Avs fem bästa och sämsta trader genom åren
En lista på Colorado Avalanches fem bästa och fem sämsta trader.
Med förre general managern Pierre Lacroix lyckades Colorado Avalanche trada till sig legender och stjärnor som Ray Bourque, Patrick Roy, Theoren Fleury, Claude Lemieux och Rob Blake.
Men det blev också ett par bottennapp. Här är min lista på Lacroixs fem bästa och fem sämsta trader genom åren.
Bästa traderna:
#5. Colorados fjärdeval 2004 (Mitch Maunu) mot Andrei Nikolishin
Avalanche var ett av ligans sämsta lag i numerärt underläge 2002/03, och det ville man få en ändrig på. Under sommaren 2003 tradade man till sig en av ligans bästa penalty-killers, ryssen Andrei Nikolishin från Chicago Blackhawks. För honom offrade man ett fjärdeval i nästkommande års draft där Chicago valde backen Mitch Maunu.
Nikolishin gjorde visserligen bara en säsong i Denver, men var mycket värdefull i det defensiva spelet. ”Niko” var en grym tekare och snudd på äckligt skicklig i numerärt underläge där han dödade utvisningar som ingen annan i laget. Andrei hade en defensiv roll men var även en skicklig playmaker i power play.
Mitch Maunu? Han spelar i skrivande stund i OHL – efter att ha misslyckats med att slå sig in i AHL.
#4. Keith Jones mot Shjon Podein
Pierre Lacroix var trött på powerforwarden Keith Jones skadeproblem och valde därför att skeppa iväg honom till Philadelphia Flyers den 12 november 1998. I utbyte fick man grovjobbaren Shjon Podein.
Podein blev snabbt omåttligt populär hos Colorado-fansen med sitt hårda jobb och uppoffrande spel i varje byte. Framförallt minns man honom under Stanley Cup-slutspelet 2001 då han, tillsammans med Stephane Yelle och Eric Messier, bildade en mycket effektiv checkingline som neutraliserade motståndarnas förstakedjor. Podein var med sitt orädda spel, skickliga defensiv, intensiva forechecking och starka spel längs med sargerna en bidragande orsak till Stanley Cup-vinsten 2001.
Keith Jones skadeproblem ville inte ge med sig. Två år efter traden tvingades han lägga skridskorna på hyllan på grund av ett sargat knä.
#3. Bates Battaglia mot Steve Konowalchuk
Man hade stora förväntningar på Bates Battaglia efter dennes strålande slutspel med Carolina Hurricanes 2002, när man tradade bort den unge och spelskicklige tjecken Radim Vrbata mot Bates.
En hårt arbetande ytterforward som kunde producera hyggligt med poäng, var vad Colorado trott att man fått i Battaglia. Men det man fick var en seg, oinspirerad och såväl defensivt som offensivt svag ytterforward. Tack och lov så blev det bara 24 matcher i Colorado-tröjan innan han skeppades vidare till Washington Capitals, i utbyte mot Steve Konowalchuk den 22 oktober 2003.
I Konowalchuk fick man däremot en grovjobbare utan dess like som var väldigt allround i sitt spel. En bra tvåvägsspelare som spelade fysiskt och var en ledare i omklädningsrummet. På 97 matcher blev det 54 poäng (25+29).
Steve tvingades dessvärre att lägga av inför den här säsongen på grund av hjärtproblem.
#2. Wendel Clark mot Claude Lemieux
Wendel Clark spelade i Quebec Nordiques 1995, men trivdes inte och ville inte fortsätta i klubben som skulle flytta till USA och byta namn till Colorado Avalanche. Clark var under sin ”prime” en offensivt skicklig spelare som spelade en mycket aggressiv och fysisk hockey, och Colorado ville hitta en liknande spelartyp. Clark hade dessutom stora problem med ryggen och missade många matcher vid den här tidpunkten och framåt.
Några dagar innan säsongen 1995/96 startade så skeppade man iväg Clark till New York Islanders i utbyte mot Claude Lemieux. Claude var en väldigt kontroversiell spelare, en ”agitator” som kröp under skinnet på motståndarnas stjärnor och höjde sig flera snäpp när det vankades slutspel.
Lemieux kom att bli en mycket värdefull spelare för Avalanche under sina fyra säsonger, framförallt i slutspelen. I slutspelet 1997 stänkte han in 13 mål (en siffra som bara Joe Sakic lyckats matcha) med sitt hårda och precisa slagskott, och tillsammans med Peter Forsberg och Valeri Kamensky bildade han en av ligans mest fruktade kedjor.
#1. Jocelyn Thibault, Andrei Kovalenko och Martin Rucinsky mot Patrick Roy och Mike Keane
Avalanche tyckte att Jocelyn Thibault var för ojämn och opålitlig för att vara förstamålvakt. Man ville ha en stabilare "etta", och när Lacroix fick höra att Patrick Roy deklarerat att han inte ville spela en minut till i Montréal Canadiens-tröjan, så bestämde han sig för att göra en stor chansning. Patrick hade inte spelat särskilt bra på sistone i Montréal, men Pierre visste vilken kapacitet han hade. Avalanche var också tvungna att offra den vindsnabbe Rucinsky och ryssen Kovalenko som hade gjort nio mål på de tio senaste matcherna innan traden.
Patrick Roy gjorde ingen besviken och blev omedelbart en nyckelspelare som ledde laget till sina två Stanley Cup-titlar, med sitt makalösa målvaktsspel i slutspelen. Patrick är i dag ansedd av många som världens bäste målvakt genom tiderna, och hans nummer hänger i taket i Pepsi Center.
På köpet fick man också Mike Keane som jobbade på bra i den suveräna checkinglinen med Mike Ricci och Stephane Yelle.
Sämsta trader:
#5. Ville Nieminen och Rick Berry mot Darius Kasparaitis
Inför slutspelet 2002 ville man förbättra försvarsspelet och det fysiska spelet. Det gjorde man genom att plocka in Darius Kasparaitis från Pittsburgh Penguins vid trading deadline. Trodde man.
För Kasparaitis gjorde ingen glad. Det vi fick se var en bitvis virrig ryss i egen zon som drog på sig onödiga utvisningar och hade svårt att hänga med i slutspelstempot.
I Nieminen tappade man en forward som gjorde ett jättejobb framför motståndarnas mål där han stångades, tryckte in puckar och tog och gav många smällar.
Rick Berry var dock ingen större förlust, det handlade om en stor och klumpig back som nästan stapplade sig fram på skridskorna. Han kunde däremot spela fysiskt och delade ut ett par rejäla tacklingar som många Colorado-fans fortfarande pratar om.
#4. Claude Lemieux mot Brian Rolston
Lemieux var som sagt en mycket värdefull spelare, och det var många personer med sympatier för Avalanche som kände en stor sorg den här dagen (3 november 1999).
Man var dock övertygade om att man fått en bra spelare i Brian Rolston från New Jersey Devils. Rolston hade gjort 57 poäng 1998/99, säsongen innan traden, och man trodde att det skulle bli ännu fler nu när han kom till ett offensivare lag.
Det blev det dock inte – tvärtom. Rolston fick det inte alls att stämma i Colorado-tröjan och producerade bara 18 poäng på 50 matcher innan han samma säsong tradades vidare till Boston Bruins.
#3. Shjon Podein mot Mike Keane
Här bytte man ner sig rejält. Den omtyckte Podein lämnade när man valde att hämta tillbaka Mike Keane. Keane var dock bara en skugga av sitt forna jag och såg slutet på sin karriär.
Under sin första sejour i Denver så var Mike en grovjobbare som dominerade i sarghörnen, besatt ledaregenskaper och gjorde ett utmärkt jobb i lagets checkingline. Detta såg vi ingenting av under hans andra sejour, då han mer var en utfyllnadsspelare.
Podein hade garanterat tillfört så mycket mer än vad Keane gjorde under sin andra vistelse i Avalanche-tröjan.
#2. Wade Belak, Rene Corbet och Colorados förstaval 1998 (Robyn Regehr) mot Theoren Fleury och Chris Dingman
Det såg riktigt bra ut när Lacroix vid trading deadline 1999 skeppade iväg den högst mediokre Wade Belak, underpresterande Rene Corbet och ett (trodde man) meningslöst draftval till Calgary Flames mot superstjärnan Theo Fleury och enforcern Chris Dingman. Colorado-fansen trodde knappt att det var sant och var tvungna att nypa sig i armen, nu skulle den lille speedkulan Fleury hjälpa klubben till sin andra Stanley Cup-titel!
Oj, vad fel man fick.
Fleury såg riktigt het under grundserien och gjorde 24 poäng på 15 matcher. Detta var bara en fingervisning om vad som komma skulle i slutspelet – trodde man.
Fleury floppade rejält i slutspelet och såg förvånansvärt blek ut. Colorado fick respass i semifinalen mot Dallas Stars, och två månader senare så skrev Fleury på som free agent för New York Rangers.
Istället var det Calgary som tjänade på den här traden. Colorados förstaval i draften 1998 var nämligen Robyn Regehr, som i dag är en av Kanadas bästa backar.
#1. Stephane Yelle och Chris Drury mot Derek Morris, Jeff Shantz och Dean McAmmond
Än en gång blir vi blåsta av Calgary Flames. Inför premiären av 2002/03 sker denna trade, och jag var skeptisk redan från början.
Stephane Yelle var en otroligt skicklig defensiv center som var stark i tekningscirkeln, bra på att döda utvisningar och utmärkt som ”shut down center”.
Chris Drury var en tvåvägscenter som alltid klev fram när det gällde som mest och var en blivande lagkapten.
Det var tänkt att Derek Morris skulle bli en ny Rob Blake, en framtida Norris Trophy-vinnare och ledargestalt på backsidan. Så blev det inte alls – långt ifrån.
Morris var klart godkänd under sin första säsong och satte ett personligt poängrekord med sina 48 poäng (11+37) och var även ganska stabil defensivt
Under sin andra säsong drabbades han av en revbensskada, och efter det var Derek sig aldrig lik.
Morris tillförde inte som förväntat i det offensiva spelet, och efter egen blålinje var han - rent ut sagt - ett skämt. Vi fick se ständiga misstag med pucken och dåligt positionsspel, och till slut fick Lacroix nog och tradade honom vidare till Phoenix Coyotes vid trading deadline 2004.
Det var tänkt att Jeff Shantz skulle ersätta Yelle, något som han aldrig var i närheten av. Dean McAmmond var hyfsad i början, men tappade allt eftersom och var petad mot slutet av sin korta vistelse i Klippiga Bergen.
