Naldi i boxningsringen..
En skildring av Naldi, splittringen mellan tifosigrupperna och två boxningshörnor!
Ville bara börja med att hylla Naldi som ett sann lejon! Våra tifosigrupper har splittrats i två grupper, även i forumet kan man följa denna spår av splittring. I röd ringhörna återfinns en grupp som helt skyller tillställningen på Colomba passivitet, där huvudteorin verkar vara att tränaren inte förmår våra spelare att springa och arbeta för varandra på planen, även hans taktiska kunnande sätts i fråga. I den andra gruppen, dvs blå ringhörna, återfinns en grupp som har förstått att den exogena variabeln, dvs tränaren, inte ska beskyllas för säsongsinledningen. Denna grupp skyller hellre på spelarnas självförtroende och karaktär istället för bristande tränarkunskap.
Naldi satsar allt han har och äger på sitt Napoli, till bakgrund för sitt offrande finns ett Fiorentina som degraderats ner i korpfotbollen, samt idel lag med ekonomiska svårigheter pga alltför höga spelarlöner som tillsammans med minskad ersättning för tv-rättigheterna gjort livet surt för klubbarna. Naldi intåg kan kosta honom hela hans förmögenhet ändå tvekade presidenten inte att ta över klubben när han fick en förfrågan av Corbelli. Naldi började med att rensa alla tidigare skulder klubben dragit på sig, han gjorde om i organisationen och tillsatte en helt ny ledning för att markera avstånd från det gamla. En ny era skulle inledas med Naldi i spetsen var det tänkt.
Commando Ultra, Fed Ayn EAM, Masseria Cardone, Mastiffs, Vecchi Lions VML, Teste Matte ྒྷ, Brigata Carolina, Bronx, är namnet på några grupperingar vår urstora tifosi har att stoltsera med. Vår tifosi tillhör Italiens allra mäktigaste, men ändå kan man blotta hur de tio långa åren i bakgården satt sina spår hos dem. Det är påfallande genomträngande hur hela tifosin insjuknat i vad jag valt att kalla Diego-syndromet, namnet anspelar på viruset som föddes under vår storhetstid bara för att krampaktigt våldföra sig på vår kropp varje gång en smutta hopp tänts. Ja faktum är att Napoli befinner sig ljusår ifrån epitetet "storlag", och den storhetstid vi en gång anspelade på känns som ett minne blott.
Skribenten har sen många år tillbaka haft ett platonsk förhållande med Napoli. Jag har varit med i både uppgång och fall. Jag minns både mutskandaler, stormen och Careca.
Färgerna kanske inte har någon betydelse, svaret på vårt gäckande gissel kan stavas "villkorslös kärlek". Presidentens kärlek till klubben är helt villkorslös, hans uppoffring kan inte ge utlopp för ett annat svar än detta, medan delar av vår tifosi innehar en mer lättvindig karaktär. En mentalitet styrd av segrar och tabellposition istället för att hedra lagets tröjor. Motgångarna gör oss sårbara, och plötsligt ställer vi villkor för vårt stöd. Produkten, ett äktenskap utan tillit, dömd att misslyckas!
Verkligheten kanske är mer komplext än de två färgade ringhörnorna jag beskrev. Kanske skulle laget må bra av ett tränarbyte, eller spelarförstärkningar om ni så vill, men i grund och botten måste budskapet vara villkorslöst kärlek om det någonsin ska vända.
Jag både tror och hoppas att vi snart enas bakom våra spelare. "Il sangue azzurro dalla nascita", ända sen jag föddes har det flytit blått blod inom mig.
Forza Naldi!