Det nya Bruins
Vad är skillnaden med Bruins i år, kontra i fjol?
Ingen text har publicerats här om Bruins sedan i september, mycket på grund av jobb, skola och allt annat mysigt livet har att erbjuda. Men nu är det väl ändå dags att damma av pennan och svamla på lite om våra fina björnar? Let’s do this!
I skrivande stund placerar sig Bruins på en andraplats i Eastern Conference med 99 poäng. Inför säsongen var det kanske inte något vi hade räknat med att kunna skriva efter 71 spelade matcher. Hur kommer det då sig att Bruins säsong har varit så pass lyckad hittills?
Well, i min mening så saknade Bruins tre självklara element förra säsongen: en kapabel reservkeeper, en topp 4-back, samt bredd i den offensiva produktionen. Till den här säsongen har alla dessa tre komponenter fallit på plats. Anton Khudobin, som var förfärlig förra säsongen ända tills Bruce Cassidy tog över efter Claude Julien i februari, har steppat upp ordentligt. Khudobin har till och med spelat bättre än, och bänkat, Tuukka Rask under vissa delar av säsongen. Just nu har ryssen en räddningsprocent på 91,7, samtidigt som han fått spela 27 matcher. Att Khudobin spelat så fint som han gjort har tillåtit världens bäste finländare att vila lite extra, och förhoppningsvis känner sig Tuukka därmed även klar i skallen till slutspelet.
Den andra delen som tillkommit från i fjol är en topp 4-back. Den backen heter Charlie McAvoy och han förtjänar redan nu en staty utanför TD Garden. Den relativt nyblivne 20-årige backen snittar omkring 22 minuters istid per match, samtidigt som han spelar till höger om bjässen Zdeno Chara i vårt första backpar. Charlie är för tillfället på skadelistan, som alla andra i Bruins, men han har hunnit spela 59 matcher, gjort 32 poäng och sett väldigt bra ut i samtliga tre zoner. Med McAvoy, Chara och Krug har Bruins en väldigt fin backtrio som är kapabla till att spela tunga minuter och göra det med bravur, något som vi saknat de senaste åren.
Den tredje delen som förstärkts till den här säsongen är den offensiva produktionen från fler än förstakedjan. Hittills har Bruins tio spelare som gjort tio eller fler mål under säsongen. De som lyckats med den bedriften är Marchand (31 mål), Pastrnak (28), Bergeron (27), Krejci (17), Riley Nash (15), DeBrusk (14), Krug (13), Backes (12), Heinen (12) och Schaller (10). Sen har även den duglige målskytten Rick Nash tillkommit. Dessutom har vi även åtta spelare som ligger på mer, eller omkring, 40 poäng under säsongen. Så att Bruins bara har en kedja som kan producera offensivt är inte korrekt någonstans. Bara för att vår förstakedja är dominant, så betyder det inte att vi inte har bredd. Cause we do.
Sen kan man addera ett fjärde element som gjort att Bruins som lag tagit kliv i år, och det är coach Bruce Cassidy. Sedan Cassidy tog över i februari 2017 har Bruins blivit ett helt annat lag. Under de sista åren med Claude Julien var Bruins ett tungt, trött, segt och tråkigt lag som motståndarna ofta kunde åka åttor runt med deras skridskoåkning. Det Cassidy då har gjort är att slänga trötta snubbar som Matt Beleskey och Jimmy Hayes så långt bort som möjligt från TD Garden, för att istället fokusera på att ta fram speeden i laget. Istället för de äldre, tunga, sega spelarna har Cassidy tagit fram de yngre, kvickare förmågorna. Bland dessa hittar vi spelare som Jake DeBrusk, Danton Heinen, Anders Bjork, Ryan Donato, Matt Grzelyck och Charlie McAvoy. Samt David Pastrnak och Brandon Carlo, men dom två lirade redan mycket under Julien. Då Cassidy lyft fram dessa unga herrar så har vi istället för att vara ”The Big, Bad Bruins”, blivit ett rappt lag med mycket skill. Vi är alltså mer ”moderna” nu. Cassidy är också en tränare som uppmuntrar backarna att vara involverade i offensiven. Det är rätt så ofta man kan se Chara följa med upp i anfallen och hantera pucken på ett sätt som Patrick Kane hade varit avundsjuk på (nåja…). Något han inte gjorde under Julien. Samtidigt så är vi ett mycket rörligare lag i övrigt också, som är väldigt svåra att möta. Vi spelar helt enkelt en mycket snabbare hockey, som fokuserar på speed och skill, snarare än grit och tyngd. Även om vi har kvar en del av Old School-hockeyn i lineupen också.
Sen om allt detta räcker till en Stanley Cup-vinst, eller ett uttåg i den förstarundan, är något som bara Gud (även kallad Patrice Bergeron) vet. Men något som vi i alla fall vet är att Bruins är ett mycket bättre lag än de tidigare åren, samt att det är ett lag som man orkar offra sömn för. Det är ett positivt tecken.
