Krönika: Espresso eller en partyglad finne?
Vad är det som gör att man börjar stödja ett team? Är det unika händelser som fastnad på näthinnan eller är det andra människor som influerar ens beslut? Kanske är det så enkelt att man hejar på den förare som kommer från grannlandet och därför också hans team?
I fotboll eller hockey så blir förklaringarna en aning enklare. Man hejar på sitt stadslag, grannstadens lag eller kanske finns det något minne av när man såg ett lag spela live första gången?
För att ytterligare krångla till det så är en F1-förare större än en spelare i ett fotbolls eller hockeylag. I F1 är det vanligt att människor hejar på föraren snarare än teamet. Om föraren byter team så följer supportrarna ofta med. Skulle det funka i fotboll? Det räcker väl att nämna namn som Jesper Jansson (från AIK till Djurgården) eller Louís Figo (från Barcelona till Real Madrid). ”- Man sviker inte sitt lag!”
När Alonso bytte team från Renault till McLaren eller Kimi från McLaren till Ferrari var det inte lika mycket ståhej. Där flyttade supportrarna snällt över och stödde sin hjälte sin vana trogen. Det var sannerligen en syn att se alla glada (och smått berusade…) finländare i rött och gult istället för silver och svart. För övrigt är det alltid kul att titta på F1-älskande finländare, de verkar släppa kontrollen när asfalt, ansiktsfärg och bilmotorer finns i närheten.
En espresso tack
Det som fick mig att stödja ett team började på Australiens Grand Prix, 2001. Innan dess hade jag hållit på förare som helt enkelt gjorde intryck på mig, Schumacher i Benneton, Häkkinen i McLaren och Barrichello i Jordan och senare i Stewart Ford. Men nu fick jag upp ögonen för Minardi. Det team som framförallt påverkat F1-cirkusen genom att göra den bästa expresson och ha otrolig cateringmat.
I Melbourne hade jag gått in i en souvenirbutik för att titta på sköna supporterprylar och fick där se ett Minardimärke. En stegrande grip med ett svärd i tassen. Själva märket var kanske inte det som fick mig att bli ”hooked” på Minardi, men det var början. Första steget.
2001 var också året som en viss Fernando Alonso debuterade i F1, och gissa i vilket team. Jodå, Minardi. Resultatet i Australien var riktigt bra det året, i Minardi-mått mätt vill säga, Alonso blev 12:a, hans teamkamrat bröt och jag hade hittat mitt favoritteam.
Pay-drivers
Ju mer jag läste om Minardi, desto mer gillade jag dem. Som ett fullblodat italienskt team var de ett av få som var beläget utanför England. Deras racinghistoria var fylld av passion, glädje och kunskap. Även om de bara tog 12 poäng på deras sista 10 år (varav 7 kom på ”Indygate” 2005 där bara Ferrari, Jordan och Minardi startade) så var de högt rankade av de andra teamen. De lyckades ofta bygga en bra bil med minimala resurser samtidigt som de aldrig hade råd med en konkurrenskraftig motor. De hade även en lång historia av att inte acceptera ”pay-drivers”, förare som betalar för sina platser. Tyvärr gick de ifrån den linjen med ett antal förare de sista åren. Någon som kommer ihåg Patrick Friesacher?
Att inte använda sig av pay-drivers gjorde att Minardi var ett sorts utvecklingsteam som gärna gav unga och talangfyllda förare chansen. För ett så pass litet team att ha fostrat följande förare är sannerligen imponerande:
Fernando Alonso, Mark Webber, Giancarlo Fisichella, Jarno Trulli samt Champ Car vinnarna Alex Zanardi och Christian Fittipaldi.
Slutet
Tyvärr, för mig, så såldes Minardi 2005 till Red Bull och heter idag Scuderia Toro Rosso. Teamet är fortfarande beläget i Italien och har många av sina anställda kvar, men när de nu delar chassi med Red Bull så försvann det unika jag älskade med dem. Nu var jag tillbaka på ruta ett. Så vad gör man? Jag gick helt enkelt tillbaka till grannlandet och den otroligt talangfulle Kimi Räikkönen. Det är verkligen svårt att inte gilla en glassätande och partyglad finne som kan köra skiten ur alla när han får till det.