Lagbanner
Prepartita Atalanta - Napoli

Prepartita Atalanta - Napoli

Så står vi nu här - kanske inte vid vägs ände, men vid någon slags cirkelslutning. Walter Mazzarri gör sin första match som tränare igen för det Napoli som han för tio år sedan lämnade och Atalanta står för motståndet, men fokus ligger knappast på det idag. Idag handlar allting om Mazzarri, som härmed börjar sin resa tillbaka till framtiden, igen.

Jag måste medge att skriva en krönika inför en match med de omständigheter som präglar denna sällan varit så...underligt. För många, även Napolisupportrar inräknade, är det inte konstigare än så att en föredetta tränare från en gammal tid återigen tar på sig samma lags tränarkostym. Det är ett fenomen som är mer eller mindre banalt inom fotbollen - det har hänt otaligt många gånger och kommer även fortsätta att göra så. Inga större konstigheter alltså. För de flesta.

Men för undertecknad finns det lite mer dimensioner till den här matchen än att det enbart är en före detta tränare som gör sin återkomst. Walter Mazzarri är knappast guds gåva till fotbollstränarvärlden, men under fyra år, mellan 2009-2013, så var han i mina ögon nästan det. Det var nämligen då som jag, på ont och gott, fastnade för detta på den tiden relativt obskyra lag, som sedan dess kommit att följa mig genom livet. För det Napoli som var då, är knappast det Napoli som är nu. Synnerligen inte en säsong likt denna heller, säsongen efter scudetton. Men låt mig nu vrida tillbaks klockan för en kort stund, till en tid med idel ikoner i laget och ett Napoli med nyfunnet hopp. Men kanske framför allt till en tid då fotbollsvärlden såg så väldigt mycket annorlunda ut.

Det var en tid och ett lag utan spelare lika ihåliga och tomma på ord som ett sönderholkat träd, och det var en tid då Napoli stod på gränsen inför en ny era för klubben. Aurelio De Laurentiis var fortfarande relativt ny som president för den gamla klubben vid vesuvius, och då (2009, Mazzarris första säsong) hade Napoli fortfarande bara spenderat två säsonger tillbaka i den italienska fotbollens finrum sedan dess relegation och mångåriga härvande nere i det italienska seriesystemets lägre divisioner. Det var på många sätt en ny tid, unga och lovande spelar likt Ezequiel Lavezzi och Marek Hamsik hade hämtats in och Napoli var som sagt tillbaka i Serie A igen.

Fram tills Mazzarris sejour hade det ljusblå laget förvisso inte gjort dåligt ifrån sig. I de två föregående säsongerna hade man slutat på en åttonde plats respektive en tolfteplats, vilket inte var fy skam med tanke på den på den tiden närliggande historien. Men målen för klubben var givetvis högre än så, och när Donadoni den där säsongen 2009 får sparken och en rökande toskanare vid namn Walter Mazzarri tas in är det få som vet vart åt det ska leda. Med facit i hand kan det konstateras att just rökande toskanare har ett synnerligen bra track record nere i Neapel. Vissa kommer ta den referensen, andra inte, men det var oavsett vad bara ett kort stickspår som får förtjäna sin egna text en annan gång.

Med Mazzarri kom Napoli att vinna Coppa Italia för första gången sedan Maradonas tid. Man kom tillbaka till den stora scenen i Europa, dvs Champions League, och tog sig till en åttondelsfinalsplats där man efter mycket dramatik blev utslagna Chelsea. En åttondelsfinalplats som faktiskt var en rekordplacering i turneringen för Napolis del ända fram till så sent som förra säsongen, då man tog sig till kvartsfinalen.

Mazzarri la på många sätt den grund som Napoli sedan dess vilat på. För det Napoli som Mazzarri tog över, det var ett annat Napoli än det han senare kom att lämna efter sig. När hans första tid på tränarposten så fick sitt slut, 2013, så har man sedan dess som supporter kommit att vänja sig vid Europaspel, om inte mer. Det var en övergångsfas i den typ av klubb som Napoli de där åren hade kommit att bli, långt ifrån dess guldbekantade stjärnglans från åttiotalet, men på långsam och stadig väg tillbaka dit. Den profetian slog ju faktiskt till slut in, förra året när Napoli till slut vann, och även om Mazzarri inte hade någon direkt del i föregående års scudettovinst, så betraktar jag det ändå som att han hade en del i det.

På samma sätt som Napoli förändrades under den där tiden, ändrades Mazzari och hans lycka. Efter mer eller mindre misslyckade sejourer i alla de klubbar han kom att ta över efter att Napoli-tiden var slut, så kom Walter på samma sätt som Napoli att genomgå sin förändring. Om än i den motsatta riktningen.

Och där står vi idag. Trots att det inte borde vara så, så möts dessa två öden igen. Den lyckade och den misslyckades vägar korsas igen, och över det hela vilar en blandning av nostalgi, melankoli, och allt däremellan. Var denna numera gemensamma väg kommer leda har jag ingen som helst aning om. Hur denna revision av historieskrivningen om Walter Mazzaris tid i Neapel kommer sluta är ett tomt blad, som idag klockan 18:00 börjar skrivas om på nytt igen, när Napoli åker upp till Bergamo för att möta Atalanta. Att säga var detta kommer sluta är som sagt lönlöst, och känslorna inför det som nu stundar är blandade.

Men om något så kommer jag åtminstone personligen få en tidskapsel tillbaka till den nio år gamla jag, som följde Walter Mazzarris upptåg i Neapel slaviskt och som kom att förälska sig inte bara i laget, utan också staden, Napoli. Och inför det vet jag med säkerhet vad jag känner.

Clarence Thunberg Kalt2023-11-25 12:50:00
Author

Fler artiklar om Napoli