Dagbok från Belgiens GP: fredag
Hur är det att se ett F1-lopp live? Är det bättre än på TV eller bara mer omständligt och svårare att ha koll på vem som är bra och vem som är mindre bra? Är det verkligen värt pengarna och tiden? Här kan du i tre delar läsa om mina intryck, tankar och slutsatser efter att ha varit på Spa-Francorchamps för att se F1 live.
Självklart har man förväntningar när man åker ner på ett F1-race som F1-fantast. Speciellt när man gör det för första gången. Allt det där man sett på TV kommer man ha chansen att se live; alla omkörningar, krascher, depåstopp och prisutdelningar. Man kommer bli en liten del av det folkhav som med sina tröjor, kepsar och flaggor stöttar sina favoritförare och -team. Det går inte att föreställa sig de känslor som väller fram första gången man hör det förlösande motorljudet, första gången man skymtar en F1-bil för att i nästa stund ha förlorat den ur sikte.
Så hade jag alltid föreställt mig min första F1-helg. Det var min perfekta vision. Men första gången jag hörde en F1-motor satt jag inte som i trans vid banans svåraste parti, utan jag befann mig utanför banområdet på Spa-Francorchamps, halvspringandes från Les Combes riktning La Source. Varför blev det så?
Den som bokar sina F1-biljetter via den officiella hemsidan, som jag gjorde, får inget rekommenderat brev med biljetter att hämta ut på posten, utan en futtig länk i ett Email som man måste skriva ut och byta mot sina biljetter på plats. Självklart inte på vilken plats som helst, utan på en speciell adress – och på Spa parkerade min buss så långt ifrån denna adress som är möjligt. Jag liftade med en bananställd ner till La Source, och efter att ha blivit skickad fram och tillbaka åtskilliga gånger lyckades jag få tag i mina biljetter och ta mig fram till Gold 1-läktaren, mittemot depån.
Mitt första autentiska intryck av F1 blev således inte det bästa. Det duggade, läktarplatserna var blöta och jag hade missat halva första träningen. Jag var besviken och irriterad, och lovade mig själva att aldrig, aldrig, aldrig någonsin igen boka biljetter på F1:s hemsida. Men i takt med att jag slutade älta morgonen började händelseförloppet på banan att trollbinda mig. Där nere var depågatan, precis som på TV, med livs levande mekaniker och där sprang kameramännen omkring för att fånga all action. Och framför allt; här susade Formel 1-bilarna förbi.
Till en början rådde en tystnad på banan, sedan slogs den hål på av ett gällt crescendo. Trots öronproppar ökar ljudet massivt samtidigt som pulsen stiger. Slutligen svänger en bil in från Bus Stop-chicane på start- och målrakan. I de ögonblicken bilen närmar sig och passerar läktaren vill man nästan instinktivt sätta händerna för öronen. Det är ett så mäktigt ljud, ljudstyrkan är omöjlig att beskriva på ett tillfredsställande sätt. Men det är fantastiskt och – precis som alla jag pratat med som tidigare varit på F1 sagt – så mycket häftigare än man framför TV:n någonsin kan föreställa sig.
I och med att jag hade köpt guldbiljetter kunde jag gå runt hela banan. Under den andra fria träningen på fredagen satt jag vid kurva 10-11 och såg bilarna svischa ner för backen, speciellt BMW och Renault gav ifrån sig sagolika dån. Stora skärmar fanns uppsatta lite varstans på banan och med hjälp av kikare kunde man urskilja tiderna och på så sätt ha någorlunda koll på vilka som verkade ha övertaget under helgen – även om det ska tilläggas att man självfallet har avsevärt sämre koll på placeringar och varvtider när man ser allt live.
