En glimt av hopp?
Det har gått två veckor sen uttåget mot Florida Panthers och säsongen tog slut på det brutalaste sättet som den kunde göra. Efter en magisk säsong som skulle krönas med Stanley Cup blev förlusten otroligt bitter och oväntad.
Att vi skulle förlora i första rundan mot Florida efter att ha haft ledningen med 3-1 i matcher dessutom. Underskattade vi Panthers? Möjligtvis. Ser man på potentialen så visste vi att dom hade vunnit Presidents Trophy säsongen innan och egentligen hade dom inte försämrat sitt lag överdrivet mycket. Man fick det bara inte att fungera under säsongen och fick kriga stenhårt för att ta sig till slutspel.
Det kanske var precis det de behövde, att slå ur underläge där ingen i hela världen trodde på dem förutom dom själva? Vi alla vet vad som hände sen och nu har de dessutom vunnit mot Toronto som i sin tur var nästan lika stora favoriter att vinna som vi var.
Vi får se var det landar, Panthers kanske vinner detta året istället efter att de borde ha gjort det sett till förutsättningar förra säsongen. Retroaktiv utdelning?
Bostons framtidsutsikter då?
Besvikelsen var överväldigande. Tomheten likaså. Man var förbannad och ledsen. Det var inte såhär denna säsongen skulle sluta. Men vi kan inget annat göra än att acceptera situationen och försöka plocka upp spillrorna till att försöka bygga något nytt. Jag kan ärligt säga att en säsong som den vi precis gjort kommer vi aldrig få se igen under vår livstid.
Vi har fått vara med om någonting helt magiskt och minnena från alla vinster, alla feelgood-moment med målvaktskramar och sånger från omklädningsrummet blandat med läckra sekvenser från en otrolig grundserie kommer vi alltid bära med oss.
Det är dock omöjligt att glömma hur säsongen slutade. Det kommer också alltid att förknippas hur den bästa säsongen någonsin avslutades på det allra värsta av sätt.
Vad har vi då att förvänta oss av framtiden? Jag har följt Emil Gummesson under säsongen och gillar hans texter. För er som inte vet vem han är så följer han Tampa Bay Lightning och har under säsongen producerat en text efter varje match som dom spelat. Imponerande!
Han räckte ut en hand till mig efter uttåget för oss och beklagade förlusten och en sån sak kan betyda mer än man tror. Vi pratade lite mer och kom fram till att skriva en gemensam text då vi nu har hamnat i en liknande situation som Lightning var i efter säsongen 18/19 där de vann grundserien överlägset och tangerade vinstrekordet innan man åkte ut i fyra raka matcher mot Columbus. Som för övrigt hade en stekhet Sergei Bobrovsky mellan stolparna…
Hans tankar som följer här kan förhoppningsvis ge oss Bruinsfans lite nytt hopp. Jag vet att det är skillnad på lagbyggena och att det finns olikheter mellan var i karriären spelarna befinner sig, men det finns ändå så pass många likheter som gör att man kan jämföra en hel del och då kanske det trots allt finns en hoppfull framtid även för oss?
Emil tar över ordet
Hej.
Jag ska börja med att vara extremt tydlig, jag gillar inte Boston Bruins.
Men som alltid när det handlar om att ogilla ett idrottslag tenderar det i de allra flesta fall ha sin grund i en stor respekt. Jag har fått genomlida många förluster mot Bruins, därför är det alltid extra skönt de gånger man slår dem. Det är nog sällan svårare än så.
Och med bakgrund i det så är det väl på sin plats att erkänna att jag inte mått skitdåligt över att säsongen gick som den gick till sist. Men jag såg svansföringen och stoltheten som supportrar till laget hade, jag såg hoppet och den stora vissheten om ett långt slutspel som frodades bland Bostonfans runt om mig på diverse plattformar.
Och jag kände igen mig.
För som supporter till Tampa Bay så satt jag där, den 16e April 2019, med tom blick, krossad stolthet och tillintetgjorda drömmar. Den bästa grundserie klubben någonsin gjort, mängder av rekord och beundransvärda resultat ledde endast till fyra ynka slutspelsmatcher och resan mot en Stanley Cup tog en tvärnit när Artemi Panarin satte spiken i en tom Tampabur i en kokande Nationwide Arena.
Totalt och fullkomligt fiasko.
Men det hade föranletts av 82 matcher av en skyhög svansföring, en stolthet och en känsla av att detta laget inte gick att slå, åtminstone inte två matcher i rad. Det var nog det kaxigaste supporteråret jag haft, och såhär i efterhand var det det som lärde mig mest om hur mekanismerna bakom att vinna i NHL verkligen fungerar, vilken typ av verksamhet som krävs och hur man kommer dit. För det räcker inte med att vara ett bra hockeylag, och en säsong utan motgångar kan ofta stjälpa mer än hjälpa.
För segrar förblindar och tenderar att släta över saker som hade mått bra av att komma fram i ljuset. Det finns en tendens att inte vilja lyfta obekvämligheter till förmån för att inte vilja förlora det flow man har för tillfället. Det kan kännas som ett bra drag att inte överreagera utan bara låta saker ha sin gång, men det kommer komma en dag när det börjar studsa emot. Och desto högre höjd man startar från, desto längre och hårdare blir fallet.
Så blev fallet även för Boston, Florida lyckades lokalisera och ställa en fråga som ett tillsynes allvetande Bruins inte kunde besvara. Och i en kombination av förundran och panik såg man sig både om och förbisprungna av ett Florida med all världens vind i ryggen och en oslagbar känsla av oslagbarhet.
Jag kände igen allt, varenda detalj, skeende och slutligen även det allt landade i. Jag hade haft tankar om det hela säsongen, just eftersom jag sett det förr.
Men med det sagt finns det ingen anledning att trycka upp det i ansiktet på er, ni var ju där, kanske ännu mer är jag var. Jag är här för att påminna om att det finns en dag imorgon också, för det gör det, och den kan komma att hålla i ett ännu starkare lag än det man hade denna säsongen.
För även om 2019 är ett för alltid närvarande trauma och en skam man inte kommer kunna skaka av sig. Så är det också det året som lärde både mig och Tampa Bay Lightning i stort, absolut mest och som blev själva katalysatorn till det Tampalag vi sett de senaste åren.
För förnedringen tvingade alla inblandade att ta en ordentlig titt i spegeln. Det tvingade fram en skärskådning av det egna och en ärlighet och öppenhet av vad som behövde göras. Denna processen ledde till att man tog de nödvändiga besluten framför de enkla, man valde vad man skulle fortsätta tro på och vad man skulle förkasta och ändra på.
Kontroversiellt nog så lokaliserade man inte problemet till varken spelargruppen eller coachen. Eller på sätt och vis var det i spelargruppen, men mer i vad man saknade, snarare än i det man redan hade. Så när folket på utsidan räknade med omskakande trader, coachbyten och en klubb i total ombyggnad. Så fick de istället en Julien BriseBois som agerade med ett närmast provocerande lugn, som stod upp för det lagbygge man hade och sedan adderade det man saknade.
Alla vet hur det sedan gick och hur det har blivit, och det finns ingen anledning för mig att göra historien längre då jag är ganska säker på att ingen i Bostonlägret varken orkar eller vill läsa en sådan text. Jag tänkte istället ge en bild av vad Boston kan bli, sett ur perspektivet av den Tampamodell jag nu lute kort har beskrivit.
För man kan som sagt hitta skillnader mellan lagbyggena, men jag ser också vissa likheter. För utifrån sett så lägger ni, fullt förståeligt, alldeles för mycket energi och fokus på Patrice Bergeron. Det är som sagt ytterst förståeligt och det kommer självklart att märkas om han väljer att hänga upp rören här under sommaren. Men han är ju samtidigt inte ensam i laget.
För där bakom finns en stabil, kul och ung core, uppsignad över tillräckligt lång tid för att man ska kunna bygga runt den. Det finns också tillräckligt med spelrum för att kunna addera det man anser sig behöva för att fylla de hål man lokaliserade här under slutspelet.
I båset står en i sammanhanget ganska ung coach, som kan ta med sig stora lärdomar från denna säsongen in i nästa. Man behöver erfarenheter för att bli klok, och de flesta erfarenheter kommer genom misslyckanden, tråkigt men sant.
Det kanske blir lite knepigt att få ihop det redan nästa säsong, även om jag inte skulle utesluta det. Det finns många som skulle kunna tänka sig att ta någon spänn mindre för att få komma till en förstklassig organisation med ett talangfullt lag. Ett lag som nu har en rejäl eld i bröstet att gå ut och återupprätta den heder som for ut genom dörren när Carter Verhaeghes handledsmörsare for upp i krysset i match sju.
För just det är den viktigaste kryddan, en som faktiskt inte går att ersätta genom free agent-värvningar eller blockbusters.
Skammen och revanschlustan.
Ni har nu ett gäng som alltid kommer minnas denna känslan, som alltid kommer veta hur det känns att se skeppet springa läck och slå huvudet i botten av Marianergraven. Och när man väl gjort det mödosamma jobbet med att ta sig upp ur hålet igen, så kommer det vara av absolut högsta prioritet att aldrig åter sjunka ner till botten igen.
Det är något man inte kan fabricera eller fabulera fram, det måste komma av att ha varit där, upplevt skiten och behövt processa den. Något de nu fått göra, och kommer bära med sig. Och den som efter det inte har den fastaste av övertygelser att aldrig hamna där igen bör ta sig en allvarlig funderare på att göra något annat i livet.
Och där står ni. Med en kärna av Ullmark, Pastrnak, McAvoy, Lindholm, Carlo, Marchand, Grzelcyk, Hall och Coyle. Alla bärandes samma känsla, alla sittandes i samma båt, alla med samma övertygelse om att inte utsätta sig själva eller någon kring Boston Bruins för detta någonsin igen.
Man skulle kunna sitta i en betydligt sämre sits. Man skulle kunna ha ett betydligt ihåligare skepp.
Så från en som sett andra sidan. upplevt skammen, levt med den för att sedan se den fara iväg och sakta förpassas till det förflutna.
Det kommer bli bättre, solen kommer gå upp, en ny säsong kommer komma.
Och Boston kommer troligen vara en precis lika stor mardröm att möta som vanligt.
Ser fram emot det.
Avslutningsvis
Som ni hör finns det saker att se fram emot, och som vi skrivit båda två. Lagbyggena är olika men ändå lika och det är bara att sätta vår tilltro till att ledningen inser att det vi hade den här säsongen bara behöver finslipas här och där för att få till den där sista skillnaden som behövs i ett slutspel.
Framförallt är det revanschlustan hos alla spelare som var med i år och som kommer finnas kvar i laget när vi drar igång nästa säsong som kommer betyda allt och lite till. Ingen av dom kommer vilja hamna där vi hamnade i år igen och det är förhoppningsvis den största drivkraften till att gå hela vägen - med eller utan Patrice Bergeron och David Krejci.
Tusen tack Emil för dina tankar och synpunkter, det stärker förmodligen en hel del av oss supportrar som fått lida efter uttåget och som nu kan börja titta framåt mot vad som kommer framöver. En läxa för alla inblandade, framförallt för Montgomery som nu lärt sig av sina misstag och förhoppningsvis inte gör om dom nästa år.
Jag avslutar som jag alltid gör - Lets go Bruins!
TV: Trots det tidiga Stanley Cup-uttåget skrev Boston historia under säsongen
