Napoli - Cagliari
En kort jämförelse två toscanare emellan
Sarderna tar båten över till Neapelbukten inför kvällens match på Stadio Diego Armando Maradona. Det ena laget med idel avsaknad av 3-poängare hittills under säsongen, det andra med idel vinster på kontot. Fortsätter respektive trend?
Få är sakerna som det går att vara missnöjd över för stunden när Napoli ser osedvanligt icke-napolitanska ut. Egentligen har det än så länge inte varit spelet som framför allt imponerat på undertecknad, utan snarare på sättet som de hittills uppradade segrarna har vunnits. Som den ständiga romantiska och nostalgiska käpphäst vi här på redaktionen har för Maurizio Sarri, känner jag mig månad att för ännu en gång blicka tillbaka i närhistorien då den i det här sammanhanget förste toscanaren befann sig på tränarbänken. Den första tiden under Maurizio Sarri, och för all del hela hans sejour, präglades av en fotboll som jag aldrig tidigare sett och mycket möjligt också en som jag aldrig kommer få se igen. Sett till spel, spelarmaterial och förutsättningar är det i min bok svårt att hävda att bättre fotboll har spelats under en så pass lång tid, någonsin.
Men något litet saknades alltid. Napoli var ständigt där, men inte riktigt där. Även om tiden under Sarri kom att bli allt mer stabil och att segrar mot bottengäng likt det vi ställs mot idag nästan alltid var 3 på förhand säkrade poäng, var ändå Sarris tid präglad av en “ett mål mer än motståndarlaget”-policy. Vi alla minns det. Att parkera bussen eller att säkra 3 poäng var sällan det som utmärkte det lag och spel som den fimprökande toscanaren ställde ut för visning på Serie A-scenen. Var det möjligtvis därför som den där scudetto-segern aldrig bärgades, utan stannade vid att bli en lätt beröring på pokalsilvret? Möjligtvis är det så, få andra förklaringar finner jag annars gångbara. Förvisso kan vissa också hävda att det motstånd som vi då ställdes mot, främst i form av juventus, var av en helt annan kvalitet och stabilitet än det vi ser idag, vilket är helt korrekt. Men å andra sidan går det också att hävda att den drös av klubbar som idag befinner sig i toppen av Serie A definitivt är av en annan kvalitet och kvantitet än det som var fallet då.
Och nu står vi då alltså här med toscanare nummer två på tränarbänken. En eventuellt inte lika karismatisk och lite mindre färgsprakande sådan än ovan nämnd, men än så länge ack så bra. När Luciano Spalletti tillträdde var vi många i en absolut majoritet, mig själv inkluderad, som vred oss lite i stolen och undrade om detta verkligen var något så värst positivt. En som vi förmodade ringrostig sådan, med ett track record som innehöll både djupa dalar och relativt höga berg. Rutin, absolut, but still? Efter Gattusos sejour och de namn som nämndes som andra potentiella ersättare likt Robert De Zerbi och Vincenzo Italiano kändes Spalletti mest som ett trött steg i sidled.
Och möjligtvis var det vad som behövdes. Jag håller det inte alls för omöjligt att president Aurelio De Laurentiis höll upp fingret i luften och kände var de italienska calciovindarna blåste. Som jag tidigare skrivit om har denna rutin och stabilitet som både Spalletti och klubben nu kommer med till bordet visat sig vara mer värdefull än vad jag trodde. Kanske var det detta il presidente förutsåg?
Nåväl, kvällens match tänker ni då? Jo, jag kände det faktiskt nödgat att ägna den absoluta merparten av fokuset i denna krönika åt Luciano Spalletti (och Maurizio Sarri…), och det som han här håller på att bygga med Napoli. Koulibaly kommer fortsatt visa sig i gammal god form, Zambo Anguissa kommer fortsatt visa sig vara en Makelele in the making och Victor Osimhen kommer fortsätta accelerera in i säsongen. I alla fall om du frågar mig, och i alla fall om jag ska försöka mig på någon gissning om kvällens match.
En match mot ett lag under nedflyttningsstrecket var under åren 2015 till 2018 allt som oftast en säker trepoängare. Men allt som oftast var det också tack vare en mentalitet av att borra ner huvudet och gasa på, snarare än att stanna upp och kontrollera vad man faktiskt höll på med. Än så länge har Luciano Spallettis säsongsinledning också visat sig vara en garanti för 3-poängare, men av en annan anledning. Spelet ser förvisso bra ut, men nu kommer inte segrarna av en “allt eller inget”-mentalitet, utan snarare en stabil och kontrollerande övertygelse. Och det, det gör mig hoppfull och om jag tillåter mig själv att drömma så här tidigt på säsongen, även frestad att tro att det denna gång inte stannar vid endast en beröring av det där silvret...
