Vems är fotbollen?
Många av oss har någon gång varit med om att råka sparka in fotbollen på grannens tomt. Vi har tvingats diskutera fram vem som ska få det ärofyllda uppdraget att hämta den och samtidigt löpa risk att bli påkommen av någon argsint gammal gubbe. Likväl har många av oss när detta scenario uppenbarat sig också förnekat vår inblandning. Vems är fotbollen?
De stora skiljelinjerna inom fotbollen går mellan klubbarna, spelarna, marknaden och fansen. Alla kräver sin bit av kakan och insisterar på respekt och få sitt lystmäte stillat. Parterna framhåller det egna tolkningsföreträdet om sakernas tillstånd och drabbar ständigt samman utifrån sina intressen och ibland diametralt olika uppfattningar om vad fotboll är och bör vara.
Många fans och även klubbledningar svär över den moderna fotbollens frammarsch och dess urholkande effekt på de värden som anses definiera den riktiga fotbollen. Men återigen, vems är fotbollen?
Klubbarna representerar fotbollens institutioner och symboler som under dryga seklet bundit spelarkarriärer och fans intill sig. De har gett människor mening och sociala sammanhang att tillsammans glädjas och bedrövas av resultat och erfarenheter. De arbetar oförtrutet med att uppfylla supportrarnas, spelarnas och marknadens förväntningar.
Men klubbarna kräver och förväntar sig i sin tur sina spelares och fans lojalitet och uppoffring, deras rationella eller irrationella ageranden till trots. De beskyller fans för sviktande resultat och underpresterande spelare. De driver på en utveckling där utgifterna ökar, och jakten på framgång innebär ofta en balansakt om det många människor håller kärt i livet, nämligen klubbens existens och identitet.
Spelarna har sin egen upphöjda position där de själva har tillåtits att definiera sitt eget värde och tillsammans tjänar de mer än all världens politiska ledare. De bråkar om lönebelopp och uteblivna personliga framgångar. De idoliseras in absurdum och definierar många människors drömmar och besvikelser.
Ansvaret vilar dock tungt på dem att glädja fans och klubbledningar och de får underkasta sig ett inrutat liv som fotbollsgladiatorer. Utan deras uppoffringar och talang skulle fotbollen blekna i sin underhållning och bli en ordinär och en många gånger intetsägande tillställning.
Marknaden slår mynt av spektaklet som sammanför människor världen över. De tillgodoser behov av tv-sändningar och gör genom sponsor- och tv-avtal det möjligt för klubbarna att avlöna spelare som kan leva på och viga sina liv åt fotbollen. Men marknaden förminskar supportrar till konsumenter. De struntar fullkomligt i vilka som kollar och tar ingen hänsyn till historia eller tradition. De sliter våra juveler ur händerna på oss med hjälp av agenternas locktoner.
Vi supportrar ondgör oss vidare över stjärnor som lämnar den älskade klubben för större pengar, men välkomnar den pärla som anländer från konkurrenterna och de vilt kämpande bottenlagen. Vi förväntar oss oavsett verklighet att klubb och spelare ska uppfylla våra förväntningar avseende ambition och spel på planen. Vi hatar och driver på antagonismen, men ger matcherna dess lyster och inramning. Sångerna och engagemanget bär klubb och spelare mot framgångar, men vi dömer och förkastar enögt det som går oss emot.
Men vi supportrar följer dem alla som om det vore råttfångaren själv. När vi infinner oss, trots höga biljettpriser och tveksamma moraliska beteenden från marknad, klubb och spelare, är vi en del i maskineriet. Det fortsätter så länge produkten inbringar miljarder och slår rekord på rekord. Men vad skulle hända om vi i protest lämnade arenan tom och satt hemma och fulstreamade för glatta livet?
Vi är alla en del i den fotbollsvärld vi lever i. Min poäng med denna text är att vi alla medvetet eller omedvetet emellanåt uppträder motsägelsefullt och inkonsekvent. Vi bidrar därmed alla till den fotboll vi både älskar och hatar. Det finns en dubbelhet i varje aktör inom fotbollen. Fotbollen är i mitt tycke allas och på så sätt också vårt gemensamma ansvar. Den har blivit vad vi alla gemensamt har gjort den till. Bollen är vår.
