Napoli - Cagliari1 - 1
Carpe metam
Fotbollens logik gjorde sig, logiskt nog, påmind. Många kan invända och säga att Napoli förvisso förtjänade att vinna idag. Jag hävdar att de fick precis vad de förtjänade.
Fotbollen har en sedvänja att straffa lag som inte tar till vara på sina chanser. Det spelar ingen roll om laget i fråga haft 80% av bollinnehavet, 20 skott på mål, ribb och stolpträffar. Reglerna är klara och tydliga. Ett mål är ett mål, och det görs genom att sätta bollen inom en 7,32 x 2,44 meter stor bur. Lyckas du inte placera bollen inom dessa ramar spelar inget av det andra roll. Napoli visade förvisso inte upp något 80-procentigt bollinnehav idag, men antalet chanser laget fick att sätta spiken i kistan var inget att klaga över. Någon spik hamrades dock aldrig in, och de fick betala dyrt därefter.
Inför matchen hade jag som vanligt mina pessimistiska tankar inför. Det spelar ingen roll att Napoli (inför) låg på en tredjeplats och Cagliari på en sjuttonde. Det spelade heller ingen roll att Napoli gått väldigt starkt inför, och när det på senare tid kommit matcher med mycket på spel svarat upp till förväntningarna, lex Milan och Roma exempelvis. Nej, mitt ständigt pessimistiska drag, att alltid förvänta mig det värsta i Napoli-väg, kommer jag nog aldrig bli av med.
Men det Napoli av den senaste tiden, som jag nu nästan börjat vänja mig vid, hade börjat rasera de där dragen hos mig. Plötsligt var det kanske till och med högst troligt att Napoli skulle vinna de där matcherna, vilka de nu än var. Och om de inte skulle vinna skulle de kanske åtminstone få med sig en poäng. Så att säga att jag var förvånad när Osimhen redan i den trettonde minuten, på en snygg chipp från Lorenzo Insigne, på ett ännu snyggare sätt tar med sig bollen för att sätta in 1-0 för Napoli är definitivt en överdrift. Jag var inte förvånad, utan snarare förväntade jag mig nästan det. Snabbt gjorde sig associationerna till senaste matchen mot Torino sig påminda, och sambanden var tydliga. Visst, Torino och i det här fallet Cagliari, är lag som spelar för sin överlevnad men vi är ett så pass mycket bättre lag. Det är väl såklart vi ska vinna?
Första halvlek tuffade på, och även om Cagliari gjorde sig jobbigare än Torino gjort så kände jag mig relativt lugn. Gabriele Zappa sköt i virket, men vad gjorde väl det? Vi har ju Victor Osimhen som när som helst kommer rulla in sitt andra mål för dagen, och kanske till och med ett tredje. Därtill har vi en Alex Meret som verkar ha vaknat på rätt sida. När väl halvleksvisslan sedan ljuder så är det inte med någon större oro som jag väntar in den andra. Det här måste bara innebära tre poäng, och den enda uppgift som återstår nu är att fastslå det med ett ytterligare mål.
När domare Michael Fabbri sedan blåser igång den andra halvleken och den alltjämt utspelar sig, blir bara mina tankar från första halvlek starkare och starkare. Det kan bara vara ett lag som åker hem med tre poäng idag. Napoli har det enda greppet om spelet, och de chanser som Cagliari hade i första halvlek är som bortblåsta. Demme skjuter ett monsterskott i ribban och chans på chans uppenbarar sig för Napoli att sätta spiken i kistan.
Något som de sedan också gör, när Osimhen (who else?) rycker ifrån Cagliari-försvaret och stressar den Diego Godin som i matchen mot Osimhen åldrats både en och två år, för att sedan sätta bollen bakom nätet. Trodde jag. Och alla andra också. Ännu väntar jag på en förklaring till varför Osimhens andra mål döms bort, ännu har jag inte fått någon. Många konstiga beslut har man varit med om i VAR-sammanhang, men detta måste vara en av säsongens mest oförklarliga. Vad som alltså skulle ha varit en 2-0-ledning, blir på något outgrundligt sätt alltså inte det, och matchen fortlöper. Chanserna, de fortlöper likaså och även om jag fortsätter att klia mig i skallen efter Fabbris outgrundliga beslut är jag inte så värst nervös sett till matchbilden och dess lägen. Hade matchbilden sett annorlunda ut hade jag varit rasande över beslutet. Nu är det istället snudd på en axelryckning för mig.
Men allt eftersom klockan tickar, och Napoli med den fortsätter att missa chans på chans, så faller jag tillbaka i gamla hjulspår. Alla matcher med lag som bränner chans på chans gör sig påminda, som alla fotbollsintresserade känner igen, och jag landar i slutsatsen att det såklart kommer att gå åt helvete. Vad som i princip hela matchen varit bergsäkra tre poäng, är nu som bäst i mitt huvud en poäng. Om det vill sig riktigt illa, och någorlunda troligt, så är det Cagliari som åker hem med tre poäng istället. Länge behöver jag sedan vänta, och jag hinner nästan ge upp de hemska tankarna, innan jag såklart får mina farhågor infriade. Självklart behövde det ske på stopptid, självklart behövde det ske i matchens i princip sista spark.
Alfred Duncan behövde bara sikta in sig på den uruguayanske maratonlöparen Nahitan Nandez, som till skillnad från Hysaj vid det här laget inte redan befann sig i duschrummet. Denne Hysaj, som vid det här laget till fullo vuxit ut till den genomsnittlige pizzabagaren i valfri svensk småstad, som han ger intrycket av att vara, släcker för den här gången hoppet för mig och drar återigen ned mig i pessimismens avgrunder.
