Entrata Spalletti
Som Napolisupporter är man van vid att kastas mellan himmel och helvete. Vare sig det handlar om transferfönster, turneringar eller enstaka matcher. Idag var just en sådan kväll, en sådan match. Det var helt enkelt en vanlig dag på jobbet.
Att vara beredd på en käftsmäll kan man säga är något som ingår i det där jobbet som Napolisupporter. Speciellt när det är premiärdag och motståndet är nykomlingen som gör sin första serie A-match på en väldans massa år. En dyster inför-känsla, med andra ord.
Utöver de relativt vanliga orosmolnen som tornar upp sig när det vankas premiärmatch för Napoli så kombinerades de denna gång med känslan från avslutningen på föregående säsong och det tränarskifte som följde med den, det uteblivna transferfönstret och den speciella försäsongen. Vi har varit inne på det i de senaste artiklarna här på redaktionen. Efter förra säsongen var det väldigt dystert. Säsongen avslutades på det unkna sätt som den gjorde, och att det var Spalletti som kallades in för att städa bort denna stank gjorde få av oss entusiastiska. Men alltmedan att sommaren har löpt på, och de händelseförlopp som löpt med den, har nog de flesta napolitani kommit att se på den nu innestående säsongen allt mer positivt. Vilket var en känsla som bara förstärktes när Napoli och Venezia började rulla premiärboll 20:45.
Napoli kom ut som under Maurizio Sarris gamla dagar. Frenetiskt hög press, lena bolltouch och en intensitet i allt de gjorde. Venezia hade inte mycket att komma med. Osimhens uppenbarelse bekräftade det som vi alla förväntar oss av honom denna säsong. Föregående säsong var bara uppvärmning, det är säsongen 2021/22 som Victor Osimhen ska presentera sig på den stora scenen. Ja, allting flög. Och sedan kom matchminut 23. Napoli får hörna och vem om inte just Victor Osimhen får rött kort. Bam! Välkommen tillbaks till verkligheten…
Jag varken vill eller kommer diskutera det röda kortet mer i denna krönika. Enligt mig var det horribelt, ett sådant domslut som annars hade givit upphov till en halv krönika med arga versaler om det inte är så att Napoli hade kommit ur matchen vinnande. Men nu gjorde vi det, och blickarna bör istället riktas mot det spel och de spelare som beträdde planen ikväll. Frågetecknen som varit kring Spallettis ganska långvariga frånvaro från fotbollen skingras allt mer och mer. Kombinera det med spelare som ikväll verkade återuppståndna, när Politano såg ut som han gjorde under sina svart-gröna dagar, Eljif Elmas potential glimtade till lite mer än vanligt och Stanislav Lobotka lägger hela rörmokar-auran åt sidan för att se ut som en fullgod ersättare till Diego Demme.
Men så var det återigen det där med att kastas mellan himmel och helvete som ljusblå supporter. Det inledelsevis riktigt fina spelet dras ner av ett rött kort. En man mindre så fortsätter dock Napoli kontrollera spelet nästan totalt. Venezia verkar snarare nöja sig med en eventuell enpoängare och sjunker lågt och täcker ytor. Matchen rullar på och känslan blir bättre och bättre (i takt med att Venezia drar på sig mer och mer gula kort…). Vi får dock vänta till minut 56 innan karman presenterar sig för första gången i matchen. Dock inte i form av ett rött kort åt en Venezia-spelare, utan i form av en oavsiktlig hands på Mattia Caldara som resulterar i straff. Kapten Lorenzo Insigne steppar fram, och missar. Ner till helvetet igen.
Det tar dock inte lång tid, faktiskt inte mer än 5 minuter, innan Insigne befinner sig på samma straffpunkt igen. Denna gång fångas dock bollen upp av nätet snarare än läktaren, och hissen som tycks gå upp och ner mer än vanligt denna dag i Dantes 9 kretsar, är återigen på uppgång. Ytterligare lite tid går, och Eljif Elmas får nog. 2-0. Det skall inte bli någon till färd neråt igen denna kväll.
Och så blev det också. Ikväll lyckades man som Napolisupporter undvika den där skärselden. Detta var en av de där positiva premiärdagarna, skriver jag samtidigt som jag häller upp ett glas prosecco i någon av Dantes övre kretsar.
