Glädjen i Napoli var större än hos Juve igår!
Guldkvällen i Turin blandas med en balansgång på nedflyttningstridens helveteseldar. Skribenten gratulerar Juventus till ännu en titel samtidigt som han koncentrerar sig på Napolis förflyttning från de underjordiska krafterna.
Juventus vann scudetton igår, ledd av en gammal bekanting i våra kretsar, Marcelo Lippi. Denna cigarrökande bekanting tränade Napoli för några långa år sedan, även där fick han framgång när han gav mitt sydlag den ena av våra två titlar. En mästerlig tränare, kanske den bästa, som med sitt stora taktiska kunnande och diciplin formar sina spelare till segermaskiner. Lippi har utvecklats med åldern, i Napoli var det inte svårt, vi hade ju världens bäste..
Napolisonen Ciro Ferrara, som själv var med och vann två titlar med oss, har nu hunnit höja bucklan ytterligare fem gånger iklädd i juventuströjan, stort! Det var nog en och annan turinsupporter som höjde sina glas igår kväll efter att det blivit klart att nordlaget vunnit sin 27:e titel.
Är scudetton höjden av glädje?
Ibland.. inte ofta.. men några gånger om året så vaknar man upp och bokstavligen sprudlar av livsglädje. Idag är en sådan dag. Inte för att Juventus vann titeln, utan för att Napoli lyckades vinna en mycket viktig match igår mot Triestina och därför blivit belönande med sextonde positionen. Om scudetton är himlen, är SerieB:s 16:e position så nära helvetet man kan vara utan att bränna fötterna.
Ja, efter många tvivelaktiga domslut och den ständiga oturen vi haft med både målchanser och skador i truppen kom vändningen äntligen igår. Efter två straffar mina vänner, även de tvivelaktiga måste nämnas, lyckades vi till slut vinna vår hemmamatch.
Davide Dionigi hade redan hunnit förvalta en straff när Triestina kvitterade vår ledning. I den 86:e minuten blåser domaren oss ännu en straffspark i händerna. Dionigi stegar fram till straffpunkten i ett mycket pressat läge. Straffmiss och eldarna slukar hela vår klubb i något som med all sannolikhet skulle innebära slutet för Napoli. Straffmål och vi överlever ännu en omgång, låtväl med eldarna kittlande under våra fötter.. men ändå över strecket.
Dionigi ska inte bara avgöra vår framtid, han bestämmer sig även kylig nog för att välja exakt samma hörn som han använt sig av i första straffsparken. Han håller kvar blicken länge i Triestinas målvakt Pinzan, det är nästan som om han vill berätta för målvakten att han tänker skjuta höger igen. Målvakten är med på noterna och slänger sig rätt, men bollen är perfekt slagen och omöjlig att rädda.
Alla spelare, supportrar, materialförvaltare och bollkallar får glädjefnatt och rysar mot Dionigi a la tv-pucken. Den direkta glädjen efter det avgjörande målet är minst lika stor som scenerna vi såg från Turin. Om inte större..
På läktarplats lyser bengaliska eldar, har vi tur är det enbart denna beskedliga form av eldar vi får bekanta oss med i framtiden..
Leve SerieB!
