Krönika av Emil Karlsson - Il Rinascimento, un modo di respirare all'ombra del Vesuvio.
Il rinascimento - Ett sätt att andas under Vesuvius eviga skugga
Av Emil Karlsson
”Jag drömmer om en planet befolkad av neapolitanare.” Så sade Marcello Mastroianni en gång, och det är ett uttalande som fångar essensen av Neapel – en stad som alltid bär sina motsägelser stolt. Här blandas drömmar och förfall, hopp och hopplöshet, skönhet och kaos. Kanske är det just i detta vi finner stadens själ, dess eviga strävan efter en återfödelse, en rinacimento, som gång på gång krossas men ändå aldrig dör.
I maj 2023, när Napoli återigen vann scudetton efter över tre decennier, stod presidenten Aurelio De Laurentiis på Piazza del Plebiscito och talade om framtiden. Han lovade att Napoli skulle återvända till toppen av Europa, att vi skulle återuppleva glansen från 1980- och 90-talen. Jag var där den kvällen, bland en folkmassa som sjöng och dansade, som höjde sina röster mot den klarblå himlen som om Maradona själv lyssnade från ovan. Det var en magisk natt, en natt som andades drömmar om ett Napoli som inte bara överlever utan triumferar.
Men om det är något historien lär oss, så är det att Neapels väg aldrig är rak. Det kommer bakslag. Staden, som en gång drömde sig till återfödelse under Antonio Bassolinos tid som borgmästare, fick istället se sig insvept i camorrans skugga. Maffian har alltid varit en del av Neapels berättelse, en mörk kraft som formar staden lika mycket som dess invånare gör. På 1980-talet gick det rykten om Maradonas kopplingar till camorran, och under samma epok skapade fotbollen en fristad från stadens kaos. Idag är camorran mindre synlig, men dess makt är långt ifrån bruten. Den ekonomiska ojämlikheten och arbetslösheten som göder dess verksamhet finns kvar, och många av stadens unga ser fortfarande kriminalitet som en sista utväg.
Det är alltid svårt att prata om staden Neapel utan att nämna Maradona. När Maradona, som världens bästa fotbollsspelare, kom till Neapel 1984, uppstod en omedelbar och villkorslös kärlek. Han kom från Buenos Aires fattiga periferi och blev snabbt identifierad som "lo sgunizzo di Buenos Aires", gatpojken från Buenos Aires. Han blev San Gennarmando – en sammanslagning av hans namn och stadens skyddshelgon. Hans fattiga ursprung och naturliga koppling till Neapels stora massor skapade en unik förståelse mellan honom och stadens folk. Hans kortväxta gestalt, svarta lockar och skarpa blick gjorde att han smälte in som om han alltid varit en son av Neapel. När han anlände till San Paolo-stadion i juli 1984 var hela staden i extas. Fyrverkerier och smällare fyllde himlen, och när han sa: "God kväll, neapolitanare, jag är mycket lycklig att vara bland er," exploderade folkmassan i jubel. Det var början på en tid som Neapel aldrig kommer att glömma.
Fotnot: Sgunizzo betyder ”gatpojke” på neapolitanska
Samtidigt har staden förändrats. Neapel är inte längre bara en symbol för förfall; det är också en plats där kreativitet, konst och kultur blomstrar. Fontanellen – kyrkogården ovan jord där tusentals anonyma döda vilar – är en stark påminnelse om stadens historia av fattigdom och död. Men den är också en symbol för något annat: Neapels förmåga att aldrig glömma sitt förflutna, att bära det med sig och förvandla det till något nytt. Precis som fågeln i den neapolitanska historien som flyger baklänges, bryr sig staden kanske mindre om vart den är på väg än om att aldrig förlora sin identitet. Enligt den napolitanska historien är det svalan som flyger baklänges. När de andra fåglarna frågar varför, svarar svalan:
"Jag skiter i vart jag är på väg, men jag får aldrig glömma varifrån jag kommer."
När Napoli vann scudetton 2023 var det början på en ny epok. Men återfödelsen är aldrig enkel, och den är aldrig komplett. Napoli har blivit ett topplag igen, men att stanna på toppen kräver mer än bara passion – det kräver struktur, långsiktighet och en stad som kan möta sina egna utmaningar. Drömmen om ett Napoli som återigen dominerar Europa är kanske just det – en dröm. Men vad vore livet utan drömmar?
Neapel är en stad som älskar att drömma. Från Maradonas magi till dagens framgångar är det drömmarna som håller staden vid liv. Och när Aurelio De Laurentiis talar om Champions League-finaler på Piazza del Plebiscito, känner vi att dessa drömmar är värda att tro på, oavsett hur långt borta de verkar. För Neapel är, och förblir, en stad av paradoxer, där fotbollen alltid kommer att vara en fristad – ett fönster mot det möjliga, en plats där hela stadens själ samlas i blått och vitt, i hopp och kärlek.
När vi blickar framåt, mot nya titlar och nya nederlag, vet vi detta: Napoli är inte bara ett fotbollslag. Det är ett sätt att överleva, ett sätt att andas under Vesuvios eviga skugga. Och kanske, bara kanske, är det också början på vår rinacimento.
