Napoli - Torino
Inför Napoli - Torino: One flew over the cuckoo's nest
Ett Napoli med självbildsproblem tar emot Torino på hemmaplan.
Ordningen är återställd, de randiga klubbarna har återerövrat tronen. Det enda konstiga är att det skett ett år tidigare än förväntat.
Något i den stilen skrev en svensk Serie A-kommentator på Twitter häromdagen och det är ju svårt att inte hålla med. Ett decennium av underprestation från de milanesiska systrarna har till sist tagit slut, precis som vi visste att det skulle bli.
Om vi visste att det skulle hända, varför då denna beska smak i munnen?
Jag, som började följa Napoli just när klubben etablerade sig som ett topplag, kan kanske ursäktas min bitterhet. Jag har ju trots allt vuxit upp med ett Napoli som myggar av både Milan och Inter nere i Neapel samt hävdar sig väl på bortaplan. Visst, en och annan förlust när formen är dålig, men genomgående högre tabellplaceringar än de båda lombardiska giganterna. Nog är väl lite sorg och ilska på sin plats, nu när vinden vänt?
Jovars. Så kan det vara. Men känslan är att även mina mer erfarna supporterkollegor har svårt att svälja denna bittra medicin. Att ha sett klubben gröta sig fram genom Serie C gör inte det moderna Napolis glaciär-liknande glid ner mot provinsklubbstatus mer lätthanterlig. Jag skulle nästan argumentera för motsatsen.
Ja, vi visste alla att Napolis sejour som topplag var tillfällig. Ur ett makroperspektiv är det omöjligt att tävla mot jättarna från norr, särskilt över tid. Förr eller senare var verkligheten tvungen att hinna ikapp och Napoli skulle relegeras till att drömma om Europaspel och sporadiska cupfinaler ännu en gång.
Likt en datorspelskaraktär på ett tidsbegränsat uppdrag hade Napoli bara x antal år på sig att uträtta det omöjliga - att vinna scudetton. Och sanningen är att vi misslyckades. Pang, krasch, GAME OVER med stora röda bokstäver. Den här gången hann inte Indiana Jones undan den rullande jättestenen.
För att förstå innebörden i allt detta måste man förstå just staden Neapels fixering vid scudetton som koncept. Hur pass jävla stort det var för både klubb och stad att stå där med näven i luften och stolthet i bröstet, framburna två gånger om av Maradonas briljans och hans fantastiska supporting cast. När du väl smakat segerns sötma så finns det inget substitut och vi som inte var med då har ärvt missbruket genom alla berättelser, i sig förstärkta av nostalgin och tidens gång. Summa summarum: scudetton är Napolis nirvana och för den som vet historien och de sociala aspekterna av att knäppa nordklubbarna på näsan är det absolut ingen överdrift.
Napoli har de senaste femton åren kämpat sig upp för en uppförsbacke, i tron om att toppen där uppe representerar just det vi beskrev ovan. Den Slutgiltiga Frälsningen. Istället har vi nått krönet bara för att se en lika lång, lika brant backe vänta på andra sidan. Men först, en nedåtsluttning som bara Gud själv vet hur djupt den går.
Supporterhjärnan är en lustig sak. Rent rationellt så kan den blicka ut över klipporna och konstatera att det bara är till att börja traska ned i dalen och sedan uppåt igen. Emotionellt är den däremot kvar i den föregående uppförsbacken. Trots att varje Napoli-supporter i minst två år vetat att det är bäst att börja sänka förväntningarna så svider poängtappen lika hårt som när ligatiteln stod på spel. En ohållbar situation såklart och jag är nog inte ensam om att säga att det varit oerhört påfrestande att vara Napoli-supporter den senaste tiden.
Hjärnan fattar att vi har gått från topp 2 till nånstans mellan fem och sju, men hjärtat laggar tyvärr efter.
Är du Napoli-supporter förstår du nog vad jag famlar efter i den här texten, har du annan färg på tröjan är du nog skadeglad utav bara sjutton. Det är okej, sådant hör till och jag är själv inte bättre än att jag sparkar nedåt varje chans jag får.
Det här var ju menat att vara någon sorts inför-text, vilket jag ber om ursäkt för. Som skyddsmekanism gentemot de besvikelser man utsätts för varannan helg har min hjärna bestämt sig för att bry sig allt mindre om individuella matcher mitt kära lag spelar. Det tror jag supportrar till alla lag som sakta men säkert går sämre känner igen sig i. Därför har jag spenderat det senaste året, eller egentligen sedan Ancelotti inledde sin kräftgång förra hösten, till att filosofera och kverulera kring sådant jag tagit upp ovan istället för att slaviskt följa varenda match och skeende. Och så lär det förbli åtminstone en stund, tills supporterhjärnan till slut skiftat referensramarna och lärt sig hantera poängtapp på ett sätt som är hållbart för ett lag på Europa League-nivå. Det är för min egen psykiska hälsas skull, förstår ni.
Men ni lyckligt lottade som fortfarande orkar sätta er in i detaljtugget, eller kommit längre än undertecknad i krishanteringen, förtjänar såklart något som åtminstone påminner om en ordentlig artikel. Så vi kör väl lite startelvor.
Napoli (4-2-3-1):
Ospina; Di Lorenzo, Maksimovic, Manolas, Mario Rui; Demme, Bakayoko; Politano, Zielinski, Insigne; Petagna.
Kolan verkar dras med nån känning och ryktas missa matchen. I mitten lär Demme och Bakayoko starta samtidigt som Insigne är tillbaka efter avstängning. Petagna längst fram pga. skadehelvete.
Om vi nu ska prata lite fotboll och inte bara fotbollskänslor i den här artikeln så måste jag få spy lite galla över två saker. Först och främst Gattusos taktiska approach där han i defensiven gillar att sjunka lågt, men i offensiven INTE föredrar snabba omställningar och vertikala passningar á la Mazzarri utan vill bygga ett passningsspel, sakta men säkert från backlinjen som under Sarri. Problemet är ju tyvärr att vi erövrar bollen alldeles för nära eget mål och att det därför tar evigheter för laget att skapa anfall. Detta hade varit okej om vi var väldigt, väldigt bra på att kombinera oss framåt. Det är vi inte. Resultatet blir att Napoli mest passar runt bollen i egen backlinje och att matcherna är så j-a tråkiga att titta på. Jag skulle ljuga om jag sa att detta inte förvärrat problemen jag beskrev under den långa, galna inledningen till denna artikel. Tålamodet är större när man förlorar med Bielsa-fotboll än när man försöker tråk-jogga sig till resultat och ändå inte klarar det.
En annan är Bakayoko. Alla har vi en hackkyckling eller två i våra lag, spelare vi älskar att hata. För egen del har det under många (herregud, alldeles för många) år varit Hysaj och Mario Rui, men dessa två har faktiskt, FAKTISKT på något sätt lyckats spela upp sig under det senaste året. Credit where credit is due.
Men Bakayoko. Herregud, vad fyller den gubben för funktion? Han är ett fysiskt monster men Demme som är 30 cm kortare är bättre på att använda kroppen till sin fördel. Han kan inte dribbla, inte passa och inte driva bollen framåt i planen. De enda passningarna han slår är i sidled eller tillbaka till egen backlinje. Otroligt hur bidragande han varit till det tempofattiga skitspel Napoli uppvisat den senaste månaden. Jämfört med hur Demme spelade i Jorginho-rollen när han först kom till klubben är det som natt och dag.
Nåja, vi kanske ska ta Toros elva också.
Torino (4-3-1-2):
Milinkovic-Savic; Izzo, Nkoulou, Bremer, Rodriguez; Meite, Rincon, Linetty; Lukic; Verdi, Belotti.
Giampaolos sista match vid rodret? Det känns så, Toro har trampat vatten tillräckligt länge under den kedjerökande tränarens ledning. Utan Sirigu som garant längst bak (startar ej enl. Gazzettan men vi vet att det inte är att lita på) så ser det här riktigt jävla dåligt ut. Försvarsspelet måste sätta sig och Verdi måste börja färga i offensiven för att detta inte ska sluta i Serie B.
Två roliga gubbar i försvaret dock, dels Izzo som spelat mycket bra fotboll i perioder och är Scampia born and raised. Vore roligt att få se honom i ljusblått innan han lägger skorna på hyllan. Bredvid honom Nkoulou, som jag bara nämner av en anledning och det är att han ryktades till Napoli för en sisådär sex år sedan. Då gick en komiker runt på Piazza Plebiscito och frågade invånarna “Tar du den där Nkoulou för 20 miljoner euro?”.
Vad är roligt med det? Jo, på napolitansk dialekt är det lätt att förväxla backens namn med “n’cul”, det vill säga “där bak”.
------------
Av scaramanzia-skäl kan vi inte utropa detta till en enkel match, men mycket talar för seger mot det bättre laget från Turin imorgon. Självklart måste jag även rikta en ursäkt till Er, kära läsare, för detta missfoster till införtext. Jag kan själv i all min galenskap inte bestämma mig för om det är det bästa eller sämsta jag skrivit under mina år på den här sajten. Just nu lutar vi åt det senare men vad fan. Shooters shoot, heter det ju. Känner också att om jag tar och korr-läser allt där uppe så lär hälften raderas så det struntar jag i, sorry för stavfelen.
Avanti Napoli, i vått och torrt trots allt.
Var: Stadio Diego Maradona, Napoli
När: Onsdag 20.45
Domare: Vem bryr sig, alla hatar oss.
