Spelarbetyg 2006/2007
Skala:
1: Dålig
2: Godkänd
3: Bra
4: Mycket bra
5: Hart Trophy-klass
Målvakter
Peter Budaj – 3
Det såg inte särskilt bra ut ifjol när Budaj under slutet av grundserien fick vara förstemålvakt. Slovaken var väldigt ojämn, uppträdde darrigt och släppte in många billiga mål samtidigt som han hade oerhört svårt med straffläggningar.
I år har det dock sett helt annorlunda ut och 24-åringen har verkligen fått ett genombrott. ”Boods” inledde säsongen med att vara backup åt José Théodore, men tog i slutet av oktober över som förstemålvakt då han agerade betydligt stabilare och säkrare än Théodore.
Under i stort sett hela säsongen så har Budaj storspelat mellan stolparna. Slovaken gillar att få spela mycket och startade under januari hela 13 matcher i rad. Det var under just januari som Budaj var som bäst och stal flera matcher åt laget med sitt storspel.
Budaj fick utmärkelsen ”Månadens Spelare” under mars och noterades för en räddningsprocent på över .900, vilket är riktigt imponerande med tanke på det katastrofala försvarsspel som han har haft framför sig under i princip hela säsongen.
Det som man dock kan trycka på är att han fortfarande är lite ojämn (vilket dock har att göra med att han fått lite för mycket speltid) och har problem med straffar, men det är ändå en klar förbättring från ifjol.
José Théodore – 1
Nej, Pierre Lacroix gjorde sin klart sämsta trade som general manager när han tradade bort den formstarke David Aebischer mot den betydligt dyrare och formsvage José Théodore.
José hade en usel inledning på säsongen då han var riktigt ojämn och släppte in flera ”skitmål” som förstörde något oerhört för laget. Han släppte också massor av returer rakt ut i banan och såg inte ut att ha något som helst självförtroende. Ännu värre blev det den 21 oktober när Théodore mötte sitt gamla lag Montréal Canadiens i sin hemstad Montréal. José släppte in hela åtta mål och hånades av sin forna hemmapublik vilket säkerligen sabbade hans självförtroende helt och hållet, och kanadensaren fick så småningom se sig själv som andremålvakt.
José har sedan fått chansen några gånger för att avlasta Budaj, och då gjort bra ifrån sig. Men med tanke på att han är ligans bäst betalde målvakt och vilka förväntingar man hade på honom så kan det inte bli annat än underkänt.
Théodore har ett år kvar på kontraktet men det mesta tyder på att han kommer köpas ut i sommar. Det går inte att ha en andremålvakt som tar upp en väldigt stor del av lönetaket.
Backar
Ken Klee – 3
Vi var många som skakade på huvudet när 35-årige Ken Klee skrev på för Avalanche under sommaren. Amerikanen var allt annat än bra i Toronto Maple Leafs och hans svaga skridskoåkning satte honom i trubbel i det ”nya” NHL.
Men Klee motbevisade alla skeptiker redan från början. Under hösten var han lagets bäste back och var oerhört nyttig med sitt solida och fysiska spel i egen zon, något som också syntes i +/- statistiken då han låg fyra i hela ligan med +15.
Efter detta har Klee dock tappat lite i spelet och dragit på sig en del onödiga utvisningar som skadat laget.
Sett till det hela så har Klee dock varit en positiv överraskning och en av lagets bättre backar. Amerikanen har dessutom överlägset bäst +/- i laget och är mycket viktig i försvarsspelet med sitt fysiska och tuffa spel.
Karlis Skrastins – 2
Ifjol var Skrastins lagets jämnaste och mest stabila back. I år har det nästan varit precis tvärtom.
Lettländaren har under hela säsongen haft oerhörda problem med tempot och gått bort sig fullständigt flera gånger i defensiven, något som han aldrig var i närheten av ifjol.
Det enda positiva med Skrastins säsong var när han spelade sin 487:e NHL-match i rad och med det slog Tim Hortons NHL-rekord för backar.
Strax efter att Karlis hade slagit rekordet så missade han 13 matcher på grund av en knäskada, och det är inte utan att man undrar om han spelade med ett sargat knä hela hösten bara för att få slå rekordet. Lettländaren har som nämnt sett mycket långsammare ut jämfört med ifjol och är ju känd för att spela ”through pain”.
Skrastins ska dock ha beröm för att han ger järnet varje kväll och spelar med ett stort hjärta. Det är inte många spelare i ligan som slänger sig ner och täcker skott liggande under en vanlig match i grundserien så ofta som han gör.
John-Michael Liles – 3
Det var tänkt att den spelskicklige och skridskosuveräne 26-åringen skulle få sitt stora genombrott i år och blomma ut till en av ligans bästa offensiva backar. Men så blev det inte riktigt.
Liles inledde säsongen oerhört inspirerande och producerade poäng i massor. Runt julen låg han på topp-5 i backarnas poängliga och Colorados power play skördade stora framgångar med amerikanen som point man med sitt fina passningsspel och skridskoåkning. Liles hade dessutom förbättrat sitt defensiva spel avsevärt jämfört med ifjol och var under första halvan av säsongen lagets bäste back.
Men i början på januari så hände det som bara inte fick hända. Liles bröt foten när han täckte ett skott i en bortamatch mot Minnesota Wild och tvingades vila i en hel månad.
När Liles sedan kom tillbaka så var han bara en skugga av sitt forna jag. Han tillförde inte alls lika mycket i det offensiva spelet och i egen zon var han en enorm säkerhetsrisk. Svagt positionsspel, drällande med pucken på egen planhalva och dåliga beslut var vad vi fick se från Liles sida.
Det är bara att hoppas på att John-Michael är helt återställd till nästa säsong och då få sitt riktiga genombrott. Potentialen finns, det såg vi inte minst under första halvan av säsongen.
Brett Clark – 3
Vilken vändning 30-årige Brett Clark har gjort. För bara två år sedan var han en AHL-spelare som bara fick spela forward i fjärdekedjan när han väl fick chansen i NHL. Ifjol gjorde han en kanonsäsong i Avalanche och har i år fått dra ett stort lass på backsidan.
Clark har för det mesta bildat lagets första backpar ihop med Karlis Skrastins, och duon ställs mot motståndarnas förstakedja i varje byte. Duon var riktigt bra ihop under fjolårssäsongen, men i år har kemin varit sämre i och med att Skrastins inte alls varit lika stabil.
Brett Clark satte under årets säsong ett personligt poängekord och var en stor tillgång i det offensiva spelet med sin fina skridskoåkning och många pucktransporter. I defensiven har han dock haft en del problem och markeringsspelet är inte vad det borde vara. Frågan är om orutinerade Clark verkligen är rätt man till att spela i första backparet, och hans defensiva kvaliteter räcker helt enkelt inte till för att han ska spela mot motståndarnas stjärnor.
Sett till hela säsongen så har Clark varit lagets bäste och jämnaste back och får mest istid av alla spelare i Avalanche. Trots att han fått ta ett för stort ansvar så har det varit en fullt godkänd säsong från den puckkäre backen.
Jeff Finger – 2+
Kallades upp från AHL på grund av skador och spelade sin första NHL-match den 20 februari. Totalt har blivit det 20 matcher för Finger i år som har varit överraskande stabil för att vara rookie. Han går sällan bort sig i defensiven, spelar enkelt och efter sina begränsningar och har bra placeringsförmåga i egen zon.
Försvarsspelet har faktiskt sett bättre ut efter att Finger kallades upp, och vi vill definitivt se mer av honom nästa säsong.
Ossi Väänänen – 2
Väänänen är en back som verkligen inte har gynnats av den nya nolltoleransen. Hans bristfälliga skridskoåkning gjorde att han fick enorma problem ifjol och tvingades dra på sig massor av obstruktionsutvisningar.
I år har det sett ungefär likadant ut. Finländaren inledde säsongen ihop med Patrice Brisebois och fick då mest agera städgumma och rensa upp för den extremt slarvige Brisebois. Ossi såg inte alls ut att trivas i sin utpräglade stay-at-home-roll och vågade inte ta för sig riktigt ute på isen.
Efter ett tag fick han som tur var byta backpartner till den defensivt betydligt säkrare Ken Klee. Då genomgick Väänänen en stor förvandling. Nu började han spela mer fysiskt och delade ut flera klockrena open ice-tacklingar, var säkerheten själv i defensiven och visade även upp offensiva kvaliteter som vi inte fått se tidigare.
Men Väänänens imponerande spel varade inte särskilt länge. Strax var han tillbaka på ruta ett igen där de onödiga utvisningarna är för många. Finländaren har dessutom en förmåga att bjuda på riktiga blunders med jämna mellanrum.
Kurt Sauer – 2
Ännu en back som knappast gynnats av det ”nya” NHL. Sauer blev ordinarie i laget när Patrice Brisebois skadades och har varit väldigt upp och ner under säsongen.
Sauer kom in under mitten på december och gjorde verkligen ingen glad. Sauer hängde inte alls med och var för orörlig vilket resulterade i många utvisningar.
Under februari hittade han dock ett stabilt spel, och det var först nu som Colorado-fansen förstod varför han var ordinarie i Anaheim Ducks finallag 2003. Kurt Sauer spelade resolut framför det egna målet och var en klippa i numerärt underläge.
Efter några veckor tappade han dock sitt fina spel och var plötsligt en lika stor säkerhetsrisk som i början. Joel Quenneville parade då ihop Sauer med Brett Clark, något som skulle visa sig vara ett lyckat drag. De båda kompletterar varandra bra då Clark tar hand om det offensiva spelet och Sauer det defensiva.
Sett till det hela så har det varit en medioker säsong från Sauers sida. Han har varit orsak till för många baklängesmål och ett antal tappade poäng, och ibland har han rent ut sagt varit en katastrof på isen.
Patrice Brisebois – 1
Brisebois blev redan under sin första säsong i Avalanche snabbt impopulär i Pepsi Center och lagets ”whipping boy”. Han hånas ständigt bland fansen och har fått ta emot en del burop i sin hemmaarena, men även i hemstaden Montréal där han knappt kan visa sig på gatorna.
Varje gång som Brisebois är inne på isen så sitter alla med sympatier för Avalanche med hjärtat i halsgropen. ”Breezy” spelar med extremt små marginaler i passningsspelet och slår inte sällan saftiga indianare. Han väger för lätt i närkamperna och spelar med huvudet under armen i egen zon. Fransk-kanadickens defensiva brister syns inte minst i +/- statistiken då han hade sämst +/- i laget (-5) trots att han bara spelade mot motståndarnas fjärdekedjor.
Trots detta så har Brisebois obegripligt nog fått se mycket istid i penalty-killing och oftast spelat över 20 minuter per match.
När Brisebois skadade ryggen i en hemmamatch mot Dallas Stars strax efter jul, och blev borta för resten av säsongen, så var det många Colorado-fans som jublade. Brisebois kontrakt går ut i sommar och frågan är om det ens finns något NHL-lag som är intresserad av den otroligt slarvige 36-åringen.
Forwards
Wojtek Wolski – 3-
Wolski svarade inte riktigt upp till förväntningarna i år. Visserligen slutade han på topp-4 i poängligan för rookies, men spelet i stort har varit väldigt ojämnt.
Wolski inledde säsongen riktigt bra, men hamnade under november i en stor svacka. Polacken gick poänglös från isen i sex raka matcher och visade under denna tiden upp ett väldigt oinspirerat och lojt spel. Till slut fick Joel Quenneville nog och Wolski fick se sig själv petad under en match. Detta tände polacken något oerhört, och när han var tillbaka på isen igen så producerade han 11 poäng under december och utsågs med det till månadens rookie.
Efter det så har det dock varit väldigt upp och ner från Wojteks sida. Vissa matcher briljerar han och i vissa ser han inte ut att bry sig alls och är fullständigt osynlig. I slutet på mars fick Wolski än en gång se sig petad, men det gav inte alls någon nytändning.
Wolski har bra storlek men använder den för lite och borde gå mer på mål. En annan sak som polacken kan förbättra ytterligare är det defensiva spelet, även om det är klart bättre jämfört med ifjol.
Brad Richardson – 3
22-årige Richardson har utvecklats till en hyfsad tvåvägsspelare som garanterat kommer bli ännu bättre. ”Richie” har nästan allt som spelare: Bra speed, rappt handledsskott, spelsinne och utmärkta defensiva kvaliteter.
I år har det mest varit de defensiva kvaliteterna som utmärkt sig. ”Richie” är väldigt pålitlig i egen zon och missar sällan sin markering samtidigt som han hjälper backarna och vinner många närkamper. Brad har fått mycket istid i numerärt underläge där han alltid gör ett bra jobb, och är med sin speed också ett offensivt hot i den spelformen. Brad var den ende i laget som gjorde fler än ett shorthanded-mål, närmare bestämt tre mål.
Jag skulle dock vilja se att Richardson tar för sig lite mer i offensiven, framförallt genom att få istid i power play.
Ian Laperriere – 3
Man kan bara älska att ha Ian Laperriere i laget. ”Lappy” ger järnet varje kväll, tacklar, offrar sig och täcker skott som om det gällde en Stanley Cup-final.
Ifjol satte ”Lappy” personligt poängrekord med sina 45 poäng. I år har det inte alls blivit lika många, men det beror i mångt och mycket på att han fått ta ett större ansvar i defensiven. ”Lappy” är suverän på att döda utvisningar och är mycket viktig för laget då han skickar bra signaler till lagkamraterna med sin uppoffrande spelstil.
Andrew Brunette – 4
Brunette har alltid tillhört en av ligans mest underskattade spelare då han för det mesta haft ”oturen” att spela i bottenlag.
”Bruno” hade en väldigt trög inledning på säsongen men hittade sedan det spel som gjorde honom till en av lagets nyckelspelare ifjol. Han är solid över hela isen (trots en knacklig skridskoåkning), men det är främst i offensiven och i synnerhet i power play som Andrew trivs. I den spelformen är han mycket värdefull då han antingen står och skymmer motståndarnas målvakt på Holmström-manér, eller står i Gretzky-position bakom mål och sätter upp spelet med sitt fina passningsspel.
”Bruno” slutade tvåa i den interna poängligan och satte med god marginal personligt poängrekord med sina 83 poäng. Jag är mäkta imponerad av Brunettes säsong och han har utan tvekan varit en av ligans mest underskattade spelare den här säsongen.
Joe Sakic – 5+
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur bra Sakic har varit och hur mycket han betyder för laget. ”Super Joe” är utan tvekan en av de spelare som betyder mest för sitt lag i ligan – han ÄR Colorado Avalanche.
Under i princip hela säsongen så har han burit Colorado Avalanche på sina axlar. Joe vann den interna poängligan i överlägsen stil (både flest mål och flest assists) och blev med sina 100 poäng den äldste spelaren i ligans historia att ha tresiffrigt i poängkolumnen.
Lägg därtill att Joe också tvingas ta ett stort ansvar i defensiven eftersom han ständigt matchas mot motståndarnas toppcenter.
Utan Joe Sakic så hade Avalanche inte haft en chans att slåss om en slutspelsplats. Nu var man nära, mycket tack vare att Joe dominerade och visade ”clutch” mot slutet när laget vann 15 av de 18 sista matcherna. Hade Colorado tagit sig till slutspel så hade Sakic varit en given kandidat till Hart Trophy.
Mark Rycroft – 2+
När den populäre Dan Hinote skrev på för St. Louis Blues efter fjolårssäsongen så var man tvungen att ersätta honom med en liknande spelartyp.
Man har fått precis det som man har förväntat sig av Rycroft. Han spelar fysiskt, jobbar hårt, forecheckar intensivt och är stark defensivt. Han har också ganska bra händer runt mål, även om effektiviteten i avsluten kunde varit bättre.
Milan Hejduk – 3+
Många tror att Hejduk bara har varit medioker sedan Peter Forsberg lämnade. Så har det inte alls varit, framförallt inte i år.
Hejduk – eller ”The Duke” som han kallas – gjorde för femte gången i karriären över 30 mål. Milan har under andra halvan av säsongen varit riktigt het och flygit fram över isen med sin speed och känsliga handleder. Han lider dock fortfarande av en knäskada som han drog på sig under fjolårssäsongen, något som syntes under första halvan.
Även om Hejduk inte producerat lika mycket i år som tidigare så har han imponerat spelmässigt. Tjecken tar ett stort ansvar över hela isen och är som alltid suverän i backcheckingen, något som han fått alldeles för lite beröm för.
Hejduk har varit en av lagets viktigaste spelare under säsongen och ska definitivt ha beröm för sin inställning och engagemang.
Antti Laaksonen – 1-
Jag vet inte vad som har hänt med den tidigare vindsnabbe finländaren. Den fart och intensitet som Laaksonen hade ifjol har varit som bortblåst i år. Dessutom väger finländaren väldigt lätt i det fysiska spelet och var därför enkel att flytta på, vilket gjorde att han inte tillförde någonting. Finländaren var ”healthy scratch” i 11 matcher innan han sattes upp på waivers i januari. Inget lag var intresserad och Laaksonen skickades då ner till AHL och Albany River Rats där han tillbringade resten av säsongen.
Paul Stastny – 4
Det var inte ens tänkt att Stastny skulle spela i säsongens Avalanche, men Paul imponerade så mycket under försäsongen att Joel Quenneville satte honom som center i andrakedjan redan i premiären mot Dallas.
Sedan dess så har Stastny imponerat i match efter match. Han har knappt varit dålig i en enda av de 82 matcherna och tar ett stort ansvar i både offensiven och defensiven. Stastny får redan ta viktiga tekningar i slutet av jämna matcher och dödar mycket utvisningar.
Han är kanske inte lika spektakulär att titta på som Crosby och Ovechkin är, men det som är mest imponerande med Paul är att han alltid tar rätt beslut med pucken. Han ser isen väldigt bra och hittar nästan alltid kedjekamraterna med sitt fina passningsspel. Milan Hejduk spelade sin bästa hockey med Stastny bredvid sig och gjorde under denna period 14 mål på 18 matcher.
Vi ska heller inte glömma Stastnys rookie-rekord med poäng i 20 raka matcher. Det är ett plus i betyget, och sett till hela säsongen så har Stastny varit en av lagets två viktigaste spelare.
Ben Guite – 2+
Ben Guite kallades upp från AHL under julen och har verkligen varit en positiv överraskning. Guite spelar med stort hjärta, är en duktig tekare och spelar väldigt fysiskt. Överlag så fick sig Colorados fysiska spel i matcherna ett rejält uppsving när Guite kom in i laget. Guite är en bra penalty-killer och påminner mycket om Ian Laperriere i spelstilen.
Tyler Arnason – 3
Det var ingen som hade några större förväntningar på Arnason när han skrev på under sommaren efter en misslyckad säsong i Chicago Blackhawks och Ottawa Senators. I Ottawa var han så lat och oduglig att han fick öknamnet ”Homer Simpson”.
Även om Arnason har varit upp och ner under årets säsong så har han varit bättre än förväntat. När Arnason är i form så är han en av lagets klart mest underhållande spelare att titta på med sin skridskoåkning, briljanta klubbteknik och passningsspel. Under vissa matcher har han nästan lekt med motståndarnas backar och stått för snygga solonummer.
Det som har varit mest överraskande med Arnason är hans defensiva spel. Tyler tar ett stort ansvar i hemjobbet och är långtifrån den defensiva risk som han varit tidigare under karriären.
Arnason har dock varit ganska ojämn och haft en tendens att försvinna under långa perioder – i synnerhet under den andra halvan av säsongen. Det drar givetvis ner betyget.
Marek Svatos – 2-
Lika bra som fjolårssäsongen var, lika misslyckad var årets säsong för slovaken. Den intensiva forecheckingen, farten och intensiteten har för det mesta inte funnits där i år. Det ser nästan ut som om Svatos är rädd för att dra på sig fler skador och därför inte vågar ge sig in i hetluften som han gjorde ifjol.
Svatos bildade ifjol ett bra radarpar ihop med Pierre Turgeon som serverade slovaken med passningar. I år har Turgeon för det mesta varit borta från spel och slovaken har problem med att skapa chanser på egen hand.
Marek har inte ens haft någon särskild period under säsongen då han spelat bra utan har för det mesta varit väldigt blek.
Det enda positiva med Mareks säsong är att han tar ett större ansvar i defensiven i år än tidigare. Ifjol jobbade han sällan hemåt vilket gjorde att Quenneville gav honom mindre istid. Men det var trots allt nödvändigt att Svatos började jobba hem, för annars hade han varit rent ut sagt värdelös och inte tillfört någonting av värde.
Brett McLean – 3
Man vet alltid vad man får av Brett McLean då han alltid kommer till ”jobbet” och ger järnet kväll efter kväll, byte efter byte.
Jag har tidigare klagat på att McLean är för slätstruken och uddlös för att vara ordinarie i NHL, men i år har han förbättrat sitt defensiva spel flera pinnhål. Han har också visat prov på spelskicklighet och producerade över 30 poäng, vilket är klart godkänt av en grovjobbare som för det mesta spelat i tredje- och fjärdekedjan.
Pierre Turgeon – 1
Turgeon missade de två första månaderna på grund av en axelskada. När han var tillbaka i spel så var han faktiskt ganska het och skapade en hel del på isen. Sju poäng på de sju första matcherna blev det, men sedan har det bara varit nerförsbacke. 38-åringen är alldeles för långsam och hänger inte med i tempot längre. Efter 10 poänglösa matcher i rad och ett antal onödiga utvisningar så sattes Turgeon på läktaren där han fått sitta sedan dess.
Tack för allt Turgeon. It´s time to hang ´em up.
