Krönika: Lyxyachts och motorljud
Då var det dags för kanske det viktigaste racet för säsongen. Det är här mycket kommer att avgöras, eller i alla fall visa hur resten av säsongen kommer att utforma sig. Svenska fans bloggare Daniel Molin kommer att finnas på plats i Spanien. Men för alla som har sett F1 på TV, hur är det att se sporten live?
För det första är ett F1-race så mycket mer än bara själva loppet. Tävlingshelgen är ofta fylld med en massa olika bilklasser. De lopp jag har varit på har bestått av olika formel-klasser, ”historic racing”-bilar, touringbilar och ibland även motorcyklar. I Europa är det även många tävlingar som har turen att få se Formula 2 och GP 2, juniorklasserna. Där är det ofta fullt av omkörningar och ett och annat rookiemisstag. Det gör att man uppskattar svårigheterna med att hantera en riktig F1-bil.
Dock är det är faktiskt för F1 som man åker dit. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde en F1-motor starta. Jag var cirka två kilometer från banan och hela kroppen rös av välbehag av det skarpa och tunga ljudet från en Ferrari V10 (detta var 2001, innan V8:s intåg). Jag hade aldrig trott att ljudet skulle bära så långt som det gjorde! TV, av förståliga skäl, tar bort mycket av ljudet i sändningarna vilket ger en annan bild av motorerna. När man hör ljudet live förstår man verkligen hur extrema de här bilarna är, hur mycket kraft som är samlat på en så liten yta. Behöver jag säga att jag nu är mycket noga med att alltid bära med mig öronproppar på ett F1-lopp.
Kurvor och depåfart
Jag har alltid gillat att se hur förare tar kurvorna på olika sätt. Vissa behåller mer fart genom kurvorna medans andra är hårdare på bromsarna in i kurvan eller snabbare på gasen ut ur kurvorna. Allt är beroende på körstil och bilens karaktär. När man står vid en kurva och kan se bilarna på nära håll får man en klarare bild av skillnaderna mellan förarna. Det är också då man inser hur snabbt de här bilarna kan bromsa. De första minuterna man står och tittar tror man att alla bilar ska köra ut när de närmar sig kurvan. Det känns som en omöjlighet att kunna styra in bilen i kurvan i den farten. Men helt plötsligt är de genom böjen och på gasen igen. Detta är tyvärr svårt att se på Tv:n. Jag tror att det är just ingången till kurvorna som jag är mest imponerad av med F1-bilarna. Åka fort rakt fram är lätt, men att åka snabbt överallt, det är utmaningen.
Toppfarten på de flesta F1-lopp är över 300 Km/h. Mäktigt, men det är genomsnittshastigheten som jag tycker är mest imponerande. På flera banor ligger den på över 200km/h! Det är nästan dubbelt så snabbt vi får köra i Sverige. Enda gångerna de kommer ner till vår motorvägsfart (!) är när riktigt tajta kurvor närmar sig eller när de går i depå (fartbegränsningen i depån på de flesta banor är 90km/h).
Extremt
Bilarna är häftiga, förarna är skickliga, publiken är glad men framförallt, allt är extremt. F1 är en sjuk sport på många sätt och vis. Det spenderas otroliga summor på gäster, ”corporate boxes” och image. För helgens lopp har Ferrari till exempel ett nytt ”Motorhome”, i princip en gigantisk husvagn med all tänkbar bekvämlighet och teknik. Detta slott åker de omkring med under hela ”Europaturnén”. Då ska tilläggas att deras tidigare Motorhome redan var ett av de större. Det kan få en att undra vart finanskrisen tog vägen.
När F1-cirkusen kommer till Monaco fylls hamnen av lyxyachts (flera ägda av folk inom F1, behöver jag nämna Renaults teamboss Flavio Briatore…) Allt detta gör F1 till något mer än en bara bilracing, det är en upplevelse, ett spektakel, och jag kan inte säga annat än att jag älskar det!
