I de Storas svallvågor

I de stora klubbarnas svallvågor finner vi alltid tröst. Vi som sympatiserar med mindre framgångsrika lag, vars höjdpunkt för säsongen kanske är en derbyvinst, en vändning mot Cesena i andra halvlek med tio vilt kämpande krigare, eller att få bryta en icke-vinsttrend mot Milan efter många långa år. Vi får inte uppleva semifinaler i Champions League. Vi kommer förmodligen aldrig att få göra det heller. Men vad är väl en bal på slottet?

 

Lazios säsong börjar lida mot sitt slut. Kampen om tredjeplatsen är lika tuff som den alltid har varit och med sex matcher kvar kan vi konstatera att det mesta är möjligt. Vi kan rasa som ett jordskred ner i avgrunden om en mödosam säsong med en smal trupp till slut tar ut sin rätt, eller så kan laget sluta sig samman och ge sig fan på att aldrig vika sig. Oavsett vilket så går solen upp och passionen blommar ut lagom till seriepremiären till hösten. Än en gång.

 

Djurgårdens IF åkte ur Elitserien i hockey i år. Trots ett bra lag vek man ner sig, spelet låste sig och inte ens legendaren Challe Berglund fick ordning på skutan. Tungt för alla djurgårdare, givetvis, men det finns alltid något positivt med även den värsta mardrömmen. I Djurgårdens IF sker nu ett räfst- och rättarting. Supportrar i periferin lämnar, missförhållanden i klubben synas i sömmarna och det verkliga Djurgården sluter sig samman. De som inte är nog dedicerade flyr. Den hårda kärnan blir kvar.

 

Lazio har sin hårda kärna intakt och de perifera supportrarna som egentligen inte bryr sig om klubben håller sig för det mesta borta. Det är skönt. Lazio är inte något topplag dit de bästa spelarna söker sig, där den vackraste fotbollen spelas eller dit norrmän och kineser åker för att bli underhållna. Jag vet, och du vet, att om man möter en laziale här i Stockholm eller i Rom så kan man vara tämligen säker på att det inte är pokaler och glimrande guld han föll för. Det känns befriande att i princip kunna utesluta den framgångskåta och titeljagande supportern från våra led. Inte för att vinna skulle vara dåligt, men vinna är långt ifrån allt. Det är inte värt att vinna om man ska bli som Barcelona. Aldrig.

 

Jag brukade hålla på Chelsea förr i tiden. Det säger jag utan omsvep. Ärligt talat var Chelsea mitt absoluta favoritlag på den tiden då man hade spelare som Gianfranco Zola, Dennis Wise (vilken hjälte han var), Marcel Desailly, Franck Leboeuf, Tore Andre Flo och Gustavo Poyet. Chelsea var en helt annan klubb på den tiden, charmig och stökig, och det spelades stundtals fantastisk fotboll medan det ibland svajade betänkligt. Chelsea var ingen klubb man förknippade med maskinell effektivitet. När allt började handla om att alltid vinna alla matcher var det inte roligt längre. Det Chelsea jag hade lärt mig att älska dog. Det var i ärlighetens namn en ganska tung tid.

 

Barcelona, Real Madrid, Bayern München och dagens Chelsea skulle kanske, i likhet med Djurgården Hockey, också behöva uppleva en smärre katastrof. En degradering exempelvis, för deras egen skull. För att leden ska ges en chans att sluta sig samman och för att återupprätta sin förlorade identitet. Den världserövringslinje Barcelona slagit in på, med tiotals miljoner av fans över hela världen, hur känns den egentligen för den hårda kärna som givetvis existerar i Katalonien också? Att dela sin älskade klubb med den obildade och lättledda massan, för att använda konungaretorik från tidigt 1900-tal.

Jag brukar gå till Råsunda och titta på AIK. Jag gillar AIK. Även om jag vill se AIK vinna matcher så inser jag att det alltid finns en risk att laget förlorar - och det är just det som är tjusningen med hela skiten. Det är det fotboll och idrott handlar om. Så är det med Lazio också, förstås. Så är det med Djurgården och Torino och Hertha Berlin. Men så är det inte med Real eller Barcelona, och vanligtvis inte heller med Chelsea eller Bayern förutom då man möter topplagen eller spelar CL-semi.

Med bekännelsen att det faktiskt finns, och har funnits, andra klubbar än Lazio i mitt 25-åriga liv vill jag skicka en hälsning till alla som av någon anledning valt att på gott och ont supporta en mindre klubb. Fan vad bra vi är. Och fy fan vad tråkigt att hålla på Barcelona.