Derby – i backspegeln

Slutresultatet skrevs till 3-0 och vi hade tagit vår största vinst mot Roms avskum; spelet kanske inte var det bästa men vi stod som segrare. Och på läktaren stod jag och sjöng som aldrig förr. Här kommer derbyt – i backspegeln.

Att jag skulle åka ned hade bestämts långt innan matchstart, lika långt tidigare som att jag denna gång skulle åka ned med kvinnligt sällskap vilket betyder mindre Excalibur och mer turistande. Inget fel med det, och förväntningarna var lika höga som vanligt månader innan matchstart. När allt var bokat och klart dök den självklara frågan upp: Är detta rätt derby att åka? Tänk om det blir som förra hemmaderbyt; Totti har lekstuga och Roma slår något förbannat rekord mitt framför ögonen på mig. Jag hoppades på det bästa, men var förberedd på det värsta.

Dagen innan match flög vi ned, och den känslan man har när man flyger in över Rom är svår att slå. Jag har besökt många platser på jorden och det är få platser där man så snabbt ser var man är och så snabbt ser länken mellan dåtid och nutid. Frågan var hur framtiden skulle te sig. ”Allt förutom en förlust” var min enda tanke när jag såg Colloseum, och en liten bit lägre bort dagens samlingsplats för kamp mellan testosteronstinna män: Olimpico. Samtidigt kommer jag ihåg hur det knöt sig i magen, hur jag började känna mig illamående. Det kunde ju faktiskt sluta med förlust.

In till stan, checka in på hotellet och sen ut för att stilla nerverna. Efter en god lunch och ett ännu godare glas vin så begav vi oss ut för att strosa längs gatorna, spana in monument byggda långt innan dagens supermakt existerat som nation och besöka diverse supportershoppar. I centrala Rom känns det ofta som att Lazio inte existerar, om man inte spanar in lite klotter och annat. I butikerna finns mest roströda tröjor och de flesta (läs: pakistanier och indier i stånd) bär på tröjor med Tottis namn på ryggen. Skönt. Alltid underdog, alltid en del av det politiskt inkorrekta. Alltid en del av något utvalt, annorlunda och speciellt. Alltid Lazio.

Klockan tickade på och jag hade bestämt ett möte med en viss Paolo vid Porta Pia. Förutom att Paolos egen butik ligger där så är det också ett vanligt samlingsställe för Laziofolk från hela världen och det kunde vara roligt att se vad det var för typer som kom på besök. Träffade en och annan trevlig laziale i väntan på att mannen med biljetterna skulle dyka upp. Ett par bärs, och en del diskuterande kring startelvan, senare dök så biljetterna (och Paolo förstås) upp och efter en liten stunds diskuterande så begav sig jag och mitt sällskap därifrån. Att hänga kvar där och bara slösnacka kring matchen var det värsta tänkbara – nervositeten kunde nu bara ta kål på mig. Det var således dags för en pizza (och en flaska vin), och samtidigt som Paolo förklarade var man skulle gå för att undvika att föda en romanista så hörde jag honom säga: ”Meet me here before six tomorrow and we will all go there together”. Resten av kvällen spenderades på Excalibur.

Vaknade kring sex dagen efter (jag var hur trött som helst efter miltals långa promenader dagen innan). Sex! Shit! Match om två timmar! Jag hoppade upp ur sängen, samtidigt som jag upptäckte att det var oerhört tyst på gatan nedanför hotellet. Fan. Klockan var sex på morgonen. Tillbaka i sängen men omöjligt att somna om. Försökte väcka mitt sällskap, men olikt mig lyckas hon fortsätta sova (otroligt egentligen med tanke på vilken dag det var).

Jag gick igenom matchscenario efter matchscenario, och ju mer jag spekulerade desto värre blev det. Hur fan skulle vårt mittfält stå emot deras? Dom har ju halva italienska landslaget, medan vi har en halvtaskig argentinare och ett par råskinn som dock inte kan bolla till tio. Kört. Vilken idioti! Varför i Helvete skulle jag åka ned denna match för?

En stund senare stod jag redo att bege mig ut på stan igen, att sitta och vänta på en kvällsmatch kan man bara bli galen av. Vi strosade längs med de gamla gatorna och spanade in en vacker vy efter en annan, och ett besök till Vatikanen dök upp som ett gott alternativ till att kröka skallen av sig och inte komma ihåg en minut från dagen. Väl framme chockas man ofta av det otroligt långa köerna, och det välpackade ”torget”, men det var ju söndag och hela världens katoliker stod säkert och väntade på il Papas tal. Vi smet förbi köerna (hade ändå inte tänkt ta en sväng in i museerna utan bara in i själva kyrkan) och hann ta en titt innan vi såg att alla samlades ute på torget. Klockan började närma sig tolv och fadern skulle tala. Trots att jag inte är katolik drogs jag med i den masspsykos som rådde och jag bara stod och gapade när den lilla stora mannen tittade ut genom fönstret på översta våningen. Samtidigt som jag undrade hur så många människor kunde vallfärda för att höra honom tala märkte jag att jag inom mig bad. Uppenbara dig ikväll!

På väg tillbaka till hotellet började det regna och jag undrade om det var Guds vrede över min korkade önskan att han skulle uppenbara sig i samband med en fotbollsmatch som låg bakom det hela. En sväng förbi Spanska trappan (mitt i ösregnet) och sen ner i tunnelbanan. Nu började det dra ihop sig. Stannade till vid en vinbutik och inhandlade en flaska; min alkoholkonsumtion låg långt över min vanliga. Helt logiskt.

Klockan hade passerat sex när vi dök upp vid Porta Pia. Inte en människa så långt ögat kunde nå och jag antog att alla i det sällskap som skulle mötas begett sig till Olimpico. När vi vänder för att gå till bussen hör jag någon skrika efter mig. Paolo förstås. Efter några minuters påpekande att jag var sen och att alla andra redan åkt erbjöd han oss att åka med i hans bil till matchen. Bättre alternativ fanns egentligen inte då Paolo under resan berättade en hel del om laget, spelarna och Lotito, samtidigt som han spelade klassisk musik för att undvika alla journalister som spekulerade om matcherna på radion. Han berättade om spelare som varit i klubben tidigare, om hans tjafs med Simeone, om Oddos diviga inställning och om hur trevlig Firmani egentligen är. (Paolo gör verkligen ett besök i huvudstaden extra intressant och han vet själv hur många beundrare han egentligen har runtom i världen.) Vägarna var packade med bilar och det fanns snutar uppställda överallt – vi började närma oss Olimpico med andra ord. Att hitta en parkering skulle inte vara lätt och Paolo föreslog att vi skulle kliva av och att han sen skulle möta upp oss inne på arenan. Vi klev av bilen och möttes av en ljudkuliss mäktigare än man kan föreställa sig. En och en halv timme innan avspark lät det som att hela arenan var full. Det var match snart. Det var dags för Derby della Capitale!

Mer bilder, och en del text, från matchen kommer imorgon.