Milan - Lazio3 - 2
Milan Lazio 3-2
Kvällens match slutade som den inleddes. Trots periodvis av fint spel och ett riktigt klassmål straffas Lazio på övertid av ett Milan som går upp i serieledning.
Matchen i korthet
Inledningen av matchen påminde om den mot Napoli, fast tvärtom. Nu var det motståndarna som fick bollarna med sig och Lazio som slarvade. På kort tid skulle Lazio straffas av Milans höga press. Rebic satte kvällens första mål på hörna efter att Marusic fullständigt tappade markeringen. Mindre än tio minuter senare döms straff till Milans fördel efter en väldigt diskutabel handssituation, som jag tyckte nuddade kroppen först. Chalanoglu förvaltade enkelt förtroendet och 2-0 var ett faktum efter 17 minuter. Jag sitter tyst, kokar och känner en stark avund mot Milan som spelar med ett sådant flyt som vi hade för ett år sedan. Ungefär 10 minuter senare vänder det hela. I en solklar ickestraff som dessutom VAR-granskas, men som ändå döms till Lazios fördel, sätter Luis Alberto returen på Immobiles straffmiss.
Därefter vänder matchen och Lazio tar den tydliga taktpinnen. Helt plötsligt såg Milan trötta och långsamma ut medan Lazio av allt att döma verkade resa sig ur askan. Den sista delen av första halvleken spelade Lazio riktigt bra, men då började också en negativ trend som senare skulle avgöra matchen. Correa byts ut och Muriqi kommer in. Klass mot svalhet. De senare bytena skulle få samma inverkan på matchen.
Den andra halvleken fortsätter i samma anda som den första slutar, med Lazio som tydligare spelförare även om tempot sjönk. En kvart in kom dock det där målet som fick mig att gå från nervös och missunsamm till stolt och full av framtidstro. Efter att Luis Alberto passade Cataldi, som passde Milinkovic-Savic som med en touch lobbade över Milans backlinje kunde Immobile peta in 2-2 som den skyttekung han är. Ett mål ser aldrig så enkelt ut som när det görs av en spelare med sådan självförtroende och klass. Helt plötsligt tänkte jag att "detta kanske vi kan ta hem". Inte för att vi var ljusår bättre, men trots allt lite hungrigare och till synes mindre trötta. Så kommer det, ännu ett byte, ett dubbelbyte som ser Immobile och Milinkovic-Savic kliva av till förmån för Akpa Akpro och Andreas Pereira. Som det skulle straffa sig. I matchens avslutning får Rebic två livsfarliga chanser, men på övertid stänker kvällens Milan-hjälte Theo Hernandez fram och gör lagets andra hörnmål i en sitauation där han var så ren att en oanvänd vit linneduk skulle tittat med avund. 3-2 slutar matchen.
Analys
Milan är bättre än Napoli och det var väntat att matchbilden skulle se annorlunda ut. Däremot skulle jag verkligen vilja veta vad som påverkade Inzaghis beslut denna afton. Muriqi har visserligen tydliga kvaliteter i sin explosivitet, snabbhet och styrka, men saknar precisionen. Det syns även att han inte spelat många minuter i Serie A då han hamnar fel och verkar tveka i omställningssituationer och dröjer såpass länge att han blir lätt att avväpna. Mot bakgrund av hur till exempel Caicedo utvecklats det senaste året finns det hopp, faktum är att han visar mycket finare spelkvaliteter än vad Caicedo gjorde i början, men han behöver tid. Jag undrar varför Caicedo inte fick någon speltid, troligtvis beror det på en seglivad skada som gjort att han inte kunnat spelas önskvärt mycket senaste tiden.
När Immobile och Milinkovic-Savic byts ut blir jag nästintill ställd. Lazio vassaste spelare byts ut i ett läge där matchen står och väger. "Kanske är båda lagen nöjda med en poäng", säger kommentatorerna. Bevisligen inte. Lazio tappar tempo, momentumet hamnar tillbaks till Milan som också avgör matchen. Om inte Immobile eller Milinkovic-Savic själva bett om, eller ordinerats, att bytas ut begriper jag mig inte på varför Inzaghi gör dessa byten i detta matchskede. Om goda skäl inte fanns bevisar det att allas vår favorit har mycket kvar att lära.
Istället för att gå in i juluppehållet med en härlig känlsa kan jag inte hjälpa att stå vid sidan och känna mig bitter. Tåget till CL-platserna har börjat gå och Lazio ser just nu ut att missa det. Annat vore det om vi tagit trepoängare mot Verona, Udinese och Benevento. Men det har vi inte gjort. Låt oss hoppas att skitåret 2020 endast inneburit en förbannelse över Lazio, som bryts vid årsskiftet. Annars är det dags att brygga ett motgift och börja leverera egen magi igen.
