Ja Ä Inte Bitter
Boston Bruins tog sig hela vägen fram. Nästan.
Vars ska man börja egentligen? Säsongen 18/19 rullade igång med oändligt många skador och en dos av pessimism. Förhandstipset var att Boston skulle göra en liknande säsong som året innan: en förstarundsbatalj mot Leafs där priset för vinnaren skulle vara att få möta Tampa Bay Lightning. Hurra.
Just divisionskonkurrenterna Tampa Bay Lightning kom till start med ett All Star-lag som ingen skulle kunna ro sig på. Ett redan oerhört starkt Toronto håvade in John Tavares. Allt medan Boston haffade Joakim Nordström. Känslan var inte på topp just då. Men tipset var ändå att busungarna i Bruins relativt enkelt skulle hitta sin väg till slutspel igen men att resan där skulle bli kort. Antingen med ett uttåg mot Leafs i runda #1 eller mot Lightning i runda #2. Så blev inte fallet. Bruins klöste sig återigen igenom lönnlöven från norr i match 7. Glädjen av att knocka Toronto igen var som en miniversion av att vinna Stanley Cup. Det är alltid skönt att slå dem.
Men det blev inget Tampa Bay i nästa runda. Solstrålarna hade annat planerat och istället fick Bruins möta Columbus Blue Jackets som slagit Tampa efter fyra raka blytunga segrar.
Det tog inte många byten innan man märkte att Columbus inte skulle vara någon pushover. Dem spelade hårt, tungt, snabbt. Skill hade dem också. Men Bruins hade Tuukka Rask och matchserien var över efter match 6.
I konferensfinalen väntade sedan Washi… Nej, Pittsbur… Nej. Där väntade Carolina Hurricanes och deras kramgoa Sebastian Aho. Den matchserien blev dock inte lång och Boston fick jobbet gjort redan efter fyra matcher. Precis som Canes hade gjort innan mot Isles. Och Isles gjort dessförinnan mot Pens.
Wow. Boston Bruins var klara för Stanley Cup-final. Det var inte något som kändes helt omöjligt på förhand. Men det var fan inte långt ifrån. Innan säsongens första nedsläpp var tanken att Bruins skulle vara tvungna att slå Toronto, Tampa och Washington eller Pittsburgh – bara för att ens nå final. Det kändes rätt hopplöst. Nu behövde man bara möta ett av dessa lag. Och inget ont om Columbus eller Carolina, men att möta Tampa och Washington hade känts som ett annat monster. Vägen framtill finalen var nog ”enklare” än denna grupp av Bruinsspelare kommer att få igen.
I finalen väntade sedan succélaget St. Louis Blues. Vi alla vet deras historia och vi alla är lika trötta på den så vi återupprepar den inte. Blues kändes på förhand som ett fruktansvärt tungt lag att möta. Ett lag med några riktigt fina toppspelare och en massa tyngd. Men samtidigt var känslan att det hade kunnat vara betydligt värre. Det hade kunnat vara ett friskt San José Sharks, eller dylikt. Här hade den pessimistiska känslan från början av säsongen på riktigt lämnat kroppen. Optimismen hade tagit över. Och det är alltid ett helvete när det blir så. Känner man sig fylld med glädje och självförtroende när det kommer till sitt favoritsportlag, ja, då vet man att det är över. Och det var det också. Finalen blev en bergochdalbana och helt plötsligt skulle game 7 sändas på TV på bästa sändningstid i Sverige (nåja).
Bruins kom också ut till säsongens sista match och hungriga var man. Marcus Johansson hade ett par fina lägen och skotten och chanserna haglade mot Jordan Binnington i Bluesmålet. Men nätet rasslade aldrig bakom rookiemålvakten i den första perioden. Istället var det Patrice Bergeron-wannaben Ryan O’Reilly som öppnade målskyttet på ett av Blues fyra skott i den första perioden. I slutsekunderna på perioden kom sedan Blues andra mål och that’s all she wrote. Bruins hittade aldrig någon väg tillbaka och Blues vann tillslut matchen med 4-1 och matchserien med 4-3. Ridå. Säsongen var över. Kanske den sista, men definitivt den bästa, chansen för denna core att vinna Stanley Cup igen.
Som Boston Bruins- och Manchester United-supporter har det varit ett kanonår. Liverpool vann Champions League. Manchester City vann Premier League. Boston Bruins förlorade game 7 i Stanley Cup-finalen.
Jag hatar att jag älskar sport.
Nu blickar vi framåt och hoppas att mastermind Don Sweeney signar Matt Bartkowski på ett långtidskontrakt.
Peace out.
För mindre bittra texter: kika förbi här den första juli.
