Napoli - Hellas Verona1 - 1
Konsten att snubbla på mållinjen
Egentligen var det så väntat, så självklart. Men hur mycket man än såg det komma på förhand, så går det trots allt inte att trycka tillbaks hela paletten av känslor. Napoli var ännu en gång totalt oförmögna att göra upp med gamla hjulspår, och jag är samtidigt totalt oförmögen att göra upp med samma gamla känslor.
Som supporter har man ramlat, och kommer fortsätta ramla, över udda fenomen och händelser som man egentligen inte kan förklara. Det må vara matcher eller mål, spelare eller säsonger, som lämnar en ståendes som ett frågetecken. Ikväll var just ett sådant tillfälle. Vare sig du såg matchen eller inte så vet jag ärligt talat inte om jag till fullo kan återge ungefär vad som hände där nere på gräsmattan på Stadio Diego Armando Maradona. Jag vet knappt det själv.
Förvisso har vi alla någorlunda vant oss till tomma, ekande, läktare under det senaste året. Själv reflekterar jag knappt ens över det längre. Alla matcher flyter ihop till en och samma, och blir likt ett stort grått moln väldigt nyansfattigt. Jag ska inte landa så mycket i kärleksförklaringen till supportrarna och dess betydelse för fotbollen. Det här är varken krönikan för det eller något som egentligen skall behöva sägas. Idag räcker det att kort bara konstatera att Napoli utan Curva A och B, och hela arenan med för den delen, inte alls är samma lag som med dom. Nej, vad jag snarare vill komma in på är tystnaden.
Redan från första minut kändes luften över arenan flera kilon tyngre än normalt, som en tjock och trögflytande smog som fyllde spelarna med en slags ro, som om detta var en normal serielunksmatch. Ropen och skriken, eller tillstymmelserna till dom, gjorde sig knappt hörda för att snabbt men säkert försvinna i det ikväll påtagligt mer tomma och ekande Stadio Diego Maradona. Den här tystnaden var inte som under vilken annan Covid-match som helst. Men snabbt kom den och luften att göra allians och vaggade sakta in Napoli i den falska förhoppningen om att det skulle lösa sig. Egentligen vet jag inte om jag ens kan säga att jag såg något liknande någon slags förhoppning eller en tro på att det skulle lösa sig. Jag såg ingenting.
Men mystiken stannar inte bara där, vid den totala tomhet som infann sig på arenan, utan trappas snarare upp om man ser till det faktiska spelet som sker på planen. Ni som läste krönikan inför vet vad jag, och säkerligen många, många, andra Napolisupportrar hade på känn. All logik, tyckare och tänkare utifrån, må de alla ha sagt att Napoli skulle lösa den där Champions League-platsen. Må de alla ha pekat på den senaste formen, spelare eller sannolikhet hit och dit. Men de glömmer alla en sak som vi Napoli-supportrar alla har kollektivt fastetsat i våra minnen. Nämligen att ett Napoli som har ödet i egna händer är ett Napoli som snabbt gör sig till för att sjabbla bort det också.
Ingenvart leder spelet ikväll utan snarare trillas det bara boll för att så småningom mynna ut i: absolut ingenting. Laget är totalt osynkade och var lagdel spelar helt för sig själv. Man kan tro att en tränare som Gattuso skulle ha förmågan att tända en eld i baken på spelarna, men istället ser det genom hela matchen ut som att spelarna precis blivit uppväckta ur en femtio år lång koma. Maken till impotens är absurd.
Egentligen var det tekniska och taktiska som utspelade sig på planen ingenting nytt. Napoli ser exakt likadana ut som i den absoluta majoriteten av matcher den här säsongen. De har ett bollinnehav, de “till synes” kontrollerar matcherna, och ibland slutar det i vinst, ofta tack vare individuella spelares kapaciteter, men för många gånger slutar det i kryss eller förlust. Och ikväll är just en sådan kväll där det är en total avsaknad på konstruktivt spel, och ingen spelare kliver fram för att ta saken i egna händer. Föga förvånande slutar det då också i förlust.
Så många saker finns egentligen kvar att säga om prestationen ikväll. Men ärligt talat så varken kan eller vill jag det. Detta debacle till prestation talar egentligen bäst sitt eget tydliga språk, och den säger allt om den era som var Gennaro Gattuso.
