Tomheten och besvikelsen
Detta skulle vara säsongen vi skulle segra tillsammans. Detta skulle vara säsongen vi tog Lord Stanley till Boston igen efter 12 långa år. Istället sköt vi oss själva i foten, eller snarare båda fötterna. Vad hände egentligen?
Hela säsongen var ett segertåg. Vi vann, vi vann, vi vann igen och vi vann ännu lite mer. Dom största motgångarna var när vi signade Mitchell Miller och när vi förlorade två matcher på raken under två perioder i grundserien. Vi fick möta Florida i första rundan och man visste att det skulle bli en tuff match, men visst hade vi alla möjligheter att vinna den rundan utan att förta oss egentligen.
Vi gick också upp till 3-1 i matcher och allt såg så otroligt bra ut trots att vi hade slarvat bort en match på hemmaplan där vi inte alls gick att känna igen med massa slarv som Panthers utnyttjade. Trots att vi saknade Bergeron i dom fyra första matcherna och att Krejci dessutom inte kunde spela dom två första matcherna på bortaplan verkade vi överkomma dom hindren. Ullmark stod för riktigt bra insatser och vi plockade tre av fyra matcher.
Allt låg uppdukat för en ganska enkel vinst trots riktigt tuffa matcher med tacklingar, gruff och trashtalk i överflöd. Femte matchen skulle visa sig bli vändpunkten i den här serien och jag vet inte hur länge jag kommer gå och gräma mig över Marchands miss på friläget i slutsekunderna av tredje perioden. Det är förmodligen ingenting mot vad han själv känner kring den situationen.
Han kunde ha avgjort matchen och hela matchserien i den sekvensen. Men istället räddade Bobrovsky skottet med benskyddet och i förlängningen stod Ullmark för sitt enda stora misstag i serien när han skickade pucken till fel spelare och Matthew Tkachuk av alla fick avgöra matchen.
En matchboll sumpad på eget bevåg alltså, och vi skulle sumpa mer än det tyvärr. Jag vet helt ärligt talat inte vad som hände med vårt lag. Vi såg att man stressade med passningar, slog indianare till höger och vänster, tappade markeringar mitt i slottet och gick ifrån allt det som man så framgångsrikt gjort under hela säsongen - nämligen spelat ett strikt och grymt bra försvarsspel från målvakt ut till sista forward som ett perfekt stämt piano.
Att Montgomery ändrade i kedjorna inför match fem var ett konstigt beslut. Han splittrade på Bergeron och Marchand när den förstnämnde gjorde comeback från sin skada han ådrog sig i sista matchen i grundserien. Nu i efterhand vet vi att Ullmark spelade trots att han hade känningar av någonting som han inte ville gå ut med efter att säsongen tog slut. Beslutet att fortsätta spela honom trots det och med tanke på att Swayman spelat otroligt bra under dom sista månaderna på säsongen är väldigt konstigt. Vi leder med 3-1 i matcher och det hade varit ett perfekt läge att fortsätta med rotationen och starta med Swayman i den matchen. Istället fortsatte man med Ullmark som fick bli syndabock i den matchen (tillsammans med allt slarv från utespelarna) och i sjätte matchen fortsatte man på inslagen väg.
Ullmark ska inte lastas för något av målen i mina ögon även fast han säkerligen kunde ha räddat något av skotten. Men lägena som Florida fick var högklassiga och dom siktade verkligen otroligt bra hela tiden vilket inte gjorde Ullmarks jobb enkelt, speciellt inte med tanke på att han spelade med känningar av någon form av skada. Slarv som gav ett giftigt Panthers läge efter läge vilket dom inte var sena att utnyttja och trots att vi levererade riktigt bra framåt var det inte tillräckligt med tanke på att vi spelade med huvudet under armen i egen zon.
Vi hade även i denna matchen hela serien i vår hand när DeBrusk satte 5-4 med tio minuter kvar i boxplay. Lägg en filt över matchen och håll tätt så tar vi hem serien. Men nej, man lämnar Tkachuk helt fri vid målet och kvitteringen är ett faktum i samma powerplay. Sen får Clifton inte ut pucken några minuter senare trots att han inte blir störd av någonting och istället får Luostarinen pucken och drar till med ett perfekt skott rakt upp i krysset. Vi är väldigt nära att kvittera på slutet men istället skickas pucken ut via sargen och den går såklart in i det öppna målet.
I sjunde matchen startar vi med Swayman vilket i mina ögon var fel beslut vid tidpunkten och det blev en oerhörd press på honom att leverera såklart. Det var helt enkelt inte rättvist att skicka in honom i det läget. Jämför med att skicka in honom i femte matchen istället.
Trots dom förutsättningarna gör han en riktigt bra match förutom första målet möjligtvis som är ganska billigt insläppt mellan benen. Men återigen har vi serien i vår hand trots en tuff start med 0-2 i röven i andra perioden. Vi reducerar innan pausvilan via Krejci och i början av tredje vänder vi på steken och tar ledningen när vi för en gångs skull skjuter pucken mot mål och returen går ut till Pastrnak som sätter dit den för 3-2 i matchen. Vi håller ut och vi håller ut men när dom tar ut målvakten med två minuter kvar så lyckas dom kvittera och återigen är det Brandon Montour som sätter dit pucken, för femte gången i serien.
En minut från avancemang men istället blir det förlängning och där är Florida nära att avgöra två gånger innan avgörandet faktiskt kommer. Jag vet att jag hann tänka att nu har dom varit så nära så nu skulle det vara orättvist om vi avgör, men oftast brukar det ju bli så att det laget som blivit tillbakapressat kommer i en kontring och avgör. Men tyvärr blev det inte så den här gången och när pucken studsar deras väg bakom målet och vi återigen glömmer bort markeringen på en spelare som får stå ren i slottet så kommer avgörandet när Verhaeghes skott är otroligt välplacerat precis över Swaymans axel så pucken går in i nättaket bakom honom.
Tomhet. Bedrövelse. Besvikelse. Frustration. Ilska. Ledsamhet. Ni vet, ni kände precis samma som jag. Man kunde inte tro att det var sant. Inte denna säsongen. Säsongen som jag och frugan var på plats för första gången någonsin. Rekordsäsongen. Allt var upplagt för oss, vi behövde bara spela som vi gjort hela säsongen men vrida upp alla aspekter av spelet några procent här och där. Istället avvek vi från vår väg och det helt utan anledning för att istället stå för historiens största misslyckande med tanke på förutsättningarna.
Bedrövelsen när man såg Patrice Bergeron stå och krama om varenda spelare innan man begav sig in i omklädningsrummet och Krejci kramade honom lite extra innan Marchand avslutade det hela med en riktigt lång och tårdrypande kram så gick det inte att hålla tillbaka tårarna själv heller. Det var ju inte såhär det skulle sluta.
Patrice Bergeron and Brad Marchand embrace as the Bruins leave the ice.
— Evan Marinofsky (@EvanMarinofsky) May 1, 2023
Bergeron salutes the crowd in what could be his final game. pic.twitter.com/AlBvjreLV2
Jag kan fortfarande inte smälta hur vi lyckades förlora mot ett lag som vi var bättre än. Jag vill inte ta bort något från Florida dock för dom gjorde verkligen en perfekt serie och utnyttjade våra misstag skoningslöst när dom väl fick chansen. Jag såg någon statistik att vi hade släppt in åtta av målen inom fem sekunder från att vi gett bort pucken till dom och det var dubbelt så mycket som det lag som var näst sämst i kategorin. Det kan ju vem som helst räkna ut att om man hade spelat som man gjort hela säsongen så hade vi spelat mot Toronto just nu istället för att ha haft avslutningssamtal med ledning och reportrar i TD Garden.
Vi förlorade på eget grepp och det är det som gör så ont i mig. Vi sköt oss själva i foten och sen sköt vi oss själva i andra foten helt enkelt. Vi hade alla förutsättningar för att gå hela vägen men istället slarvade vi bort oss själva och jag orkar verkligen inte med den här situationen ifall det skulle vara så att detta var både Patrice Bergerons och David Krejcis sista matcher i Black & Gold.
Jag återkommer i en ny artikel med en blick mot framtiden och vad som väntar för oss i detta läget. Här ville jag bara skriva av mig kring all den besvikelse man känner och det kommer ta tid att smälta den här förlusten.
Från att ha varit en succéartad säsong i alla aspekter kommer man nu för alltid komma ihåg den här säsongen för misslyckandet i slutspelet. Tyvärr. Man vill att det ska vara annorlunda men världen är fan inte rolig ibland och jag såg en person på twitter som sa något väldigt passande för just Bostonsupportrar. Nämligen det faktum att vårt Bruins alltid ger oss hopp, vi har alltid chansen att gå hela vägen inför varje säsong och vi är inte långtifrån tänker man. Men det hoppet förvrids till smärta och besvikelse när man förlorar på värsta tänkbara sätt.
2013 vänder Chicago 2-1 till oss i tredje perioden när man kvitterar till 2-2 efter 18:44 och 17 sekunder senare sitter 3-2 i match sex vilket gör att dom vinner Stanley Cup. 2019 tar vi finalserien till en sjunde match mot Blues efter att ha vunnit match 6 på bortaplan med hela 5-1. Hemmaplan, TD Garden och istället för firande tillsammans med alla hemmafans så sviker man offensivt och förlorar cupen på värsta tänkbara sätt igen.
2023 och första rundan mot Florida Panthers är bara nästa episod av besvikelse som dom tyvärr utsatt sig själva och oss fans för.
Min önskan nu är att detta misslyckande startar en eld som gör att vi retroaktivt vinner Stanley Cup nästa säsong istället.
Men för nu får vi fortsätta lida och känna att vi borde ha spelat fortfarande och på avstånd se vilket lag som får höja bucklan till skyn. När det väl händer så vill jag att varenda spelare i vårt lag tar det till sig och ger sig fan på att man ska stå där själva nästa år.
För är det något som vi Bruinsfans aldrig gör så är det att ge upp. Det har redan börjat komma tankar kring lagbygget och revanschlustan är omättlig redan nu.
Boston Bruins är vårt lag, Boston Bruins kommer alltid vara vårt lag, Boston Bruins till vårt sista andetag. En vacker dag ska vi stå där tillsammans och se vår kapten lyfta Lord Stanley till skyn.
Jag önskar att det blir snart.
Lets go Bruins!