TD Garden, 2023-04-18 01:30

Boston - Florida

Preview: Boston Bruins - Florida Panthers

Vilken säsong vi Bostonfans har fått bevittna! Det saknar motstycke och vi lär aldrig få se något liknande under vår livstid. Nu väntar det tuffaste testet och det vore magiskt på så många olika sätt om man kunde avsluta med pricken över i - Stanley Cup!

Vi går tillbaka till slutet på förra säsongen. Match sju mot Carolina i åttondelsfinalen förlorades och uttåget var ett faktum. Frågetecknen var otroligt många. Skulle Bergeron lägga skridskorna på hyllan? Var detta slutet på vår tid som ett stabilt slutspelslag? Skulle Pastrnak vilja stanna på ett längre kontrakt i Boston om skutan började ta in mer vatten? Skulle DeBrusk lämna? Hur såg man på laget efter att man åkt ut på tok för tidigt enligt deras egna självbild?

Dessutom fick vi reda på att Marchand, McAvoy och Grzelcyk skulle missa starten på den nya säsongen pga operationer på alla tre. Det gick ett tag och från ingenstans fick Bruce Cassidy sparken och det blev ett otroligt stort frågetecken och stor ilska bland väldigt många fans, mig inkluderad då dom flesta gillade "Butch" och vad han gjort för klubben.

In kom istället Jim Montgomery, ett val som där och då kändes tveksamt med tanke på hans historia med alkohol som gjorde att han fick gå från sitt tidigare tränaruppdrag. Pastrnak åkte och spelade VM tillsammans med David Krejci och när ett klipp på dom dök upp på nätet där "Pasta" frågar om Krejci ska komma tillbaka och han enbart fick en lurig blick och ett leende tillbaka så började man fundera. Skulle det kunna hända?

När free agency öppnade så bytte Sweeney bort Erik Haula för Pavel Zacha och det kändes som en fin affär för vår del då vi fick en spelare med större potential och som dessutom var yngre. Haula uppskattades mycket men det var en logisk affär helt enkelt. Men det var också det av vikt som hände under början av sommaren.
Tiden gick och man undrade verkligen vart det här skulle ta vägen. I början av augusti kom två fantastiska besked då vi den 8e fick nyheten om att Patrice Bergeron bestämt sig, han skulle köra på en säsong till åtminstone och han gjorde det för ett "galet" kontrakt värt 1,5 miljoner men med bonusar inbakade såklart. Ett otroligt viktigt besked och något som också gav oss hopp kring ett nytt slutspel. Två dagar senare kom nyheten att David Krejci skulle komma tillbaka efter ett år i Tjeckien och han signade ett ettårskontrakt värt 1 miljon. Helt plötsligt hade vi en första och en andracenter som vi vet kommer leverera på en otroligt hög nivå för en spottstyver dessutom.

Förväntningarna inför säsongen var låga för egen del, kunde vi hålla oss flytande under tiden som Marchand, McAvoy och Grzelcyk skulle vara frånvarande så skulle vi förhoppningsvis inte tappa alltför mycket mark till slutspelsplatserna innan dom kom tillbaka. När dom väl var spelbara igen skulle man med lite tur kunna utmana och till slut hålla sig på en säker slutspelsplats.

Men oj vad vi blev förvånade och framförallt glada av att se hur säsongen startade. På hemmaplan gick det inte att slå oss och vi vann 14 raka innan första förlusten kom. Vi vann 21 av dom 25 första matcherna och dessutom kom dom spelarna som opererats under våren och sommaren tillbaka tidigare än förväntat och man kunde knappt tro sina ögon när man match efter match fick se ett väl sammansatt lag som gjorde allt och lite till för varandra under alla matcher.

Ullmark stod på huvudet och satte en ny standard för det "normala" där han i princip aldrig släppte in mer än två mål i en match. Backsidan levererade både offensivt och defensivt och hela laget satt ihop på ett otroligt imponerande sätt där man alltid täckte upp för varandra i defensiven och offensiven var sprudlande där alla kedjor kunde leverera poäng och det som alltid varit vår akilleshäl tidigare i form av secondary scoring nu var ett minne blott. Man kunde splittra på Pastrnak, Bergeron och Marchand och med Zacha och Krejcis intåg fick man en helt annan dynamik i det offensiva spelet. Tre kedjor som kunde leverera offensivt och dessutom backar som fyllde på vilket gjorde det otroligt svårt för motståndarna att hitta svagheter.

Man trodde väl någonstans att det skulle komma en dipp, men galet nog så kan man lugnt påstå att den här säsongen saknar motstycke. Man gav sig alltid chansen att vinna varje match oavsett förutsättningar och allt som oftast stod man på den vinnande sidan när 60 minuter var spelade.

Montgomerys positiva stil var något helt nytt och det var exakt detta som behövdes för Boston Bruins, det ska Don Sweeney och Cam Neely verkligen ha beröm för och man hittade verkligen en tränare som tillsammans med spelarna skapade något magiskt från dag ett. Sammanhållningen och stämningen i det här gänget är nog det bästa jag någonsin har sett ett lag ha av det man får se bakom kulisserna. Målvaktskramarna avlöste varandra och varenda gång fick man så mycket feelgood-vibes, när man dessutom fick se Bergeron och hela gänget sjunga halsarna av sig till Robyns "I keep dancing on my own" som man spelar efter sina vinster så kände man att det här är något extra, att vi har något stort på gång.

Man gick från klarhet till klarhet och man förlorade alltså 12 matcher på hela säsongen. 12! En hel säsong där man förlorade två matcher på raken två gånger sammanlagt, det går liksom inte att ta in det. Helt otroligt. Lägger vi då till 65 vinster så är det något av det galnaste och häftigaste man varit med om och något vi aldrig någonsin kommer få se igen förmodligen. För egen del fick man se två vinster på plats i TD Garden och det är minnen som man alltid kommer att bära med sig och ta fram under vinterkalla dagar då man behöver värma sig lite extra.

Inför trade deadline så förstärkte i princip alla lag på östsidan sina respektive lag med rejäla namn och Boston med Sweeney i spetsen ville förstärka laget utan att förstöra något av det man byggt upp i form av sammanhållning och kemi. Han lyckades grymt bra med det enligt mig då han plockade in Garnet Hathaway och Dmitry Orlov från Washington och dessutom lyckades han få in Tyler Bertuzzi från Detroit när både Hall och Foligno försvann med skador och den förstnämnde kunde sättas upp på LTIR så att vi hamnade under cap-taket. Tre spelare in och Craig Smith ut, men någon var tvungen att försvinna och tyvärr fick den gode Smith inte saker och ting att fungera riktigt så då blev han den som offrades, helt rätt enligt mig men såklart tråkigt för honom själv som nog gärna hade velat vara kvar hela vägen i NHLs bästa lag. Genidrag av Sweeney att plocka in just dom här tre spelarna som passade som handen i handsken i sättet vi vill spela på och dom kom in i laget direkt på ett sömlöst sätt och kommer vara väldigt viktiga i vad som komma skall. Big bad Bruins är ett epitet som passar på alla tre i mitt tycke.

Rekorden avlöste varandra då vi plockade hem både vinstrekordet och poängrekordet i NHL genom tiderna. Det nya rekordet innehas av våra Boston Bruins och det lyder 65 vinster och 135 poäng! Som jag skrev i början av artikeln så var förväntningarna något helt annat och därför tycker jag den här prestationen är ännu mäktigare. Ingenting kunde stoppa oss under grundserien och trots skador på tex Taylor Hall och Nick Foligno så levererade man alltid på högsta nivå ändå. Efter att vi hade säkrat Presidents Trophy i match 65 så vann vi alltså 16 av dom 17 avslutande med "ingenting" att spela för. Det säger väldigt mycket enligt mig, och det bästa med dom matcherna var att i princip allihopa var jämna hela vägen och på slutet vann man sju av åtta raka uddamålsmatcher vilket i mina ögon gör att man aldrig kunnat slappna av och är redo på ett annat sätt för slutspel jämfört med om man hade slarvat och inte brytt sig så mycket när man ändå var klara för slutspel så tidigt. Men så fungerar inte det här laget, det finns för mycket ledarskap och stolthet att göra jobbet vilket är helt magiskt att se.

Vi fick också vänta till sista omgången innan vi fick klart för oss vilken motståndare vi skulle få möta i första rundan av slutspelet. Det stod hela tiden mellan tre lag, Pittsburgh Penguins, New York Islanders och Florida Panthers. Där blev det klart att det blir det sistnämnda efter att Carolina slog dom i sista matchen och Islanders i sin tur vann sin sista match och gick förbi. Det här blir första gången på 16 år som slutspelet inte kommer innehålla varken Sidney Crosby eller Alexander Ovechkin - däremot hoppas vi på att Patrice Bergeron får avsluta karriären med ett sagoslut, det vore så otroligt välförtjänt.

Lite statistik från den här rekordsäsongen:
Vi vinner William M Jennings Trophy då vi släppte in 177 mål vilket var solklart bäst och vår målvaktsduo med Linus Ullmark och Jeremy Swayman delar på priset. Tvåan i ligan Carolina avslutade med 213 insläppta förresten.
Den duon är också den första någonsin att vinna exakt eller över 40 och 20 matcher tillsammans.
Linus Ullmark vinner trippelkronan där han hade flest vinster (40 stycken), bäst räddningsprocent (93,8%) och bäst GAA på 1,89.

David Pastrnak blev den andra spelaren i Bruins historia att göra över 60 mål på en säsong, Phil Esposito är den andra genom historien som gjort samma bedrift hela fyra gånger dessutom. Dessutom gick han över den magiska 100-poängsgränsen med råge då han slutade på 113 poäng till slut och blev delad trea i hela ligan med den noteringen. Han gjorde också flest mål i NHL med lika antal spelare på isen med sina 43, ett före Mikko Rantanen. Han sköt dessutom flest skott på mål i ligan med 407 stycken, 41 fler än tvåan Nathan MacKinnon.

Vår målskillnad hamnade till slut på +128 vilket är ofattbart. Tvåa i ligan blev Dallas på +67.
Hampus Lindholm slog sitt egna poängrekord med hästlängder då han slutade med 53 poäng och +49.
Pavel Zacha slog sitt egna poängrekord och slutade på 57 poäng, 21 poäng bättre än hans tidigare rekord.
Trent Frederic slog sitt poängrekord och noterades för 31 poäng, 13 poäng bättre än året innan.

Jake DeBrusk slog sitt poängrekord med sju poäng och avslutade säsongen med 50 poäng på enbart 64 matcher.
Connor Clifton slog sitt egna poängrekord då han stod för 23 poäng, under hans tidigare fyra säsonger i klubben blev det 20 poäng sammanlagt.
Tre Bostonspelare hamnade topp tre i hela NHL i plus/minus. Lindholm var bäst med sina +49, bakom honom följde Grzelcyk (+46) och Carlo (+44).

Vi vann flest matcher i NHLs historia med 65 stycken, tre fler än det tidigare rekordet.
Vi tog flest poäng i NHLs historia med 135 pinnar, också det tre mer än det tidigare rekordet.
Vi ledde Atlantic Division från start till mål.
Vi hade inte mindre än fem gånger en vinstrad på sju eller fler matcher vilket också var rekord i NHLs historia.

Grunden har lagts
Den här grundserien är det absolut bästa något lag har mäktat med genom tiderna i NHL. Grunden är lagd inför det som nu väntar oss, ett slutspel där allting ställs på sin spets. Det kommer att bli ett frenetiskt krigande från pucksläpp i match nummer ett och förhoppningsvis kommer det avslutas med att vi vinner sista matchen för säsongen. Det hade varit så otroligt mäktigt, så välförtjänt och så fint om det hade avslutats på det sättet för så många anledningar. Men, det är väldigt mycket som står i vägen innan vi kan stå där som mästare tillsammans.
Dock, förutsättningarna har aldrig varit bättre än vad dom är nu. Det är upplagt för Boston Bruins anno 22/23 att plocka hem Lord Stanley - så let the games begin.

Nycklarna till seger:
Fortsätta på den inslagna vägen
För Bostons del gäller det att fortsätta spela på det sättet man har gjort men med ännu mer noggrannhet i allting man gör ute på isen. Fortsätta spela för varandra och ge det där lilla extra som kommer behövas i tajta matcher mot svåra motståndare. Florida ska få anpassa sig efter oss hela vägen helt enkelt. Man ska fortsätta fylla på med backarna och överbelasta motståndarna så dom kommer bli virriga i egen zon vilket dom har varit hela säsongen, dom släppte trots allt in nästan 100 fler mål än vad vi gjorde i grundserien.

Äntligen få hjälp av secondary scoring
Det största problemet under egentligen alla år sen 2011 har varit att vi inte riktigt räckt till breddmässigt när det kommer till spets. Trots två finaler sen dess och mer än godkända prestationer så har det till slut varit att förstakedjan varit alltför isolerad i poängmakandet. Den här säsongen har vi utan tvekan tre kedjor som kan leverera poängmässigt och det är något som kommer vara tungan på vågen för ett lag som ska vinna Stanley Cup.

Det är bara att titta på senaste åren där Colorado, Tampa Bay och St Louis fått hjälp från dom spelarna man kanske inte tänker på i första hand. Sen är det ju självklart ett måste att stjärnspelarna levererar på ett storstilat sätt också. Det räcker inte med att 75% eller 85% spelar på toppen av sin förmåga, i slutspelet behöver varenda gubbe göra 100% och gärna lite till för att man ska lyckas gå hela vägen. Det är inte för inte som man kallar Stanley Cup för den svåraste trofén att vinna i hela världen.

Målvaktsspelet
En lika enkel som självklar del i slutspelet och något som absolut måste nämnas är just målvakterna. Har man inte en målvakt eller två som kan palla för trycket som blir något annat i slutspel så kommer man förmodligen inte gå hela vägen även om man har det bättre laget ute på isen. Vi kan, trots den helt otroliga grundserien, sätta ett litet frågetecken för vår duo. Ullmark har spelat två slutspelsmatcher i sitt liv och det gjorde han förra säsongen, med förlust i båda. Swayman har vaktat kassen i sex stycken, varav fem från start. Det säger trots allt en del.

Jag är dock inte orolig över den saken då jag har fullt förtroende för båda två och den här säsongen kommer Ullmark äntligen att få vinna en slutspelsmatch, och vi håller tummarna för att han kommer få vinna många fler än bara en. Det finns en möjlighet att Montgomery kommer rotera båda målvakterna även i slutspelet men vi kommer definitivt att starta med vår svensk mellan stolparna i serien mot Panthers.

Förmodad laguppställning:
Brad Marchand - Patrice Bergeron - Jake DeBrusk
Tyler Bertuzzi - David Krejci - David Pastrnak
Taylor Hall - Charlie Coyle - Pavel Zacha
Nick Foligno - Tomas Nosek - Garnet Hathaway
Extra från start:
A.J Greer - Jakub Lauko - Trent Frederic

Dmitry Orlov - Charlie McAvoy
Hampus Lindholm - Brandon Carlo
Derek Forbort - Connor Clifton
Extra från start:
Jakub Zboril - Matt Grzelcyk

Linus Ullmark
Jeremy Swayman

Överraskningen:
I mina ögon kan en trevlig överraskning för oss och en otrevlig överraskning för motståndarna bli Trent Frederic. Han kom bort lite i förra årets slutspel som var hans första i karriären. Tog dumma beslut och var inte den spelaren som han både kan och borde ha varit. Förhoppningsvis blev han bara tagen av stundens allvar då och har numera växt in i kostymen på ett helt annat sätt. Han kan komma under skinnet på motståndarna och stå och hånflina dom i ansiktet och samtidigt backar han inte om han skulle bli utmanad heller och han kan verkligen utdela stryk både fysiskt och psykiskt.

Dessutom har han i år visat prov på en skicklighet i spelet både med och utan puck som vi inte sett tidigare och han kommer vara en viktig del i en tredjekedja där han får helt galet sällskap när man tänker efter egentligen. Vilket lag hade kunnat sätta Hall och Coyle i en tredjekedja liksom? Jag håller tummarna för att han hittar rätt den här säsongen direkt från start och kan vara en bidragande orsak till avancemang både genom fysiskt spel och effektivitet poängmässigt.

Duellerna:
Patrice Bergeron mot Alexander Barkov
Kungen mot kronprinsen. Den här duellen är ju så solklar som den bara kan bli. Barkov benämns ofta som en Bergeron light och han har definitivt kunskapen för att kunna ta över en hel match och göra den till sin. Men, han möter kungen av Selke Trophy (som för övrigt borde döpas om till Bergeron Trophy) som kommer vara vår absolut viktigaste spelare genom hela slutspelet. Två ledare där den ena är i slutet av karriären och den andra kanske har sin bästa tid framför sig fortfarande. Båda spelarna kommer spela oerhört viktiga roller för sina lag och det kommer bli otroligt häftigt att se dom gå upp mot varandra varannan dag med start inatt.

Brad Marchand mot Matthew Tkachuk
Två otroligt jobbiga spelare att möta där Tkachuk haft en fantastisk säsong poängmässigt samtidigt som Marchand nog hämmats av sin operation utan att han velat erkänna det rakt ut. Det kommer spraka kring dom här två, det kommer hända grejer mest hela tiden är känslan och den av dom två som kan hålla sig på "rätt" sida (eller som kan ställa till med mest jävelskap utan att domarna ser) mer frekvent kommer vara den som tar hem den här duellen. Den mäts inte enbart i poäng med tanke på vilka spelartyper det handlar om. Det bästa för Bruins är att man har en liknande spelartyp (alltså som kan komma under skinnet på motståndarna) i alla fyra kedjor man ställer på isen.

David Pastrnak mot Carter Verhaeghe
Här börjar det rinna över till Bostons fördel ganska så rejält. Pastrnak är en showman och en av våra absolut viktigaste spelare som levererar på en skyhög nivå. Verhaeghe är det kanske inte lika många som tänker på när man ska rabbla upp namn ur Floridas laguppställning men faktum är att han är deras bästa målskytt med 42 pytsar den här säsongen och han är en otroligt underskattad spelare i mina ögon. Han når dock inte upp i "Pastas" nivåer och det hoppas och tror jag att vi kommer få se i den här serien där Pastrnak ska vara den som leder Bruins poängmässigt hela vägen.

Charlie McAvoy mot Brandon Montour
Montour har gjort en grym säsong lite från ingenstans. Han har alltid varit en pålitlig och bra back under alla sina år i Anaheim och Buffalo och förra säsongen i Florida slog han sitt egna poängrekord när han noterades för 37 poäng. I år nästan fördubblade han den skörden med 73 poäng! Dessutom är han en tuff rackare som hade över 100 utvisningsminuter så han kommer spela extremt mycket i den här serien förväntar jag mig.

Det förväntar jag mig också att McAvoy kommer göra. Han går från klarhet till klarhet och stod återigen för en grym säsong där han säkerligen hade nämnts lite mer i snacket kring Norris Trophy om han spelat alla 82 matcher. Nu missade han 15 matcher pga operationen men kom tillbaka otroligt starkt och han kommer vara vår viktigaste back i många år framöver.

Hampus Lindholm mot Aaron Ekblad
I McAvoys frånvaro klev Hampus Lindholm fram på ett enastående sätt. Han snittade en poäng per match i början och fortsatte sen resten av säsongen i lite lugnare takt poängmässigt helt naturligt då man nu istället delade upp backplats nummer ett i laget på två stycken likvärdiga backar. Han gjorde sin absolut bästa säsong i karriären och kommer vara sjukt viktig framöver för oss. Vår backsida är förmodligen den bästa i hela NHL och Lindholm har sen han kom in under förra säsongen snabbt acklimatiserat sig och blandat sig in i Norris Trophy-diskussionen även han.

Ekblad vet vi vad han kan och trots att den här säsongen inte var hans bästa varken spel eller poängmässigt så är det en back med hög kaliber som kommer vara en faktor i alla matcher utan tvekan. Har aldrig riktigt levt upp till hypen då han valdes som nummer 1 i draften men likväl betyder han väldigt mycket för Floridas framgång.

Linus Ullmark/Jeremy Swayman mot Alex Lyon/Sergei Bobrovsky
Det är en lite prekär situation för båda lagen på två olika sätt inför nattens match nummer ett. För oss är det att Ullmark utgick som en försiktighetsåtgärd mot Montreal och han är i skrivande stund "game time decision" men jag utgår ifrån att han vaktar målet då han under söndagen kände sig helt hundra enligt egen utsago. Swayman har varit lite "under the weather" som det så fint heter men var med på morgonens frivilliga träning. Men vi utgår från att båda två är med och att det är Ullmark som startar matchserien för vår del.

I Florida är det i vanliga fall Bobrovsky som har förstaspaden men i slutet av grundserien gjorde man ett rejält ryck och vann tillräckligt mycket för att gå förbi Penguins och ta den sista slutspelsplatsen. Det gjorde man dock med Alex Lyon mellan stolparna. Faktum är att han stod samtliga åtta av dom avslutande matcherna och var grundorsaken till att man tog sig till slutspel. Så min magkänsla säger att man fortsätter rida på den heta handen och ställer Lyon mellan stolparna i TD Garden från start och likt oss förra säsongen skiftar ifall det skulle bli förluster i början av serien.

Spelschema åttondelsfinalen:
Match 1 Måndag natten mellan 17-18 april kl 01:35 TD Garden Boston
Match 2 Onsdag natten mellan 19-20 april kl 01:35 TD Garden Boston
Match 3 Fredag natten mellan 21-22 april kl 01:35 FLA Live Arena Florida
Match 4 Söndag kväll 23 april kl 21:35 FLA Live Arena Florida
(Ev) Match 5 Onsdag 26-27 april (tid ej bestämd) TD Garden Boston
(Ev) Match 6 Fredag 28-29 april (tid ej bestämd) FLA Live Arena Florida
(Ev) Match 7 Söndag 30e april (tid ej bestämd) TD Garden Boston

Hur går det?
Sett till vad vi har fått se den här säsongen borde det bli Boston i fyra raka matcher. Men, så enkelt tror jag inte att det blir. Man ska komma ihåg att Florida vann Presidents Trophy så sent som förra säsongen och när man förlorade mot Tampa Bay så ändrade man om genom att byta ut Huberdeau mot Tkachuk vilket var en blockbuster såklart. Weegar försvann precis som Giroux som man plockat in inför deadline och konstigt nog blev laget mycket sämre tills i år då man som sagt gick från 122 till 92 poäng.

Men i stora drag är det samma lag man har nu som då och potentialen finns för att kunna skrälla och slå ut Boston. Men, ser man lagdel för lagdel så ser jag inte hur det här ska kunna gå på något annat sätt än att Bruins tar hem det efter fem eller sex matcher. Den spetsen och bredden vi innehar är helt fantastisk och vi kan spela alla former av spel om det så är mer fokus på spelet i sig eller om något lag skulle vilja provocera och spela fysiskt så har vi flertalet spelare som står pall och ger tillbaka ännu mer till exempel. Den här björnen är här för att vinna, och man är här för att göra det tillsammans som den familj man är. Det börjar inatt!