Napoli - Fiorentina2 - 3
Postpartita Napoli - Fiorentina
Napoli åkte på ett tungt poängtapp i Scudetto-jakten mot ett Europa-jagande Fiorentina. Viktiga poäng tappades därmed i toppstriden, i ett läge där det inte var läge att låta så ske, men samtidigt inte förvånande att just så skedde.
Som det alltid har varit kommer det alltid att förbli. Ungefär så kan tankarna och känslorna summeras efter en match som denna. Föga förvånad är nog egentligen den som följer Napoli, för så här har det ju alltid att varit, och efter en dag som denna känns det återigen som en påminnelse om att så här kommer det alltid att förbli.
Andra lag kan göra sitt. Inter kan ha en icke-vinst-streak på sju matcher för att i Derby d’Italia ta sig i kragen och faktiskt vinna, när det behövdes som mest. Juventus kan efter en bedrövlig inledning på säsongen rycka upp sig för att sakta men säkert ändå, om än mer avlägset, blanda sig i scudetto-striden. Återstår i skrivande stund om Milan kan komma tillbaka efter en halvdan match mot Bologna, men förvånad blir jag inte om de visar sig göra det. Vad kan Napoli? Tja, vi kan förlora när det gäller som mest, vi kan som vanligt självmant välja att spela bort oss själva.
Egentligen visste vi väl det här från början också, att något poängtapp skulle komma när vi innan förra omgången stod inför de då tre kommande matcherna. Så det som eventuellt låter som en besvikelse i denna text är snarare ett suck, ett konstaterande, att som Napoli-supporter blir man aldrig positivt överraskad. Den match av dessa tre som jag hade tippat på skulle vara den mest “säkra” matchen visade sig vara tvärtom, och egentligen kvittar väl kanske det. Fiorentina gjorde mot oss idag det som vi gjorde mot Atalanta i söndags. Om det var rättvist hit eller rättvist dit kan väl de lärda tvista om, i slutändan handlar det trots allt om effektivitet och att sätta de lägen man ges.
I nästa omgång väntar ett under-radarn-nyväckt Roma (Bodö Glimt till trots) som likt Fiorentina inte heller kan slösa med sina poäng, om de vill ta sig ut i Europa nästa säsong. Man skulle till och med kanske kunna hävda en viss Juventus-vittring från Mourinhos vinröda håll, speciellt om man blickar mot Juventus kvarvarande spelschema. Roma var dessutom det lag jag inför tippade, och fortfarande tror, kommer vara det tuffaste motståndet vi har kvar att möta. Efter det skulle man objektivt sätt kunna hävda att vi har det tuffaste motståndet bakom oss, och även om det rent faktiskt är sant, så vet vi att det i Napoli-sammanhang är av sekundär betydelse. Hellas Verona i föregående säsongs sista möte är det mest närliggande beviset i tid på det.
Så vad händer nu då? I nuläget är jag tveksam till om vi ens kommer upp i att kalla det mötet för 50/50. I min pessimistiska Napoli-värld kommer Roma ner till Neapel som favoriter, och gör så med rätta kanske just på grund av att de kommer ner till Neapel. Den lamslagning av oproportionerliga dimensioner som sker när Napoli ska ta emot lag på hemmaplan är egentligen en annan aspekt som förtjänar en krönika i sig, en annan gång, men problemet ligger inte ens bara där. Det går betydligt djupare än så.
Begreppet vinnarkultur är ett svårdefinierat sådant. Vad en lägger i det begreppet skiljer sig åt från vad en annan gör. Det är som ett slags lösflytande och slagkraftigt ord att dra till med i diskussioner om lag som har det, och lag som har det icke. Men även om ordet i sig är ett svårgreppat sådant, så har nog de flesta kollektivt en uppfattning om vilka lag som har det - och vilka lag som inte har det. Juventus har, bland annat, det. Napoli har det inte.
Om vi ska försöka ge oss på att summera dagens match, och egentligen hela Napoli och Neapel som sådant, så kokar det ner till detta svårdefinierade begrepp. Vinnarkultur. Att av himmelsblå historia att döma krävs det en gåva från ovan, i form av en kortväxt argentinare med gudabenådade fötter och en stor lockig kalufs, för att åtminstone temporärt kunna peka på det där ordet och proklamera att Napoli minsann också har det. För tillfället saknar vi det, och troligtvis kommer vi alltid att göra. Fram till den högst otroliga dag som något, eller någon, liknande återfinner sig i den azurblå dressen kommer jag fortfarande skriva krönikor som dessa. Jag kommer fortfarande plågas i den evighetslånga “nästan där men aldrig nära”-mentalitet som man som Napoli-supporter fått med bröstmjölken. Och sorgligt nog kommer jag nog fortfarande konstatera att så som det alltid har varit, kommer det alltid att förbli.
