De tio bästa spelarna: Del 1
Den första delen av "De tio bästa spelarna i Colorado Avalanches historia". Plats 10-6.
Det har väl knappast undgått någon NHL-intresserad att Colorado Avalanches storhetstid är över. Sedan den senaste Stanley Cup-vinsten 2001 så har man tappat nyckelspelare efter nyckelspelare och nu är det bara en 37-årig Joe Sakic och Milan Hejduk kvar. Nuförtiden spelar man inte ens längre inför ett utsålt Pepsi Center, något man alltid gjort under tidigare säsonger.
Ifjol firade klubben 10-årsjubileum som NHL-lag. Jag "firar" i efterskott med en lista på de tio bästa spelarna under dessa fantastiska år som resulterat i två Stanley Cup-vinster (1996 och 2001).
10. Alex Tanguay, LW, 450 – 137+263 = 400, (1999-2006)
Tanguay är förmodligen Colorados snabbaste och kvickaste spelare i historien. När han tog fart från mittzonen för att jaga efter pucken och forechecka så var det få spelare i NHL som hängde med.
Hans största styrka var dock passningsspelet. Två gånger gjorde han över 50 assists och bildade Colorados poängmässigt bästa kedja någonsin med Joe Sakic och Milan Hejduk 2000/01. Det bästa minnet Colorado-fansen har av honom var när han gjorde två mål och en assist i den sjunde finalmatchen mot New Jersey 2001, en match Colorado vann med 3-1. Tanguay gjorde då blott sin andra NHL-säsong, men visade redan upp ett moget spel i slutspelet. Totalt blev det 21 poäng (5+16) i det slutspelet, hans klart bästa notering hittills.
Men han hade också sina svagheter. Ibland var han för osjälvisk och passade bort många målchanser, sen åkte han ganska ofta offside. Han tog heller inget större defensivt ansvar, men när kvicksilvret från Québec var inne på isen så var det mestadels i offensiv zon som spelet skulle förläggas.
9. Chris Drury, C, 314 – 85+137 = 222, (1998-2002)
Förre general managern Pierre Lacroix gjorde sin klart sämsta trade när han tradade bort Chris Drury till Calgary Flames i utbyte mot en underpresterande Derek Morris.
Chris Drury var också en snabb spelare och slog igenom 1998/99 då han fick Calder Trophy som årets rookie med sina 44 poäng (20+24). I Colorado-tröjan blommade han ut till en mycket bra tvåvägsspelare och ledartyp. Han var assisterande lagkapten i två säsonger och klev fram i de viktigaste matcherna. Under sina fyra slutspel med Colorado gjorde han hela elva matchvinnande mål, ingen annan spelare i Avalanche har mäktat med det på så kort tid.
Drury har ett hårt och välplacerat skott och var trots sin storlek (177 cm) förvånansvärt effektiv i defensiven. Ibland hade han problem med stora backar, men utnyttjade sin snabbhet väl och använde dem oftast som rundningsmärken. Chris var också en skicklig tekare och matchades mot motståndarnas toppkedjor.
Nu är Drury lagkapten i Buffalo Sabres som gick till semifinal ifjol. Morris underpresterade och försvann till Phoenix Coyotes där han också underpresterat.
Snacka om dålig trade.
8. Sandis Ozolinsh, D, 333 – 72+181 = 253, (1995-2000)
”Ozzy” var visserligen ingen pålitlig back i egen zon, men i offensiven höll han mycket hög klass. När han var skadefri så var han kanske ligans bästa point man i power play där han stod på blålinjen och fördelade spelet med sitt magnifika passningsspel likt en quarterback i amerikansk fotboll. Han var också en riktigt bra skridskoåkare och gillade att transportera mycket puck, ibland för mycket. Vissa av hans offensiva raider slutade med att han tappade pucken i mittzonen till motståndarna som kunde kontra, vilket säkert resulterade i några gråa hårstrån på coacherna i Colorado.
Deras power play stod nästan och föll med Ozolinsh eftersom man, under hans tid, saknade en back som kunde styra ett power play. Vid ett tillfälle när han var skadad (vilket han tyvärr var ganska ofta) så förmådde Colorado inte göra ett enda mål i den spelformen på 28 försök. Men så fort ”Ozzy” var tillbaka kom också målen.
Hans stora svaghet var utan tvekan defensiven. Det var inte alltid som han ens brydde sig om spelet i den egna zonen trots att han var back, vilket gjorde att han tvingades ha en defensivt stark back bredvid sig.
Men det är inte för inte som han har alla offensiva klubbrekord bland backarna.
7. Claude Lemieux, RW, 297 – 106+106 = 212, (1995-1999)
Få spelare i historien har höjt sitt spel så mycket i slutspelet som Claude Lemieux gjorde. I grundserien var han oftast loj och oinspirerad, men så fort slutspelet började så vaknade han till liv. Då jobbade han stenhårt i varje byte, retade upp motståndarna med sin aggressiva spelstil och sprutade in mål med sitt hårda slagskott. Eller vad sägs om 13 mål i slutspelet 1997? Detta gjorde att han fick smeknamnet ”Mr. Clutch”.
Tillsammans med Valeri Kamensky och Peter Forsberg bildade han en av 90-talets bästa kedjor: United Nations Line, eller Barrage-A-Trois som den också kallades.
Det var Claude som satte igång den heta och så omtalade rivaliteten mellan Colorado och Detroit under andra halvan av 90-talet genom en ful tackling på Kris Draper i semifinalen 1996.
Alla minns väl den klassiska matchen i mars 1997 i Joe Louis Arena då i stort sett alla spelare från båda lagen rök ihop, inklusive målvakterna. Till Detroit-fansens jubel fick Claude igen för tacklingen på Draper då Darren McCarty delade ut flera slag på en chanslös Claude som låg på isen och försvarade sig.
Rivaliteten försvann dock när Claude lämnade Colorado och återvände till New Jersey i början av 1999/2000.
Det sägs att det var Claude som fick bort coachen Marc Crawford från Colorado, Claude höll nämligen inte inne sina klagomål och åsikter utan sa med rak rygg vad han tyckte.
6. Milan Hejduk, RW, 556 – 227+259 = 486*, (1998-I dag)
Hejduk, eller ”Duke” som han kallas, besitter några av hockeyvärldens känsligaste handleder. Han har en kuslig precision i sitt skott och kan säkert pricka ett brevinkast från blålinjen.
1998/99 slutade han trea i omröstningen till Calder Trophy och hade då Joe Sakic som sin mentor i andrakedjan.
2002/03 var han den enda spelaren i ligan som nådde 50 mål och fick då Maurice Richard Trophy som ligans bäste målskytt. Han delade även Bud Light Plus-Minus Award med kedjekamraten Peter Forsberg med +52.
Hejduk är oerhört rapp i skridskoåkningen och även om pucken inte studsar hans väg så fortsätter han ändå att trampa på. Till skillnad från många av sina landsmän så är han också bra defensivt och backcheckar alltid. Under flera säsonger har han fått rikligt med speltid i numerärt underläge och dödat utvisningar på ett utmärkt sätt. Med sin skridskoåkning och offensiva arsenal så är han också ett hot för motståndarna i den spelformen.
Passningsspelet är inte riktigt lika vasst som skottet, men ändå bra. I fem säsonger har han varit högerforwarden i Colorados förstakedja, antingen med Joe Sakic eller Peter Forsberg som center.
- Jag tror aldrig jag sett Hejduk missa när han står i slottet. Varje gång han får pucken där så skriver jag ner ett mål för Colorado innan han ens skjutit, säger expertkommentatorn och förre målvakten Kelly Hrudey.
FOTNOT: Statistiken gäller bara för spelarnas tid i Colorado Avalanche.
