SvenskaFans rankar: 2. Detroit Red Wings
Att inte kunna bärga klubbens tolfte Stanley Cup-seger sved säkerligen för det Red Wings som alltså tvingades kapitulera på hemmis i en rafflande Game 7 i våras. Inför årets säsong så är nu förhoppningen att just detta ska fungera som tändvätska när man jagar snabb revansch genom att försök ta sig till lagets tredje raka Stanley Cup-final i juni nästa år.
Det är svårt att komma mycket närmare än ett ribbskott i underläge 1-2 i en sjunde och helt avgörande Stanley Cup-final och sedan få ta sommarlov med vetskapen om att det är någon annan som kommer att få besök av Lord Stanleys trofé någon gång under sommaren.
För även om årets final var klart jämnare än förra årets möte, så kändes det nog för många Red Wings-supportrar som att man hade kontroll över handlingarna genom egentligen hela finalserien.
Inte under någon gång i hela finalserien så hade motståndarna från Pittsburgh övertaget förrän just i Game 7 i Joe Louis Arena som tidigare under slutspelets hade varit som ett ointagligt fort för de lag som kom på besök.
Även när pingvinerna kvitterade matchserien till 3-3 i matcher så kändes det ändå som att det fanns ett väldigt lugn runt hela organisationen Red Wings – hela vägen uppifrån ägarna och ända ner till spelarna på isen – och att det i slutändan ändå skulle ordna sig. Man hade ju trots allt fördelen av hemmaplan i den sjunde avgörande matchen.
Två för lagmaskinen Red Wings väldigt okaraktäristiska misstag senare så var rollerna ombytta och det var nu Detroit som desperat fick jaga för att inte stupa på mållinjen. Man kom dock, som alla numera är medvetna om, inte närmare än ett ribbskott från Niklas Kronwall och en missad halvchans med öppet mål lite senare från hans backkollega kapten Lidström.
Under sommaren så stod det redan ganska tidigt klart att man inte skulle kunna behålla alla de spelare som man önskade.
När laget först tappade Marian Hossa och Mikael Samuelsson till Chicago Blackhawks och Vancouver Canucks respektive och sedan även förlorade Jiri Hudler till Dynamo Moskva och KHL så började vissa observatörer ifrågasätta hur slagkraftigt lag som man skulle kunna få ihop till säsongen 2009-10.
Ken Holland agerade dock i lugn och ro med det väldigt begränsade utrymme som han hade under rådande lönetak och plockade först in före detta förstarundevalet Patrick Eaves som man nu hoppas ska genomgå en Dan Cleary-liknande förvandling och äntligen få utlopp för den potential som alltså gjorde att han valdes redan i den första rundan av draften 2003.
Holland hämtade sedan hem två före detta rödvingar i Todd Bertuzzi och Jason Williams som man nu hoppas ska bidra till att ersätta lite av den offensiv som har försvunnit under sommaren och samtidigt bli nyttiga rollspelare i en fortfarande väldigt potent offensiv uppställning.
Om man lyckas med detta och håller sig kvar i toppen av ligan, det får tiden utvisa.
Målvakter
Red Wings odiskutable förstemålvakt heter även denna säsong Chris Osgood. Efter en riktigt dålig grundserie i fjol så tog Ozzie ordentlig revansch då han tillsammans med Henrik Zetterberg var lagets bästa spelare i det efterföljande slutspelet. Med tanke på att han är väldigt så erbjuder han laget med andra ord exakt det som man behöver. Till slutspel tar man sig nämligen med ganska mediokert eller till och med dåligt målvaktsspel, men väl där krävs det att lagets sista utpost inte sviktar. Och säga vad man vill om Ozzie. Men ett järnpsyke, det har han.
I år får så Ozzie – äntligen – Jimmy Howard som back up som har fått stå på tillväxt i AHL sedan Chris Chelios kom i puberteten (ungefär).
Howard har länge haft problem att övertyga Red Wings-ledningen om att han är tillräckligt jämn för att förtjäna en plats i NHL. Att talangen finns där är det inga tvivel om, men förmågan att just kunna hålla en jämn och bra nivå under en hel säsong har fram tills nu inte infunnit sig. Nu tror och hoppas man dock att det ska gå, men det är helt klart lite av en sista chans för Howard som denna säsong inte längre innehar waiver exempt-status.
Bakom dessa två så finner vi trion Daniel Larsson, Thomas McCollum och Jordan Pierce. De slåss nu om de två platserna hos Red Wings farmarlag Grand Rapids Griffins i AHL, där svenske Larsson huserade redan förra säsongen och så även kommer att göra nu i vinter så länge som han inte blir uppkallad till NHL. Under våren så såg det ut som att han skulle få sällskap av Pierce och att McCollum skulle få spendera ytterligare en säsong i juniorligan OHL.
Nu verkar man dock ha omvärderat detta och det ser i nuläget istället ut som att det blir McCollum som gör Larsson sällskap i Grand Rapids och Pierce som får lämna. Om så är fallet så innebär det ECHL och Toledo Walleye för Pierce del.
Backar
Jag tror faktiskt att allt som går att säga om Nicklas Lidström redan har sagts. Har man av mångåriga lagkamrater kallats saker som The Perfect Human så finns det liksom inte så mycket kvar att säga. Vad som kanske ändå kan tilläggas är att det först och främst är hans förtjänst att vi om några dagar får se Red Wings spela ishockey på svensk mark. Under pågående försäsong så har lagets general manager Ken Holland uttalat sig om att man var väldigt tveksamma till spel i Europa när man tillfrågades av NHL på grund av att lagets redan tuffa reseschema då skulle bli ännu tuffare. Men han sade också att han inte kunde förneka en av klubbens bästa och mest respekterade spelare genom alla tider chansen att få spela NHL-hockey i sitt hemland.
Lidas backpartner kommer denna säsong precis som de två föregående att heta Brian Rafalski. Tillsammans bildar de två ligans otvivelaktigt bästa offensiva backpar även om de nu kommit upp i en sammanlagd ålder av 74 år. Inga ungtuppar direkt. Trots det så ligger Rafalskis styrkor fortfarande i hans skridskoåkning och hans fantastiska uppspel. Han har även blivit en mästare i att smyga upp längs sargen i offensiv zon och snabbt avlossa ett skott eller slå en öppnande passning som inte sällan leder fram till mål. Att han är högerskytt är även det ett stort plus eftersom det är en klar bristvara i laget.
Ligans i mitt tycke bästa tredjeback heter Niklas Kronwall och kommer precis som föregående säsong att styra lagets andra backpar och power play-formation. En av ligans mest kompletta backar kan trots att han inte är överdrivet stor göra mer eller mindre allt. Han sköter uppspelen, han är en fruktad tacklare, han har ett stenhårt skott från blå och han ofta på isen när det ska dödas utvisningar. Att han han dessutom är kraftigt underbetald ökar bara hans värde för ett lag som Detroit i en tid då spelarnas prestationer ständigt kopplas till vad som ligger i lönekuvertet.
Olycksfågeln i den sjunde avgörande matchen från i våras, Brad Stuart, lär även denna säsong kampera ihop med Kronwall. Förutom just den matchen så gjorde Stuart på nytt ett väldigt, väldigt bra playoff och visade att han är ännu en av de spelare i det här laget som höjer sig när det vankas slutspel. Stuart främsta egenskaper ligger i det fysiska spelet, och trots att han spelar med en så pass erkänt duktig tacklare som Kronwall så är det genomgående Stuarts namn som kommer på tal när Detroits forwards får frågan om vem det är jobbigast att bli tacklad av på träningarna.
Den för tillfället långtidsskadade Andreas Lilja skulle ha utgjort ena halvan av lagets tredje backpar om det inte var så att han fortfarande led av sviterna från den huvudskada som han drog på sig i en fight med Nashvilles Shea Weber i våras. Svensken kommer därmed inte få chansen att aktivt deltaga i lagets premiär som ju spelas på svensk is, men förhoppningen är han ska vara tillbaka i spel senare i höst. Än finns dock inga garantier då han redan varit borta mycket längre än vad man hoppades på från början.
Saknaden efter Lilja mildras av att Jonathan Ericsson i sin landsmans frånvaro spelade till sig en ordinarie backplats och var lite av fjolårets komet i Hockeytown USA när han aldrig släppte ifrån sig sin backplats och övertygade mer och mer ju längre laget gick i vårens slutspel. Han ser nu ut att vara redo att vara en av de spelare som kollektivt kommer att få ta över kapten Lidströms fallna mantel när denne går i pension om några år och vara en viktig del av lagets försvar i 10-15 år framöver. Är precis som Kronwall väldigt allround och gör att från att slåss till att följa med i och avsluta lagets anfall.
Brett Lebda är den som ”gynnas” mest av Liljas frånvaro då det betyder att han behåller sin plats i lagets top-6. Om hans framtid ligger i Detroit är dock för tidigt att säga då antingen han eller Derek Meech lär få lämna laget när Lilja återvänder. Detta eftersom Holland redan har annonserat att man helst använder sig av 13 forwards denna säsong, vilket betyder att det bara finns plats för sju backar under lönetaket. De två är dock väldigt lika varandra i att de båda är ganska småväxta backar som har sina främsta kvalitéer i det offensiva spelet.
Bakom dessa finns en rad talanger med före detta förstarundevalen Jakub Kindl (från draften 2005) och Brendan Smith (2007). Kindl är troligtvis ett drygt år från att spela till sig en ordinarie plats men kan mycket väl komma att få en del speltid i NHL vartefter säsongen framskrider. Smith å sin sida spelar fortfarande collegehockey och har därför ännu inget kontrakt med organisationen. Dessutom har man bland andra Brian Lashoff, Sergei Kolosov och Max Nicastro i talangleden som alla har en bra chans att en dag få prova på NHL-spel.
Forwards
Pavel Datsyuk är i och med sin Hart Trophy-nominering i fjol den som ska leda lagets offensiv och det finns inget som tyder på att han inte skulle klara av den uppgiften. Efter att i många år ha varit ganska underskattad utanför Detroit så tog ryssen under föregående säsong steget ut till fullfjädrad superstjärna och världens kanske idag bästa tvåvägsforward. Plågades sedan av skador i slutspelet och kom aldrig till sin fulla rätt, något som ytterligare visade på den bredd som finns i organisationen då man ändå gick väldigt långt.
I lagets förstakedja kommer Datsyuk – i alla fall till en början – att få sällskap av två svenskar i form av Tomas Holmström och Johan Franzén. Den förstnämnda gjorde helt klart en av sina sämre säsonger på mycket länge i fjol. Spelet stämde stundvis inte alls och har var till och med mindre effektiv framför mål än han har varit tidigare, något som de flesta vid det här laget vet är hans signum. När han nu går in på ett kontraktsår så lär han få höja nivån på sitt spel avsevärt om han räknar med att behålla sin lön efter den här säsongen.
Franzén gjorde istället mer eller mindre allt rätt under fjolåret. Han fortsatte att producera i jämn takt och flera av hans mål var ofta bland de snyggare som gjordes under säsongen. Svensken har nu tagit steget fullt till att befästa sin position som en av ligans bästa power forwards och som den late bloomer han är så finns det inget som säger att han inte kan utvecklas ytterligare. Att han nu får Datsyuk som center istället för Zäta som han kamperade med större delen av förra säsongen, lär inte göra någon större skillnad.
Just Henrik Zetterberg får alltså åter igen ta hand om lagets andrakedja efter och med ett färskt livstidskontrakt på fickan så hoppas han kunna bättra på de för honom något svaga 73 poängen som han mäktade med i fjol. Han medgav också direkt efter att han skrivit på sitt nya kontrakt att förhandlingarna hade varit ett störningsmoment under säsongen, och det kanske var därför som vi först fick se den ”riktiga” Zäta i slutspelet där han på nytt var en av lagets främsta aktörer.
Till höger om sig lär svensken precis som i fjol få en annan spelare som också vet hur man höjer sitt spel i playoff, nämligen Dan Cleary. Cleary bara fortsätter att övertyga alla i och runt omkring Detroit att han är förtjänt av en plats i någon av lagets två toppkedjor med sin riviga spelstil. Något även gjort honom till en av kandidaterna till Kanadas OS-lag i Vancouver i februari. På andra kanten så har Babcock placerat nyförvärvet Todd Bertuzzi i vad som redan har kommit att kallas the groin-line (groin=ljumske) då alla tre spelarna har fått större delen av försäsongen förstörd på grund av ljumskproblem. Big Bert ska förhoppningsvis hjälpa till att ersätta lite av den offensiv som förlorats i och med förlusterna av Hossa, Samuelsson och Hudler från fjolårets laguppställning. Någonstans runt 40-50 poäng borde inte vara någon omöjlighet för den kontroversielle Bertuzzi.
Två andra spelare som förväntas ersätta lite av den förlorade offensive är Ville Leino och Jason Williams. Leino får äntligen chansen efter att ha kommit över redan förra säsongen, men då blivit nedskickad och fått spendera majoriteten av säsongen i AHL på grund av den tuffa konkurrenssituationen som då rådde. Finländaren klarade sig där galant och visade också när han till slut fick chansen i NHL att det utan tvekan är där han hör hemma. Williams å sin sida återvänder till Detroit med ett ettårskontrakt på fickan efter att ha fått lämna laget för drygt två och ett halvt år sedan. Han kommer förutom spel i lagets tredjekedja även att ta Samuelssons backplats i lagets andra power play-formation där han som högerskytt kan komma att bli mycket värdefull.
Mellan sig kommer de två att få Valtteri Filppula som nu gör sin femte säsong i ligan. Den snabbskrinnande finländaren har ökat sin poängskörd för varje säsong och lär få alla chanser att göra det igen då han nu hoppas på att få fler chanser i power play än han fick då Hossa och Hudler fanns i laget. Filppula är även den spelare som lagledningen i Detroit ständigt menar sitter på mest ouppfylld potential.
Sedan slåss sedan framför allt fyra spelare om de tre platserna. Eller slogs kanske man ska säga. När Darren Helm nu äntligen skulle bli ordinarie så var olyckan framme och han åkte på en ljumskskada – vad annars? – som kommer att hålla honom borta uppskattningsvis 1-2 veckor in på säsongen. Sedan är det dock inget tvivel om att hela ligans kanske snabbaste spelare har en garanterad centerplats i lagets fjärde kedja. Om formen från i våras håller i sig vill säga. Med Helm borta så står det mellan veteranen Kris Draper och rookien Justin Abdelkader om vem som ska centra fjärdekedjan. Det enda som är säkert i nuläget är att om Draper tar den så kommer Kirk Maltby att ockupera vänsterkanten. Om Abdelkader snor åt sig platsen i mitten så lär det istället bli Draper som spelar ytter. Det betyder alltså att Patrick Eaves kan känna sig ganska säker på att få starta säsongen som högerforward.
Tittar vi på de talanger som finns i organisationen så ser det ganska tunt ut. Man draftade visserligen tre spelare nu i somras som man hoppas mycket på i Landon Ferraro, Tomas Tatar och Andrej Nestrasil och de två förstnämnda fick också båda mycket beröm för sitt spel under försäsongen. Lite närmare en NHL-plats hittar vi framförallt Cory Emmerton, Mattias Ritola och Dick Axelsson som alla kommer att spela i AHL kommande säsong. Någon riktigt "bluechipper" finns dock inte i organisationen, så det blir till att förlita sig på den kärna av spelare mellan åldrarna 25-30, som redan nu finns i truppen, ett tag framöver.
---
Nyckelspelare:
Pavel Datsyuk, Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg
Nyförvärv:
Jason Williams – free agent – från Columbus Blue Jackets
Patrick Eaves – free agent – från Boston Bruins
Todd Bertuzzi – free agent – från Calgary Flames
Andy Delmore – free agent – från Hamburg Freezers (DEL)
Kris Newbury – free agent – från Toronto Maple Leafs
Doug Janik – free agent – Montral Canadiens
Jeremy Williams – free agent – från Toronto Maple Leafs
Travis Ehrhardt – free agent – Portland Winter Hawks (WHL)
Förluster:
Marian Hossa – free agent – till Chicago Blackhawks
Mikael Samuelsson – free agent – till Vancouver Canucks
Jiri Hudler – free agent – till Dynamo Moskva (KHL)
Chris Chelios – free agent
Ty Conklin – free agent – till St. Louis Blues
Tomas Kopecky – free agent – till Chicago Blackhawks
Darren Haydar – free agent – till Dallas Stars
Svenskar:
Nicklas Lidström
Andreas Lilja
Niklas Kronwall
Henrik Zetterberg
Johan Franzén
Tomas Holmström
Jonathan Ericsson
Daniel Larsson
Mattias Ritola
Dick Axelsson
Head Coach:
Mike Babcock (5:e året)
Preliminär laguppställning:
Johan Franzén – Pavel Datsyuk – Tomas Holmström
Todd Bertuzzi – Henrik Zetterberg – Dan Cleary
Ville Leino – Valtteri Filppula – Jason Williams
Kris Draper – Justin Abdelkader – Patrick Eaves
Nicklas Lidström – Brian Rafalski
Niklas Kronwall – Brad Stuart
Brett Lebda – Jonathan Ericsson
Chris Osgood (Jimmy Howard)
Andra notabla spelare: Andreas Lilja (pga skada), Darren Helm (pga skada), Kirk Maltby, Derek Meech, Daniel Larsson, Jakub Kindl, Kris Newbury, Andy Delmore, Doug Janik, Jeremy Williams, Mattias Ritola.
---
Bästa nyförvärvet: Jason Williams
Återkomsten ska förhoppningsvis sluta lyckligare än då Williams fick lämna klubben. Något som främst berodde på att Babcock tyckte att Williams hade brister i det defensiva spelet. Några år äldre så hoppas man nu att han kommit tillrätta med det och att han därför mer eller mindre kan gå in som en direkt ersättare till Mikael Samuelsson.
Värsta förlusten: Marian Hossa
Att Hossa kommer att saknas är det knappast någon som tvivlar på, 40 gjorda mål ersätter man inte bara sådär hux flux. Man vet också att mana inte lär göra alika många mål och har därför under försäsongen koncentrerat sig på att tajta till sin defensiv istället. Man ska också komma ihåg att det gick väldigt bra att vinna Stanley Cup utan Hossa ett för lite mer än ett år sedan, så någon livsviktig spelare handlar det knappast om.
Årets poängkung: Pavel Datsyuk
Inte mycket tyder på att Datsyuk ska abdikera som lagets poängkung. Även om Zäta skulle komma upp till för honom mer normala 80-85 poäng så är det fortfarande en bit upp till ryssens som de senaste säsongerna snittat strax under 100 poäng. Mest spännande blir kanske istället att se om det blir i år som ryssen faktiskt tar sig över 100-poängsgränsen för första gången i karriären.
Årets nykomling: Ville Leino
Leino är den som flera spelare i laget – däribland Niklas Kronwall – har omnämnt som den som imponerat allra mest under försäsongsmatcherna. Leino hamnade även på andra plats, endast slagen av en viss John Tavares, när The Hockey News rankade ligans nykomlingar i kampen om Calder Trophy. Lär dock få hård konkurrens av Jonathan Ericsson i kampen om lagets främsta nykomling, och kanske även i kampen om hela ligans främsta.
Årets genombrott: Valtteri Filppula
Gjorde 24 poäng under de sista 40 grundseriematcherna ifjol och visade att det finns väldigt mycket offensiv potential i den 183 centimeter långa kroppen. Har länge fått agera center i lagets tredjekedja med främst defensiva uppgifter såväl där som i numerärt underläge. Kan han hitta rätt tillsammans med Leino och Williams – i vad som har varit lagets främsta formation under försäsongen – så kanske folk utanför Detroit förstår varför man har så höga tankar om honom i Motown.
###
1.
2. Detroit Red Wings
3. Chicago Blackhawks
4. San Jose Sharks
5. Boston Bruins
6. Washington Capitals
7. Philadelphia Flyers
8. Calgary Flames
9. Anaheim Ducks
10. New Jersey Devils
11. Vancouver Canucks
12. Carolina Hurricanes
13. Montreal Canadiens
14. St Louis Blues
15. New York Rangers
16. Columbus Blue Jackets
17. Dallas Stars
18. Ottawa Senators
19. Minnesota Wild
20. Buffalo Sabres
21. Tampa Bay Lightning
22. Edmonton Oilers
23. Los Angeles Kings
24. Nashville Predators
25. Toronto Maple Leafs
26. Florida Panthers
27. Atlanta Thrashers
28. New York Islanders
29. Phoenix Coyotes
30. Colorado Avalanche
---
Fotnot: artikelbild från redwingscentral.com
