Detroits draftval 2009 - spelare för spelare
Bättre sent än aldrig är devisen för årets rapport om Red Wings draft år 2009, där laget inledningsvis hade sex draftval. Ett i varje runda förutom det i den fjärde rundan som gick motsatt väg när Brad Stuart anslöt från Los Angeles i fjol.
Man återvände dock till Detroit efter att ha tingat sju nya talanger, som nu alla är en del av Red Wings-familjen.
Första dagen av draften blev väldigt händelsefattig med Detroit-ögon sett eftersom det enda som hände var att man bytte bort sitt förstaval på plats nummer 29 till Tampa Bay i utbyte mot ett val tidigt i den andra rundan (nummer 32 totalt) och ett i mitten av den tredje rundan (nummer 75 totalt).
Efter att Entry Draft-helgens festligheter var till ändå så proklamerade man från Red Wings-lägret att man hade tre stycken förstaval, utan att faktiskt ha valt en enda gång i den första rundan.
Landon Ferraro, Tomas Tatar och Andrej Nestrasil är alla spelare som man tror mycket på och som man hade väldigt högt upp på sin egen lista.
”- Vi hade alla tre rankade väldigt högt”, sa lagets assistant general manager Jim Nill efter att draften avslutats.
”- Det var därför som vi bytte ner oss i draftordningen. Vi visste att vi skulle kunna få ett par av dem, och det slutade med att vi fick alla tre”, avslutade en uppenbart mycket nöjd Nill.
Att man var ute efter forwards var klart sedan tidigare och lagets tre första val föll också mycket riktigt på duktiga poängplockare. Något som definitivt behövdes då laget precis tappat en hel del duktiga sådana i och med årets Free Agent Frenzy och dessutom kanske saknar det bland lagets nuvarande prospects.
Senare i draften så valde man att plocka in en trio duktiga, främst offensivt försvarare i Gleason Fournier, Nick Jensen och svenske Adam Almqvist. Man hoppas nu att i alla fall någon av dessa ska utvecklas till en spelskicklig, puckförande back redo att ta över när herrarna Lidström och Rafalski tackar för sig.
Den sjunde spelaren som valdes var kanske den största överraskningen för de flesta då högerforwarden Mitchell Callahan är en spelartyp som man varken har särskilt många av i Detroit eller i lagets ”prospectpool”.
Här nedan följer nu en närmare beskrivning av var och en av dessa spelare samt en slutanalys av årets draft.
Landon Ferraro, tingades i den andra rundan som nummer 32 totalt
[17 år, center, 183 cm, 77 kg, högerskytt]
När Detroit bytte bort sitt val i den första rundan så motiverade man det med att det fortfarande fanns 5-6 spelare kvar som man ansåg vara på ungefär samma nivå.
Landon, son till före detta NHL-spelaren Ray Ferraro, var tydligen en av dessa då Holland tingade det förväntade förstarundevalet när det äntligen var Detroits tur att välja i början av den andra rundan.
Ferraro, den yngre, är en hårt jobbande, skridskostark center som även kan spela högerytter, som man tror väldigt mycket på och som förhoppningsvis kan etablera sig i någon av lagets två scoring lines inom en snar framtid.
Är mer av en målskytt än playmaker och skulle säkerligen passa mycket bra till höger om antingen Pavel Datsyuk eller Henrik Zetterberg, två av ligans allra mest passningsskickliga spelare.
Tomas Tatar, tingades i den andra rundan som nummer 60 totalt
[18 år, vänsterforward, 180 cm, 80 kg, vänsterskytt]
Slovaken Tatar gjorde stor succé under JVM i vintras i Kanada där han gjorde hela sju mål och totalt elva poäng på de sju matcher som hans Slovakien spelare.
Är en i raden av små, talangfulla Detroit-forwards som man en dag -rpecis som med Ferraro - hoppas ska ta en plats i någon av lagets två scoring lines.
Kan liknas vid Jiri Hudler även om Tatar är mer av en målskytt än en playmaker och är dessutom enligt Red Wings europeiske chefsscout Håkan Andersson en betydligt bättre skridskoåkare än Hudler.
Lär fortsätta att spela för HKm Zvolen i den slovakiska Extraligan i minst ett år till innan det kan tänkas bli aktuellt med en flytt över Atlanten och då i första hand för spel i Grand Rapids och AHL.
Andrej Nestrasil, tingades i den tredje rundan som nummer 75 totalt
[18 år, högerforward, 188 cm, 91 kg, högerskytt]
Detroits tredjeval är den något större - jämfört med Ferraro och Tatar - tjecken Andrej Nestrasil som inför säsongen 2008-09 tog steget över till Nordamerika och närmare bestämt Victoriaville Tigers som befinner sig i Quebecs juniorliga, QMJHL.
Om Tatar är en Hudler-typ så är Nestrasil en Kopecky-typ fast med betydligt större offensiv potential. En power forward som behöver förbättra sin skridskoåkning väsentligt för att en dag kunna slå sig in i NHL men som man alltså har väldigt stora förhoppningar om. Beskriver själv sin spelstil som något i stil med Johan Franzén, en spelare som Nestrasil för övrigt beundrar mycket.
Är väldigt orädd och räds inte att använda sin storlek för att skapa ytor åt sig och sina medspelare och beskrivs dessutom som en ledartyp av coacherna i Victoriaville, trots att han fortfarande pratar knagglig engelska.
Gleason Fournier, tingades i den tredje rundan som nummer 90 totalt
[17 år, back, 183 cm, 76 kg, vänsterskytt]
Den första av tre offensiva backar som tingades av Detroit i årets draft. Fourniers största tillgång är helt klart hans skridskoåkning och den är även det främsta skälet till varför han valdes av Red Wings.
Behöver jobba med det mesta men framför allt måste Fournier växa till sig något och lära sig att göra smartare val med pucken.
Gjorde säsongen som gick 28 (3+25) poäng på 66 matcher för sitt Rimouski Oceanic, något som får anses vara klart godkänt eftersom han spelade i tredje backpar. Han fick dessutom inte särskilt mycket speltid i power play då laget huvudsakligen lät äldre och mer erfarna försvarare sköta denna spelform. Kan om han får större förtroende i Rimouski förhoppningsvis växa ut till en puckförande power play-specialist av rang.
Nick Jensen, tingades i den femte rundan som nummer 150 totalt
[18 år, back, 185 cm, 85 kg, vänsterskytt]
En duktig tvåvägsback som i likhet med fjolårsvalet Max Nicastro är ganska bra på allt men inte jättebra på något särskilt.
Är dock precis som egentligen alla backar som draftas Detroit duktig på att hantera pucken och är utöver detta också mycket ansvarsfull i egen zon. Något som inte minst hans väldigt fina plus/minus-statistik antyder (+34 säsongen som gick - bäst i hela USHL).
Förhoppningen är att Jensen en dag ska kunna etablera sig som 4:e-5:e back hos Red Wings.
För att dessa en dag ska kunna infrias och Jensen ska ha en chans att spela hockey på seniornivå överhuvudtaget så behöver fortfarande mycket förbättras. Särskilt hans skott är en av dessa saker, att han behöver lägga på sig lite mer muskler är en annan.
Mitchell Callahan, tingades i den sjätte rundan som nummer 180 totalt
[17 år, högerforward, 180 cm, 80 kg, högerskytt]
Det i mitt tycke kanske mest spännande valet av Holland & Co. Mitchell är en agitator som hans nuvarande general manager i Kelowna, Bruce Hamilton, har liknat vid Philadelphias Daniel Carcillo. En hårt forecheckande högerytter med andra ord som inte är rädd för att släppa handskarna mot någon och som säsongen som gick parkerade på en tredjeplats i WHL:s utvisningsliga med sina 188 utvisningsminuter. Han var dessutom tvåa totalt i ligan i antal registrerade fighter med sina 20. Inte så pjåkigt för att spelare som spelade till sig ett kontrakt med Kelowna först i höstas när han anlände till lagets försäsongsläger som tryout. En ”trash talker” av stora mått som man nu hoppas också ska lyckas utveckla tillräckligt mycket hockeykunnande för att spela sig till en NHL-plats.
Adam Almqvist, tingades i den sjunde rundan som nummer 210 totalt
[18 år, back, 178 cm, 77 kg, vänsterskytt]
Precis som man ofta gör så tog Detroit en svensk spelare med sitt avslutande draftval och denna gång föll valet på backen Adam Almqvist som till vardags spelar för HV-71’s J20-lag.
Almqvist beskrivs som en typisk ”power play-quarterback” med en enorm spelintelligens som dock behöver bli mycket starkare för att kunna hävda sig på andra sida Atlanten. Just svenskens storlek ska ha varit huvudorsaken till att han inte blev uttagen i Sveriges lag till U18-VM i april i år, något som man tror skrämde många lags scouter i draften.
Svensken räds dock inte fysiskt spel och förhoppningen är att Håkan Andersson ska ha lyckats hitta ännu en ”late-round steal” i en spelare som han studerat under hela det senaste året och uppenbarligen gillar stort.
Analys av Red Wings draft
Helt programenligt så riktade Ken Holland & Co. in sig på offensiva förmågor i årets draft, något som alla Red Wings-supportrar borde vara väldigt nöjda med. Personligen så hade jag dock gärna sett att man siktade in sig på spelare med lite mer storlek då man överlag saknar dessa i organisationen, även om de större spelarna inte alltid kanske är lika duktiga hockeyspelare. Nestrasil är av jag läst så här långt en glad överraskning med tanke på hur sent i draften man fick honom, men ytterligare en power forward hade enligt mig varit önskvärt med något av de tidiga valen.
Att man tingade så många som tre offensiva backar kanske kan verka överdrivet då man har väldigt många av den spelartypen både bland lagets talanger (Jakub Kindl, Brendan Smith, Logan Pyett och Sebastien Piche) och i Detroit (Brian Rafalski, Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson, Brett Lebda och Derek Meech).
Men då ska man ha i åtanke att hela Red Wings spelidé med en spelskicklig backbesättning som ska spela sig ur egen zon, starta anfallen och dessutom fullfölja dem bygger på att man besitter många individer som passar in på denna profil.
Personligen så kan jag väl säga att jag inte är tokig i en spelare som Fournier som mer eller mindre verkar ha tingats för att han är en av de - enligt Red Wings - bästa skridskoåkarna i hela draften. Beskrivs man som lagets framtid i en så pass högt ansedd organisation som Oceanic - som bland andra har fått fram spelare som Sidney Crosby, Vincent Lecavalier och Brad Richards - så kanske man trots allt får ha lite tilltro och ge Fournier en chans.
Hade dock gärna sett att man kanske till och med hade tingat ännu en forward med det valet istället, särskilt som en av de spelare som jag gärna ville ha i Alexander Avtsyn fortfarande fanns tillgänglig när Fournier tingades.
Som alltid får man väl lita på att Red Wings lagledning vet vad de håller på med. Och med tanke på hur det sett ut de senaste två decennierna, varför skulle någon egentligen tvivla på att de vet precis vad de gör?
