Att vara milanista (i Sverige) år 2023 - del 1
Vart befinner sig klubben just nu, i månadsskiftet oktober/november år 2023? Vilken status har AC Milan och hur ser andra på oss och våra chanser? Vad innebär det att vara milanista år 2023 och varför tenderar en del av oss att så ofta blicka tillbaka i tiden?
Ett par dagar efter den tunga förlusten mot PSG och jag kommer här och nu inte utvärdera resultatet av just den matchen med mer än ett par ord.
PSG är ett är världens bästa lag och som efter en lite knackig start alltmer börjat hitta formen. De har också världens kanske bästa spelare på topp men denne skulle inte prestera om det inte också fanns andra riktigt duktiga spelare bakom honom och i forwardslinjen.
Efter förlusten ligger vi sist i gruppen och det känns naturligtvis inte alls bra. Samtidigt är det en riktigt svårt grupp med lag vars ägare, ledning och supportrar räknar med att ta sig till som allra sämst åttondelsfinal. Tänk om Dortmund eller Newcastle efter tre matcher hade legat sist i gruppen. Det hade ansetts som ett stort misslyckande. Kanske till och med större än vårt? Hade PSG efter tre matcher legat sist hade Enrique möjligtvis fått en allra, allra sista chans innan det definitivt hade varit dags att packa ihop för gott.
PSG har siktet inställt på bucklan och riktig där är vi inte ännu.
Vart befinner sig då klubben just nu, i månadsskiftet oktober/november år 2023? Vilken status har AC Milan och hur ser andra på oss och våra chanser? Vad innebär det att vara milanista år 2023 och varför tenderar en del av oss att så ofta blicka tillbaka i tiden?
I ett försök att svara på det tänkte jag börja med att backa bandet ett par år tillbaka i tiden.
För ganska exakt åtta år sedan slog jag vad med en polare som håller på Arsenal om vilken av våra respektive klubbar som först skulle lyckas nå nya framgångar i Europa och vinna Champions League. För vår del såklart inget vi inte lyckats med förut men för Gunners något helt nytt. Vadet kan ur den aspekten kännas som något fördelaktigt för min del, men faktum var att Milan för åtta år sedan var en klubb i djup kris. Säsong 2014/2015 slutade vi på tionde plats i ligan och det mesta var becksvart. Det var då fyra år sedan den senaste ligavinsten och åtta år sedan den senaste triumfen i CL och kommande säsong väntade inte ens spel i Europa League.
Arsenal å andra sidan hade förvisso inte vunnit ligan på tolv år och som bäst förlorat en CL-final nio år tidigare. Däremot slutade dem den säsongen trea i Premier League så oddsen för vadet var nog ändå hyfsat jämna.
Under den här perioden i vår klubbs historia är jag tveksam till att klubben kändes särskilt lockande för yngre personer runtom i världen att fästa sig vid. Självklart finns det barn som växer upp med en förälder eller någon slags fadersfigur som håller på en klubb, tar med barnet på match och så väcks en livslång kärlek. Andra lite äldre barn följer kanske med en polare på en match och upplever i samband med det en själslig fulländning. Eller så ser man laget på tv och fastnar för något. Ett fantastiskt fint spel, en stämning av högsta klass, en jäkligt snygg matchtröja eller en spelare som genast blir till den stora idolen. Milan kunde under ett par år i mitten av 10-talet bjuda på åtminstone en lockande stämning på San Siro och kanske en och annan schysst matchtröja (den i sig lockar nog förresten bara väldigt små barn). I övrigt saknade vi bländande spel och stora idoler i laget.
Åtta år senare lever vadet fortfarande och för första gången på många år har också båda dessa klubbar samtidigt lyckats kvalificera sig för spel i CL.
I den turneringen hör åtminstone Milan med all sin anrika historia helt klart hemma. En gång i tiden var klubben en absolut favorit till seger varje gång den sparkade igång efter sommaren. Turneringen och turneringssegern var djupt rotad i klubbens DNA och själva mentaliteten i alla led i vår organisation och verksamhet gjorde oss till en ständig utmanare om bucklan.
Men numer och trots föregående säsongs framgång med semifinalplats så ser det lite annorlunda ut. Sjutton år har gått sedan den senaste finalsegern och det är nog få som inte tror att vi snart kommer att kunna räkna åren till arton.
För min del känns det märkligt då jag minns den senaste segern som om den matchen hade spelats igår. Kanske hänger det ihop med att jag på den tiden delade lägenhet med ett inbitet Liverpool-fan som jag i två års tid hade tjafsat med kring fusket vid finalen 2005. Jag ska inte gå in mer på det där med fusket då jag inte är någon särskilt dålig förlorare och då det har runnit alldeles för mycket vatten under broarna sedan dess… men… ja… fy fan, känslan av orätt kom över mig igen och jag blir nu därför tvungen att på YT kolla på en inspelning av straffläggningen. Sättet Dudek liksom springer ut från mållinjen mot straffläggarna när de ska slå sina straffar. Herrejösses. Blir ordentligt förbannad när jag ser det. Jäkla sprattelgubbe! Skandal!
Ni får ursäkta utläggningen ovan. Vi vänder blad genom att fortsätta att backa bandet tillbaka och nu fyrtio år tillbaka i tiden.
Inför säsongen 1983/84 var klubben efter flera svaga säsonger och en sejour i serie B åter tillbaka i högstaligan. I klubben återfanns en 22-årig Franco Baresi som just blivit utsedd till lagkapten. I truppen fanns även den talangfulle försvararen Filippo Galli (intervju) som blivit uppflyttad från primavera-laget och som tillsammans med nämnde Baresi, Paolo Maldini, Billy Costacurta och Mauro Tassotti skulle komma att bli en del av stommen i historiens bästa försvarslinje och skörda mängder med framgångar både i Italien och ute i Europa.
Under sommaren hade klubben skeppat iväg den hyfsat framgångsrike Joe Jordan som trettio år senare skulle återvända till San Siro och bli ett namn på allas våra läppar efter en hetsig dispyt med Rino Gattuso i CL-matchen mellan Milan och Tottenham, där Jordan då var assisterande tränare. Han ersattes av Luther Blissett som säsongen innan vunnit skytteligan i engelska högstadivisionen. Blissetts sejour hos oss blev bara ettårig och kan nog rankas som totalt misslyckad. Klubben slutade på åttondeplats och det skulle dröja åter några år innan laget stod som mästare i serie A.
Klubben hade redan på den här tiden en mycket anrik historia som en av de allra mest framgångsrika fotbollsklubbarna i landet. För oss svenskar fanns även en alldeles särskild koppling i och med Gre-No-Li som i egenskap av forwardstrident i klubben dominerat ligafotbollen under början av femtiotalet. Framgångarna var stora och man började tala om laget som "Grande AC Milan". Jag vet att många svenskar blev förtjusta i klubben under Gre-No-Li-eran och noga följde rapportering och resultatåtergivning från matcherna i svenska tidningar.
Däremot var det förmodligen så att merparten av fotbollsfrälsta i vårt avlånga land under åttiotalet hade sina sympatier hos något av lagen från de brittiska öarna i och med tipsextrasändningarna i den statliga televisionen som under flera decennier marinerat folket i engelsk sparka-spring-fotboll på olika leråkrar till fotbollsplaner.
Vi spolar fram bandet till säsong 93/94 och kontrasten är närmast total. Mot slutet av maj står det klart att Milan är ligasegrare för tredje året i rad och dessutom nyblivna Champions-Leaguemästare efter den fantastiska finalen mot Barcelona som besegrades med hela 4-0. Laget bestod av några av de absolut främsta italienska spelarna genom tiderna, den kroatiske storheten Zvonimir Boban, de franska legendarerna Desailly och Papin samt den helt fantastiske Dejan Savicevic. För att bara nämna några. Det var helt enkelt världens bästa spelare i världens odiskutabelt bästa lag. Som ung milanista på den här tiden var det enkelt att leva och det gick inte att föreställa sig en säsong utan någon slags större framgång. Klubbens status kunde på den här tiden inte vara högre med sin anrika historia, alla superstjärnor i truppen och de sportsliga framgångar som skördats under flera år.
I början av nittiotalet började också de reklamfinansierade tv-kanalerna att sända serie-a fotboll. Först i kanal 4 och sedan på kanal 3 i det legendariska fotbollsprogrammet ”Uno-kryss-due” med Gunnar Nordahls son Thomas som expertkommentator. Som son till en fotbollslegend röde han sig ledigt inne på San Siro och Milanello och bjöd oss på inside-information direkt från klubbens storstjärnor och tränare. Ett fantastiskt program och som låg helt rätt i tiden med tanke på vart den bästa fotbollen i världen då spelades.
Många var det som blev milanfrälsta under slutet av åttio- och början av nittiotalet och fler skulle det bli i takt med att klubbens popularitet i Europa och världen skulle komma att växa ytterligare under de närmaste två decennierna.
Mer om det i del 2.
