Napoli - Juventus1 - 2
Napoli 1-2 Juventus: Raka ryggar och höga huvuden
Trots ett närmast hopplöst läge var Napoli någon ynka centimeter ifrån att få med sig ett oavgjort resultat i den galna seriefinalen mot Juventus. Efter tre mål, två röda kort och en missad straff föll dock hemmalaget med 1-2.
En snudd på unik fotbollshelg med toppmatcher i parti och minut fick äran att avslutas på San Paolo där slaget om Italien mellan ett hungrigt jagande Napoli och den obesegrade seriesuveränen Juventus utspelades. Tvåan mot ettan. En match som många napolitanare sett fram emot under en lång tid. En på många sätt säsongsdefinierande match, inte minst för de ljusblå. Det som efter en halvlek såg ut att bli en totalt nattsvart historia var till slut en Insigne-straff i stolpens insida från att bli en kväll att minnas.
Matchen var inledningsvis jämn och lagen bytte såväl boll som anfallstendenser. I minut 25 skulle dock matchen ställas på ända fullständigt då Malcuit slog en horribel hemåtpassning som Ronaldo snappade upp. Meret kom ut och Ronaldo föll som en fura. Rött kort. Miralem Pjanic knorrade in den efterföljande frisparken medan Zielinski skjöt i stolpen 30 sekunder senare. En skaplig käftsmäll.
Det röda kortet kan såklart diskuteras. Hur mycket kontakt är det? Hur mycket förstärker Ronaldo? Borde det inte VAR:as? Ved för att elda igång de konspirationsdrev som tar fart på sociala medier saknades i alla fall inte. Om vi istället tittar på konkreta fakta är det Malcuit som gör bort sig och sätter laget i en situation som aldrig borde ha uppstått. Alldeles oavsett om Ronaldo filmar eller inte.
Efter mardrömsminuten skapade Napoli en del lägen, bland annat den tidigare nämnda stolpträffen. I ren affekt anföll man med allt man hade, utan utdelning. När Emre Can fem minuter före pausvilan knoppar i 0-2 via Hysajs skuldra kändes det hela totalt hopplöst.
När pausvisslan ljöd började undertecknad fila på stödord till följande artikel. Ett sätt att påskynda publiceringsprocessen samtidigt som man då kunde gå och lägga sig så snabbt som möjligt och glömma den här misären som ägde rum. Napoli fick aldrig ens chansen. Det var över innan det ens hade börjat. Andra halvlek skulle ju bara bli en enda lång lidelse mot slutsignalen. Eller?
När jag sedan satte på matchen igen har andra halvlek knappt hunnit börja innan 1-0-skytten Pjanic stoppar ett uppspel med handen och visas ut efter ett andra gult kort. Hux flux spelade vi på lika villkor igen. Game on.
Hemmaspelarna och publiken vaknade till liv och därmed startade en våldsam press av sällan skådad karaktär mot Szczesny i bortamålet. Napoli naglade sig fast på Juventus planhalva under i princip hela den andra halvleken. Efter en kvart kom också utdelningen då Insigne delikat serverade Callejon som kunde stöta upp bollen i nättaket från en dryg meters håll. 1-2.
Napoli fortsatte trycka på, mata in hörnor och skjuta från distans. Med knappa tio minuter kvar av ordinarie speltid får Alex Sandro ett inspel på armen och via VAR konstaterar domare Gianluca Rocchi att det är straff för Napoli. Det ultimata läget för den ultimata comebacken. Insigne stegade beslutsamt fram och slog bollen stenhårt i stolpens insida.
Hela anstormningen, händelseförloppet med straffen och vad det faktiskt mynnade ut i renderade i någon slags pyspunka för hemmalaget. Man kom inte till så många fler öppna lägen. Man hade ju redan haft den gyllene möjligheten. Juventus dödade tid på klassisk Juventusmanér och den fullständigt vanvettiga matchen som hade innehållit allt slutade 1-2. För första gången på närmare 20 år förlorar Napoli två hemmamatcher i rad mot de vitsvartrandiga.
Ett oavgjort resultat hade av allt att döma inte varit avgörande för någon scudettostrid. Troligen inte en eventuell seger heller. Således är det, nederlaget till trots, inte läge att bryta ihop totalt efter den här matchen. Som Napolisupporter ska man vara stolt efter den andra halvleken som är fullkomligt lysande, där det egentligen bara är ett lag på planen. 14-1 i skott och 75-25 i bollinnehav talar sitt tydliga språk. Vi spelar ut Juventus i andra halvlek. Fullständigt.
De optimister som fortfarande hade någon typ av verklighetsfrånvänd illusion om att vi skulle kunna hämta ikapp ligaförsprånget kan nu släppa den tanken. Nu ser vi istället till att hålla Inter på en armlängds avstånd nedåt i tabellen parallellt med att vi kör för allt vad tygen håller i Europa League med start på torsdag. Och vi gör det med raka ryggar och höga huvuden.
Avanti.
