "Att vara fotbollssupporter är att vara masochist, man plågar sig själv".
Ironiskt nog skrevs det där av ett fan till FC Barcelona - tvåa på UEFAS klubbranking. Mitt Brescia finns överhuvudtaget inte med på listan (som slutar med FC Lusitanos från Andorra, på 428:e plats). Enligt Footballdatabase.com är Brescia det 444:e laget i Europa. Förra kalenderåret vann vi sju matcher, i år har vi inte vunnit någon.
Jag loggar in varje vecka för att se mitt lag förlora. Jag blir deprimerad, förbannad, förtvivlad. Men jag står ut med eländet, jag låter självplågeriet fortsätta.
Hur tar man sig ur en sån här destruktiv relation? Kan man hitta någon ny istället? Nej, det är nämligen livets stora tabu, framför alla andra. Den värsta formen av otrohet. Det var Eric Cantona som sa: "You can change your wife, your politics, your religion, but never, never can you change your favorite football team". Det där citatet har satt sig i mig. Jag är fast, med andra ord.
Men det finns de som har det värre. Statistiker i England har skapat ett "Long-Suffering Fans Index", som bygger på data från 220 000 matcher, sen Football League startade i slutet av 1800-talet. Resultatet: Rochdale-fansen är de som fått lida mest genom åren. Klubben ligger för tillfället farligt nära nedflyttningszonen i League One, så ingen ljusning i sikte i år heller.
Martha Newson på universitetet i Oxford publicerade nyligen en studie om fotbollssupporterskap, som ger en annan sida av lidandet. Hennes enkätundersökning, där 750 fans deltog, visar att supportrar till "the most long-suffering clubs" har starkare emotionella band till sina klubbar jämfört med andra fans, de som håller på mer framgångsrika lag.
Rochdale-supportern är tydligen mer benägen att kasta sig framför ett tåg för att rädda sina supporterkompisar (vilka han betraktar som familj), än den genomsnittlige Manchester United-anhängaren är. Alltid något att vara stolt över, kanske?
FÖRSTA KÄRLEKEN
Min första kärlek var faktiskt brittisk. Det var en lördagseftermiddag - jag var nog tio år - när Tipsextra stod på, och min pappa fällde en kommentar om att laget som spelade hade så snygga tröjor. Det räckte för att jag skulle utveckla en besatthet för Aston Villa de kommande åren.
Jag hittade i seriemagasinet Buster en annons från ett postorderföretag och beställde ivrigt muggar, halsdukar, vimplar och tröjor. Jag följde resultaten på text-tv och i lokaltidningens sportsidor.
Särskilt kommer jag ihåg den dag det offentliggjordes att min idol David Platt hade blivit såld. Jag gick runt med den lilla urklippta tidningsnotisen i handen hela skoldagen, läste den gång på gång, som om världen tagit slut. Tills min magister stoppade mig i matsalen och frågade vad jag höll på med.
Någonstans på vägen gick jag och Aston Villa åt varsitt håll. Jag fick upp ögonen för Roberto Baggio, den gudomliga hästsvansen, och blev förälskad i Serie A och i hela Italien. Det var en mer konstnärlig fotboll än den engelska, vackrare. När Baggio - efter fyra år i Brescia - lade skorna på hyllan fortsatte jag att följa laget.
Och här står vi nu idag, i en trasig kärleksrelation. Jag och det 444:e laget i Europa. Vad skulle Cantona säga om jag gick tillbaka till Aston Villa?
