Att vara milanista (i Sverige) år 2023 - del 2

Del 2 i artikelserien där jag försöker att reda i vad det innebär att vara milanista i dessa tider.

Då var det dags för del 2 i denna artikelserie där jag försöker ge svar på vilken status AC Milan har just nu, hur andra ser på oss och våra chanser, vad det innebär att vara milanista år 2023 och varför en del av oss tenderar att så ofta blicka tillbaka i tiden.

För att lyckas med uppgiften att besvara frågorna ordentligt kommer jag att bli tvungen att fortsätta ta er med på min nostalgritripp.

I del 1 gjorde vi nedslag i Milans säsonger år 1983/84 och 1993/94 och kunde konstatera att skillnaden mellan statusen på klubben mellan dessa år var markant. Laget hade i början av 80-talet flera bekymmer, däribland ekonomiska och de sportsliga resultaten uteblev. Det skulle bli ändring på det i och med Silvio Berlusconis köp av klubben 1986, ett par bra värvningar och påfyllnad i a-truppen från en generation unga italienska spelare av aldrig tidigare skådat slag. Resultaten lät inte vänta på sig och säsongen 93/94 stod laget ohotat på den absoluta toppen av världsfotbollen.

Milano målades på den här tiden i svart och rött och att det fanns ett annat serie-a-lag i metropolen var det få utanför staden som tänkte på.

Dominansen i den inhemska ligan var stor och ute i Europa fanns inget annat lag som kom i närheten av att vara lika bra under den här perioden. Real Madrid hade dominerat den inhemska ligan från 50-talet och framåt (ligasegrar 23 gånger mellan 1954-1990) men någon seger i Europacupen/CL hade de inte lyckats åstadkomma sedan 1966 och från 1990 och ett par år framåt var det istället Barcelona som var bäst i Spanien. Katalanerna lyckades också knipa en seger i Europacupen 1992, i en turnering där Milan på grund av dåtidens kvalificeringsregler inte deltog. Men när det sedan blev dags för ordentligt motstånd mot Milan i finalen 1994 blev de däremot ordentligt utskåpade.

Den framgångsrika eran skulle komma att vara ungefär åtta år lång (1988-1996) och ge lagets fans fem finaler i EC/CL och tre segrar där, samt fem seriesegrar i dåtidens i särklass bästa fotbollsliga.

Några mörka år
Sedan följde några år som kom att kantas av svagare resultat. I Europa återuppstod Real Madrid som en maktfaktor och ständig utmanare om titeln som bäst på kontinenten.

I serie A var kampen om titeln stenhård. Juve, Inter, Roma och Lazio var alla klubbar med riktigt bra spelare och som varje år räknades som utmanare till lo Scudetto. På den här tiden kunde även lag som Fiorentina med världsspelare som Rui Costa, Predrag Mijatovic och Gabi Batistuta hävda sig i såväl ligan som i Europa. Även Parma hade ett lag som tjusade många runt om i världen och inte minst i Sverige i och med Brollans fantastiska sejour i klubben. Svennis tog kontroll över ett Lazio med idel världsspelare i truppen och Inter lyckades med prestigevärvningarnas värvning då de signade Ronaldo – fenomenet, den störste någonsin och som några år senare, i och med sina matcher i AC Milan skulle komma att hamna på fotbollens absoluta gräddhylla.

Milan hade som nämndes ovan ett par svalare år och vi fick se en viss generationsväxling som kombinerades med en del mindre bra värvningar och vissa svårigheter att integrera duktiga lovande spelare i laget. Edgar Davids, Kluivert, Reiziger, Ayala och en viss Patrick Vieira var alla supertalanger som snabbt skeppades iväg och kom att göra det lite bättre i andra klubbar. 1999 vann ändå Milan guldet men det hela kändes nästan som en parentes och redan då var det en del som längtansfullt blickade tillbaka mot forna tider.

Även kampen ute i Europa kom att hårdna markant. Regeländringar i början av 90-talet innebar att klubbarna kunde köpa in och använda sig av fler spelare från utlandet och från andra kontinenter. År 1993 hade Barcelona sex stycken utländska spelare i a-truppen och fyra år senare sjutton stycken. Chelsea hade fyra stycken utländska spelare i sin a-trupp 93 och fyra år senare var det arton stycken. Det i kombination med betydligt mer lukrativa tv- och sponsoravtal samt utökningen av antalet lag i Champions League innebar att konkurrensen om spelare och titlar blev mördande hård. På ett helt annat sätt än tidigare började nu också kommersialismens intressen göra sitt bestämda intåg och man talade nu om ”internationella marknader” på ett helt annat sätt än tidigare. Att värva en spelare från ett visst land kunde generera fans och bättre sponsor- och tv-avtal samt öka försäljningen av tröjor och merch.

Trots den tuffa konkurrensen lyckades Milan med konststycket att ta sig till hela tre finaler i CL under 00-talet och även vinna vid två tillfällen. Den finalen mot Pool som de inte vann har det redan skrivits om i del 1. I den finalen dominerade Milan den första halvleken så stort och spelade så bra att självaste Maradona, i ett uttalande efter matchen sa att domaren skulle ha blåst av matchen efter första halvleken, då fotbollen, i och med Milans spel uppnått en fulländning som konstform.

Ancelotti-åren
En starkt bidragande orsak till Milans framgångar mellan åren 2003-2007 fanns i tränaren Carlo Ancelotti som tidigare spelat som mittfältare för klubben under de framgångsrika åren mot slutet av 80- och i början av 90-talet. Bland annat i upplagor av Milan som av många ansetts vara världens genom tiderna bästa lag. Assisterande till honom var Mauro Tassotti, en annan före detta spelare från de framgångsrika åren. I den gode Carlo fick Milan en tränare som visste vad som krävdes för att ta sig hela vägen i CL. I klubben då han tog över rodret 2003 fanns också en kärna av spelare från de framgångsrika åren 10-15 år tidigare i form av lagkapten Paolo Maldini, Billy Costacurta och Demetrio Albertini. Där fanns även Brasiliens genom tiderna bästa högerback Cafu, supervärldsbacken Nesta, några av tidernas främsta mittfältare i Kaka, Rui Costa, Seedorf, och Pirlo. I laget fanns också mannen som kommit att personifiera begreppet grinta; Rino Gattuso. Han var tillsammans med Paolo, Billy och Ambrosini redo att gå i döden för klubbens färger. Laget spelade på den här tiden stundtals helt bländande bra fotboll, som bekräftas av Maradonas uttalande och återigen var det riktigt härligt att vara milanista.

Inget lag i Europa var nämligen lika bra som Milan under de här åren. Men i och med Reals framgångar i CL mot slutet av nittiotalet och som adderade pokaler till tidigare års framgångar, så var det många som ändå ansåg att ”marängerna” minsann var det förnämsta laget. Det påståendet var något som jag alltid motsatte mig mot vid olika vilda debatter under de här åren. Visst, titelmässigt så hade de förvisso flest segrar på totalen. Men de flesta segrarna hade kommit innan 1966 och fotbollen hunnit utvecklas så enormt mycket sedan dess. Jag ansåg därför att man inte skulle räkna med några titlar vunna före 1980. Sett till lite mer modern tid hade då Milan i mitten av 00-talet flest vinster i Europacup/CL och var alltså den moderna fotbollens mest anrika klubb.

Gentlemannaklubben
Det var inte bara det att laget på den här tiden var bäst. Klubben blev också känd för sina spelares och ledares gentlemannamässiga och professionella manér. I Milan var alla lika mycket värda och spelarna förväntades bete sig på ett respektabelt sätt. De skulle jobba hårt, inte vara divor, inte göra kontroversiella utspel i media eller bråka med lagkamrater. Klubben ansågs som extremt familjär och omhändertagande. Det vittnades om den särskilt goda stämning som rådde i alla led i föreningen. Unga spelare togs om hand av de äldre och särskilt av lagkapten Maldini som visste allt om vad det innebar att komma fram som ung i världens bästa fotbollsklubb. Det här bidrog såklart också till klubbens anseende runt om i världen som den i särklass största och bästa. Ett uttalande i en intervju med Thiago Silva för ett par år sedan tycker jag är talande. Silva berättar då hur mycket han såg upp till Maldini och hur gärna han ville spela för klubben. När han sedan skrev på och fick träffa den störste förstod han också på riktigt vad det innebar att representera klubben och hans professionella inställning ökade.

Segern i CL år 2007 kompletterades även av seger i supercupen och i interkontinentalcupen. Om Milan internationellt blev ordentligt populära bland fotbollsfansen efter framgångarna i början av 90-talet blev de nu om möjligt ännu mer exponerade inför världsfotbollens alla unga och gamla beundrare.

Segrarna 2007 markerar tyvärr litegrann också början på slutet av klubbens framgångar. Mer om det i del 3.