Torino - Napoli
Prepartita Torino - Napoli
Napoli reser upp till Turin för säsongens näst sista bortamatch. Ett möte två lag emellan som egentligen inte har något att spela för, men en match som likväl måste spelas för det.
Med Champions League-spel redan säkrat sedan någon omgång tillbaka (och i realiteten längre än så) och en Scudettostrid som försvunnit från horisonten är känslan en ganska tom sådan. Insignes sista match i den ljusblå tröjan närmar sig med stormsteg, kanske Kalidou Koulibalys likaså. En Ciro Mertens som fortfarande inte kritat på ett nytt kontrakt. Ett lag som spenderat den senaste tiden på ett ganska så omdiskuterat ritiro dessutom. Vad sker egentligen vid foten av vesuvius?
Å ena sidan bubblar det i vesuvius avgrund, å andra sidan är det helt lugnt. Inte mycket återstår nu av säsongen och de flesta är nog överens om att det inte riktigt blev som det tedde sig. Eller kunde blivit. Efter att ha tampats i en ensam-tango med Milan i början av säsongen, spelat en fotboll som det var länge sedan man beskådade i himmelsblått (lex Sarri) har det - mer eller mindre - gått utför. Inter kom ikapp och tog över den pardans som tidigare bestod av nyss nämnda blå-svart-röda kombination, och efter att de två tidigare paren gått och blivit en dans mellan tre, var det givetvis Napolitanarna som sedan kom att få lämna dansgolvet först. Men madonnorna från Milano fortsätter dansen.
Och kvar återstår alltså ingenting att spela om. Napoli kommer till mötet mot Torino med en minst sagt imponerande 6-1-vinst mot Sassuolo i ryggen, och kan med det som argumentation sägas ställa upp mot de vinröda med vind i seglen. På samma sätt som man kan se Sassuolo-vinsten som ett styrkebesked, den typen av besked man vill se efter ett ritiro, kan man också se det som talande för Napolis största problem. Mentaliteten. Avsaknaden av vinnarskallar som kliver fram när det behövs som mest. Undertecknad är betydligt mer benägen att se det som det senare, snarare än det första.
Faktum är ju att även den förra matchen var en betydelselös, för båda lagen, sådan. Och även om Napoli bjöd på ett fantastiskt spel, spelar inte heller det någon roll. Eller kanske, om man väljer att vara snäll och se det bländande spelet som ett egenvärde i sig. Men det tar sedan inte länge innan man undrar, och förtvivlat erkänner, att det spelet skulle ha kommit tre matcher tidigare. Då hade den text jag skrivit nu, och den match som nu stundat, varit av en helt annan dignitet. Istället befinner vi oss återigen i den melankoliska verklighet som är den napolitanska.
Så mycket mer finns egentligen inte att säga om den kommande 36:e omgången. Stanislav Lobotka är den ende spelare som inte kommer till spel på grund av skada. I övrigt är densamma startelva som senaste radade upp sig mot Sassuolo troligtvis att vänta även i denna match. Personligen spelar det för mig ingen större roll nu, men om jag trots allt ska bemöda mig att lägga in ett klagomål till mister Luciano gällande den förmodade startelvan hade jag gärna sett lite andra spelare få chansen. Eller eventuellt en liten twist på spelsättet. Adam Ounas hade jag gärna sett spela ut sitt register, tillsammans med en Insigne som tar sina sista steg i den ljusblå tröjan och en Osimhen som ska piffa upp siffrorna innan säsongen berövar honom den chansen för gott.
Troligtvis är detta för mycket att hoppas på. Adam Ounas kommer med största sannolikhet inte starta, eventuellt får han kanske några minuter i benen, och någon twist gällande spelsätt är det tveksamt om det kommer bli. Och varför skulle det egentligen? Säsongen är som konstaterat över, förbättringar av formation och taktik kommer att tas om hand om under det traditionsenliga försäsongs-ritirot i Dimaro och halva spelartruppen har nog redan börjat boka in sommarens semesterplaner. Men fram tills att säsongens Napoli åker på semester återstår tre matcher i denna upplaga av Serie A, börjandes imorgon mot Torino. Och så mycket mer än en underhållande Serie A-match kan jag varken förvänta mig eller hoppas på.
