Svag insats i Globen
Detta blir min allra första text på svenskafans, och faktiskt något så ovanligt som en text om en match jag själv, live bevittnat. Jag var alltså på plats i Globen och såg den andra matchen mot Blues, och kan med en känsla som en sann expert ge förstahandsreferat.
Till att börja med måste sägas att jag följt Detroit sedan hockeybildernas tid. Alltså mitten av nittiotalet. På den tiden då Yzerman tillsammans med Paul Coffey, Sergei Fedorov och Dino Ciccarelli utgjorde Red Wings kärna. Och lördagens match var första gången jag såg laget i verkliga livet. En ganska historisk upplevelse för mig. Faktiskt spenderade jag frivilligt en natt i Stockholm bara för att få se matchen, trots att det är en stad jag skarpt ogillar.
Vad är då mina tankar om matchen och om Detroit? Till att börja med måste man påpeka att matchen ska ses för vad den är. En säsongspremiär (typ), förlagd till Europa och Sverige. Och alla som rest till Thailand vet om att jetleg faktiskt är ett existerande och jobbigt fenomen och inte bara ett i-landsproblem som drabbar stjärnor och globetrotters. Man måste även inse att detta jetleg gäller för båda lagen, och kanske inte är en hållbar ursäkt i alla lägen. Om spelet i sig måste jag säga att jag är ganska besviken. Jag kände inte igen Red Wings efter första halvan av period ett. I början av matchen var jag dock nöjd. Laget öppnade piggt och spelarna verkade inspirerade. Holmströms mål tände verkligen Globen-publiken vilket var mäktigt. Ett klassiskt Holmström-mål dessutom där han screenade Ty Conklin i Blues mål.
Vad som hände efter detta är svårt att förstå. Det kändes som laget vek ner sig helt, som att luften gick ur dem totalt. Red Wings såg trötta ut. Trötta och oengagerade. Vissa spelare mer än andra, men den sammantagna bilden var ett lag som inte var speciellt peppade att vinna. Detta tycker jag är extremt tråkigt, om än förståligt när säsongen är på 82 matcher, men jag hade ändå hoppats på mer från ett lag som i praktiken hade hemmaplan. De borde åtminstone bjudit oss hungriga, svenska Red Wings-fans, varav flera köpt dyra matchtröjor, på en respektabel kämpainsats.
Jimmy Howard var i sitt mål otroligt skakig och ingav inget förtroende. Ett framgångsrikt lag behöver en trygg och stabil målvakt de kan lita på. Howard var inte den målvakten i matchen. På internet skriver många om att Howard är kass och att han inte har någon framtid i laget, och jag måste erkänna att jag själv hade sådana tankar under matchens gång. Dock tycker jag, efter lite eftertanke, att han bör ges fler chanser att bevisa sig mogen för laget. Det måste ju finnas någon anledning att ledningen tror så stenhårt på honom.
Todd Bertuzzi däremot var en stor besvikelse för mig. Jag hade vissa förhoppningar innan säsongen att han skulle blomma ut i en vassare omgivning, men det jag såg av honom i matchen var inte imponerande. Bertuzzi var om möjligt tröttast, långsammast och minst engagerad av alla i laget. Jag kan inte på något sätt förstå vad han tillför, som inte Abdelkader, Helm eller till och med Ritola skulle tillföra bättre.
Om man ska säga något positivt om matchen måste det ändå vara att Kirk Maltby såg piggare ut än på mycket länge, och att den starkt ifrågasatte Jason Williams faktiskt var en av de spelare som faktiskt tillförde något. Men sammantaget är intrycket av 2009 års Red Wings oroande, och jag håller tummarna hårt att de skärper sig.
