Vikten av ett värdigt avslut
Med den annalkande mercaton precis runt hörnet har rykten under flera veckors tid florerat om Tommaso Rocchi. Desa rykten har placerat honom i Siena, Pescara och nu Inter. Det verkar dessutom finnas en del substans i vad som sägs och enligt vissa källor är Rocchi så gott som klar för en sejour i Milanolaget. Stramaccioni sägs vilja ha Laziokaptenen som en vice-Milito och Moratti kan få det att hända. Vid 35 års ålder skulle detta sannolikt bli den sista säsong anfallaren gör inom proffsfotbollen.
***
Rocchi kom till 2004 och har sedan dess varit klubben trogen. Från säsongen 07/08 har Rocchi också fått äran att bära Lazios kaptensbindeln, sedan han övertagit den från Luciano Zauri. Zauri som också säsongen efter flyttade till Florens och permanent lämnade över kaptensbildeln.
Venedigfödde Tommaso Rocchi är med över hundra mål i den ljusblå tröjan en stor ikon och en av de absolut viktigaste spelarna de tio senaste åren. Det är sådeles med stor skepsis som jag ser på kaptenens förväntade flytt. Han är inte lika mycket Lazio som Di Canio eller Nesta var men han är med det han gjort för klubben under både med- och motgång den nuvarande spelare som den för mig starkast koppling till klubbens nutidshistoria.
Det pratas om att Rocchi ska få en administrativ roll i ett framtida Lazio och att han efter spelarkarriären på något sätt ska ingå i tränarstaben. Detta är ett fint initiativ och något som verkligen bör uppmuntras. Kaptenens kunskaper och rutin är kvaliteter som bör föras vidare till framtida generationer.
***
Men just nu är han emellertid fortfarande vår spelare och kapten. Denna säsong har speltiden varit minst sagt bristfällig och visst, det är inte konstigt att Klose går före och att man vill slussa in yngre spelare, det är en naturlig del i en fungerande klubbs filosofi. En annan vital del är dock att ta hand om trotjänarna. Inte bara för de individuella spelarna utan även för fansen, klubben och framtida spelare.
Med över hundra år i Lazio och endast ett (1) mål från den tresiffriga markeringen i antalet gjorda Serie A-mål är det inte konstigt att förstå en spelares frustration när man är fjärde eller femte anfallare. Förgrundsfigurens egna motiv är förståeliga. Får man inte chansen att skriva historia i Rom gäller det att söka sig någon annanstans.
***
Den finns en stolthet och rakryggad känsla som jag gärna tillskriver fotbollen. Man hyllar den som hyllas bör och delar ut kängor när man anser det riktigt. Jag tänker spontant på vitt skilda men alla vackra exempel som Stiliyan Petrov, Roberto Di Matteo och Ivan Cordoba. De alla har hyllats av olika anledningar och på olika sätt under året som gått. Rocchi är mer än värd en stor bred hyllning och att få avsluta karriären i den ljusblå tröjan.
***
Det finns självklart fler aspekter än de presenterade. Truppen behöver bantas och vissa kanske anser att man ska vara glada att någon vill ha en 35-årig anfallare som må ha sett sina glansdagar.
Dessa infallsvinklar är för mig helt sekundära.
För mig finns det bara en rätt väg, det är att ge Rocchi chansen att göra sitt hundrade Serie A-mål i Laziotröjan och att en sista gång få motta Romarnas jubel. Det handlar även om framtiden. Att sätta ett exempel på att lång och trogen tjänst betalar sig. Att en karriär i Roms första lag ska vara kantad av uppoffrande och slit men att den spelare som väljer den vägen ska få den respekt han förtjänar, ända in på målsnöret.
Den stundande flytt vi nu presenteras skickar fel signaler till alla inblandade. Det må lösa sig helt okej för Inter och Rocchi men Lazio som klubb och institution förlorar i mina ögon på detta. Så för allt som är heligt Lazio, gör det enda rätta.
***
Slutligen, felice anno nuovo, laziali!
