Hopp och förtvivlan
Efter förnedringen på San Siro lämnade både spelare och supportrar Milano med skam. Men vad tänkte egentligen spelarna direkt efter matchen? Vad tänkte alla supportrar som fanns på plats? Vilka tankar hade jag själv bland massan av folk utanför Meazza...
Jag tänkte börja skriva denna rapport som jag börjar alla andra. Inledning. Matchfakta. Kommentar. Jag inser nu direkt att alla av er som kommer att läsa det här förmodligen redan sett matchbilderna och highlights om och om igen. Jag tänkte istället komma med några ideér och tankar om vårt Napoli vi såg på San Siro i söndags. Intryck från matchen, från läktaren. De känslor Napoli kan bringa inom mig. Både på gott och ont.
Jag säger det nu för att redan få det överstökat. Matchen slutade som ni alla vet 5-2 till Milan. Ett resultat som är mindre förnedrande av vad det visar. Men som samtidigt är precis så förnedrande som det låter. Det Napoli vi såg på San Siro i söndags kväll förtjänar allt beröm vi kan tänkas ge dem. I 45 minuter. Den resterande tiden var dem värsta 45 minuter Napoli någonsin presterat som klubb överlag. Andra halvlek var en kollektiv kollaps. Ett jordskred som just den kvällen började vid toppen. Napoli har just haft Serie A:s längsta juluppehåll. Någon behövlig förstärkning har inte kommit. Administrationen sitter ovetandes om vad som hända skall...
Skredet fortsätter nerför sluttningen... Tränare Reja med assistenter. Vad kan ha sagts under dem såhär i efterhand viktiga 15 minuterna som vadera tränare hade med sina spelare i halvlekspausen? Hur kan ett hårt jobbande och kämpande Napoli på 15 minuters vila förvandlas till statister? Bisittare? Tränarstaben står på skakig mark när infernot av rök, grus och jord allt fortare närmar sig slutet av berget...
Där i skuggan av berget står spelarna. Hjältar från tidigare, påväg att slaktas av stunden. På 40 sekunder har hela skredet begravt allt som var värt att kämpa för i den tidigare halvleken. 40 sekunder var allt som krävdes för att förstöra en halvlek av bragd. Hjältarna återhämtar sig aldrig. 40 sekunder har passerat, och dem är bara minnen från en ljuvlig tid. Fyrtio sekunder...
Direkt efter det avgörande 3-2 målet kände jag mig förvirrad. Det fanns en tomhet inom mig som jag inte känt på många år. Inte över förlusten i sig. Inte över dem fem målen som vi släppte in. Det var istället en känsla av medlidande för våra bortgångna hjältar. Överallt omkring mig började en liten del av den otaliga skaran Napoli supporters sakta röra sig mot utgångarna. I takt med att målen ramlade in bakom Iezzo ökade deras takt.
Det var där jag kännde den orättvisa som ödet hade givit oss denna kväll, vi på läktaren förtjänade bättre, alla supportrar som följde matchen i Neapel förtjänade bättre. Men framför allt, spelarna förtjänade så mycket bättre.
Dom hemma i Neapel mår dåligt. TV:n stängs av...
Vi på läktaren mår dåligt. Folk lämnar arenan...
Spelarna mår kanske just i detta skedet sämst av alla, uret visar: femton minuter kvar...
Det vemod jag känner ju längre matchen går är hemskt. För varje sekud som passerar hoppas jag att domaren ska visa medlidande. Blåsa av. Få ett slut på eländet. Det enda jag minns efter slutsignalen är första halvlek. Med dess ljuvliga 45 minuter. Vi kastades mellan förtvivlan och hopp. Napoli låg under både en och två gånger. Napoli kämpade sig tillbaks. Jag kunde se den stolthet alla Napolitanare runtomkring mig bara glöd av. Liksom jag var även dem i himmelriket. Det var David mot Goliat. Vi levde fortfarande, jätten var skakad. Där slutar dock alla likheter med bibelns version. Napoli blir tagna av stundens allvar. Resten av hisorien är för smärtsam för att upprepa.
Jag väljer istället att minnas den tid då även en besegrad hjälte får det bemötandet han förtjänar. Jag vill att spelarna ska inse vilken glädje dom trots allt gav mig. Den stolthet dom fick oss att känna på läktaren. Vi förlorade allt. Vi lämnade San Siro utan skam.
Istället hade vi fått en känsla av stolthet, starkare än det djupaste sår förnedring kan skapa...
