Krönika: Efter GP:t i Göteborg
Även om Nicki inte är någon favoritförare för mig så tycker jag ändå att uteslutningen på honom i finalheatet var felaktig. Men slutsegraren Emil Sayfutdinov var ändå rätt man att vinna, han är en av de stora framtidshoppen inom världsspeedwayen skriver Niclas Jörneklint i sin krönika.
Jag ska först klargöra att jag inte är något större fan av Nicki Pedersen. I mina ögon är han förvisso en enormt duktig speedwayförare, men alltför ofta uppvisar han ett beteende som snarare hör hemma på ett dagis än på en speedwayarena. När han drabbas av en motgång blir han ofta förbannad, gapig, och framställer sig nästan alltid som ett oskyldigt offer som blivit utsatt för en enorm oförrätt. Jag har aldrig sett Nicki ta en uteslutning på det mogna och insiktsfulla sättet som Leigh Adams gjorde när han körde ner Kenneth Bjerre i Polens GP i Leszno för ett par helger sedan. Det var inga bortförklaringar från Leighs sida. Det skulle vara tilltalande att se Nicki uppvisa samma beteende någon gång.
MEN, i lördags blev Nicki felaktig utesluten i finalen. Jag vet att långt ifrån alla håller med mig, men i rättvisans namn borde superryssen ha fått se finalheatet från depån och inte Nicki. Problemet är att det inte är första gången denna säsong domaren fattar ett märkligt beslut, även i Leszno blev Nicki utesluten på mycket svaga grunder efter en kollision med Grzegorz Walasek och Emil Sajfutdinov i första kurvan. I det fallet var den en uppenbar ”racingincident” som skulle ha resulterat i omstart för samtliga förare.
Om jag inte hade vetat bättre skulle jag misstänka att grunden till Nickis båda uteslutningar ligger i att de ansvariga har fått för sig att man nu ska ta hårda tag mot tuff och vårdslös körning och att man därför, genom att plocka ut den med sämst rykte och tuffast körstil, försöker statuera exempel. Jag hoppas innerligt att jag har fel annars kommer kampen om världsmästartiteln mer att avgöras i domartornet än på banan och det skulle naturligtvis vara illa.
Problemet är också att det inte är första gången domarna i GP, vilka ska vara de bästa domarna vi har, fattar märkliga beslut. Fredrik Lindgrens uteslutning i Parken ifjol efter att Lukas Dryml hakat i honom var också ytterst tveksam för att inte tala om Bjarne Pedersens och Leigh Adams uteslutningar i det brittiska Grand Prix i Cardiff 2008 efter att Nicki Pedersen två gånger efter varandra gått på ett bakhjul i första kurvan. De besluten var helt horribla och man får vara tacksam för att den domaren inte längre får döma i GP-serien.
* * * * *
Det går inte förstås inte skriva en krönika om Sveriges Grand Prix utan att nämna Emil ”superryssen” Sajfutdinovs fantastiska insats. Han har alltså på tre försök vunnit två gånger. Det är inte bra, inte magnifikt, inte fantastiskt, det är så mycket större än så. Det är nästan så att jag skulle vilja påstå att det är något av det största eller i alla fall det mest otippade jag upplevt på en speedwayoval.
Vi har alltså en 19-årig ung grabb, född 1989, året då Peter Karlsson och Leigh Adams körde JVM och Greg Hancock deltog i lag-VM, från ett land med hyfsat goda traditioner av rundbana men som aldrig haft en förare i GP. Han hade innan den här säsongen ALDRIG deltagit i en GP-tävling och så går han in och vinner två av sina tre första GP:n. Och visst, första vinsten i Prag präglades av ganska så mycket tur, men på Ullevi var det aldrig något snack om vem som var bäst. Efter två mindre bra heat dominerade Emil hela tävlingen. I slutet av tävlingen var jag inte bara mållös, jag ville upprepa Paolo Robertos bevingade ord om Amir Khan i OS 2004, ”jag är kär, jag är kär”.
Jag hoppas verkligen att Emils framgång fortsätter. Han är inte bara en fantastisk speedwayförare, han kan bli en ambassadör för hela sporten och hjälpa till att locka publik till arenorna. Dessutom tror jag att i och med Emils framgång så är det bara en tidsfråga innan vi får se en GP-tävling i Ryssland.
* * * * *
Antonio Lindbäck är tillbaka, mannen som bara behöver ta ett andetag för att få ett inslag i SVT Sport. Jag var lite rädd för att Anton skulle vara alltför laddad, att han skulle vara spänd, nervös och inte låta cykeln göra jobbet på banan. Men mina farhågor besannades, tack och lov, inte. Anton var lugnet själv, körde klokt och förståndigt, visade att han är en förare som hör hemma i världstoppen. Det enda tråkiga var att han inte fick vinna finalen. Man såg på honom efteråt att besvikelsen var stor, men det ska den förstås också vara. Det visar vilka ambitioner Antonio har. Tillsammans med Emil kan dessa två bli det speedwayvärlden behöver för att fortsätta vara en sport i medialjuset.
* * * **
Banan var betydligt bättre än förra året och bjöd tidvis på riktigt bra underhållning. Den höll dock inte hela vägen men det löser man till nästa år. Fortsätt på det viset så kommer publiken att få se ännu bättre speedway nästa år. Desto mer genant var att arrangörerna spelade fel nationalsång vid prisceremonin. Det är inte särskilt många nationalsånger man behöver hålla reda på i Grand Prix-serien, att misslyckas är helt enkelt inte acceptabelt.
* * * * *
Jag ska passa på att kommenterar Malin Wollins krönika i Aftonbladet i lördags. Jag gillar Malin, hon skriver bra och underhållande. Men av naturliga skäl håller jag inte med henne i hennes syn på speedway. Den bär alla de kännetecken som man brukar få höra från någon som inte brukar besöka speedwayarenorna runt om i landet frekvent. Jag blir också bekymrad över vilka konsekvenser hennes krönika ger. Hon når, genom Aftonbladet, ut till tusentals människor som skulle kunna vara potentiella speedwayfans men som till följd av Malins i vissa stycken nedlåtande och inte särskilt nyanserade text knappast lär söka sig till våra speedwayovaler och det tycker jag är väldigt olyckligt.
Samtidigt blir jag bedrövad över alla personangrepp hon tvingas utstå från anonyma skribenter. Man behöver inte älska speedway, man får tycka att det är ett spektakel och fjantigt, det står var och en fritt.
Men en sak tror jag mig ha gemensamt med Malin, jag gillar inte heller startflickorna i löjliga trikåer. Det känns som en kvarleva från förr. Jag vill kunna ta med min sexåriga dotter på speedway utan att hon ska förledas att tro att hennes eventuella framtida roll i speedway ska vara att spöka ut sig i trikåer, snurra ett färgglatt paraply och trampa runt på ett jordliknande underlag. Därför är det skönt att det finns kvinnor som Jeanette Moback, startassistent i Eskilstuna, Thina Johansson, ordförande i Vargarna och Chatrine Friman- Brantvik, knatteförare i MK Tändstiftet. De visar min dotter att hon som ung tjej/vuxen kvinna kan spela andra roller i speedwayvärlden än bara den som startflicka.
