När känslorna tar över och avancemanget är i egna händer - eller?
Turerna inför kvällens match mot Villarreal har varit enormt många. Det hela börjar egentligen redan vid lottningen av grupperna. För när hela Grupp A stod fulländad var det ingen – inte ens klubben själv – som trodde att Napoli med 90 minuter kvar att spela skulle ha avancemanget i egna händer. Nu står allt på spel och staden hanterar situationen på sitt egna, vackra och unika sätt.
Nu när den fantastiska verkligheten välförtjänt uppenbarat sig är Napoli så, så nära att göra något fantastiskt att rädslan att misslyckas stundtals verkar större än viljan att lyckas. Men så är det i Neapel. För om det är någonstans man inte kan ta någonting förgivet – inte slappna av en sekund – så är det där i skuggan av Vesuvius. En plats där inget är gratis och dem som är naiva nog att tro så får betala ett högt pris. I Neapel gäller det att vara alert om man vill gå emot de ofördelaktiga urdarwinistiska oddsen.
Nu när allt skall avgöras är man mer vakna och mer alerta än någonsin. För man vet att när allt står på spel är också alla medel tillåtna. Och i det Neapel som är vidskeplighetens vagga har man inte varit sena att hitta indicier till att det är något lurt på gång. Man har letat tecken i Spanien – för med den Napoletanska logiken så ser man det som självklart att Villarreal mer eller mindre skänka bort de tre poängen och avancemanget.
Resonemanget lyder någorlunda som följande: Villarreal slog ut Napoli i Europa League förra året och har inget överhuvudtaget att spela för – alltså ett ypperligt läge att utöva lite ge och ta. Det vädjas till det syd-europeiska brödrabandet. Det vädjas till bandet som finansiellt mindre uppstickarklubbar som Villarreal och Napoli delar – en chans att nu sätta den raka motsatsen på plats.
Man hittar spår och tänkbara hinder, komplotter och konspirationer överallt. Det rapporteras om ovanliga rörelsemönster hos några Mansouriska shejkbekantingar – där vägar oförklarligt korsats med södra Spanien. Det talas om Arabiska segerpremier till Villarreal i Neapel – något som självklart förnekas både på den Iberiska halvön som den Brittiska helön.
Det blåser oroliga vindar. Småbyar som blossat upp till semistorm när domarteamet blev officiellt. Det är norskt och det är oerfaret. Och på alla tänkbara sätt och vis är det dumt och fel. För i Neapel är det enda man ser en skandalprestation av Övreböiska proportioner.
I slutändan så går det att härleda det mesta till en rädsla. En rädsla som kommer ur den uråldriga och nästintill animaliska känslan av att vilja ha något så pass mycket att det inte går att förklara. Inte hitta ord. Ren och skär åtrå.
I Neapel så står invånarna redo med brustna hjärtan. Övertygade om att dem kommer bli lurade och bedragna på deras innersta önskan. Precis som dem är vana i det alldagliga livet. Det ska vara en uppförbacke – och finns det ingen uppförsbacke där – då skapar man en fiktiv. För man behöver kämpa mot något. Man behöver besegra något övermäktigt. Och när man gör det. Då… då kan man fira som bara Neapel kan.
