Torino - Napoli
0 - 2

Torino-Napoli: En första CL-kontakt?

Insigne och Politano vek in från kanterna, Zielinski vände och vred på motståndarna och Osimhen löpte i djupled. När Napolis offensiva frontfigurer var på spelhumör var Torinos senaste formtopp ett minne blott, och tre enkla poäng var ett faktum.

Vad som enligt logiken och sannolikhetsläran skulle vara en enkel match på förhand blev faktiskt också just det. Två mål räckte för att släcka Torinos hopp om en skrällpoäng, och det enda stora frågetecknet som hänger kvar i luften efter att slutvisslan ljöd är varför det inte blev fler?

Som vi alla vet har säsongens Napoli knappast varit ett lag som spelat efter logiken eller sannolikhetslärans alla regler. När poäng ska vara bergsäkra har de visat sig vara dränkta i kvicksand, och när motståndare och poäng som inför tyckts vara för bra för dagen har Napoli istället varit de som sprungit hem med poängen. Vi har varit inne på det förr. Var Napoli den här säsongen befunnit sig och var de nu befinner sig har varit en gissningslek av svår rang, men frågan är om inte den leken börjat bli lite enklare.

I takt med att slutet på säsongen närmat sig, slutstriden om Champions League tätnat och expanderat, så har också de där tidigare frågetecknen från säsongen verkat bli mindre och mindre. En mening jag inte trodde jag skulle skriva, speciellt inte denna säsong, var att Napoli i takt med att allvaret intensifierats faktiskt också verkar ha tagit sig i kragen. Vad som för bara någon månad sen hade varit ett på förhand darrigt möte mot ett lag som, förvisso, ligger där de ligger i tabellen, men som alltså har kniven mot strupen i form av en bottenstrid, var nu istället en enkel trepoängare. En juventinsk (föredetta) trepoängare, om du så vill (svära i kyrkan).

Matchen då? Ja, det var faktiskt aldrig något snack om vilket lag som skulle åka hem med de tre poängen ikväll. Redan från början märkte man ett Napoli som var lite mer alertare, lite kyligare och med lite mjukare höfter. Något som också skulle visa sig redan i minut elva, då Bakayoko av alla spelare bjöd på en enkel, men i hans fall aldrig tidigare skådad, kroppsfint för att sedan dunka in ett otagbart skott i Milinkovic-Savic bortre hörn. Napoli nöjde sig dock inte där, och bara två minuter efter löper Osimhen så lätt ifrån Torinoförsvaret för att i sista momentet bjuda in Bremer i aktionen för att sedan… Ja, vad hände där egentligen? På något sätt får bollen någon slags studs som är svår att särskilja, och jag finner det skrivna ordet inte vara fullt tillräckligt för att beskriva Osimhens (?) första mål för kvällen. Ni får helt enkelt googla det.

Resterande delar av matchen är egentligen bara en historia om stolpskott och chanser som inte går i Napolis favör. Den enda tanke som egentligen råder är när det tredje, fjärde och eventuellt femte målet i blåvit väg skall komma. Med facit i hand visade det sig nu vara en falsk tro, men vad gör väl det? Torinos verkliga målchanser är så få under matchen att jag nu knappt kommer ihåg om de verkligen hade några. Så, för att göra en historia på 90 minuter kort så var det idag alltså inget snack om vilket som var det bättre laget, eller om resultatet var ett rättvist sådant.

I detta nu har också Lazio gått till halvtidsvila mot Milan med en ettmålsledning. Juventus har i samma omgång tappat poäng mot ärkerivalen Fiorentina. Napoli befinner sig i skrivande stund på en tredjeplacering, och när jag ikväll går och lägger mig gör jag det förhoppningsvis till tonerna av Ice Cubes gamla låt, “It Was a Good Day”...