En själ kan inte dödas...
För några år sedan, var jag inbjuden till en begravning. Sex miljoner människor följde sorgset ceremonin. När kistan öppnades för samlingen en sista gång, bevittnade jag ett mycket sargat kropp, utblottad och förfärligt utnyttjad. Vinden piskade från sidan och himlen grät tårar från ovan. Snart spred sig ett blått färgsken över platsen, och den vida armens röster jämrade sig sorgligt. Kistan hissades ner, ackompanjerad av en trumpet som spelade dödsrikets toner.
MELIX2007-06-10 20:02:00
