Därför är Rangers tränarbyte dötrist, tråkigt och alldeles… alldeles rimligt
Peter Laviolette. Nej, det pirrar inte till i maggropen av att höra det namnet. Men trots hög tråknivå på Rangers nya tränare så är valet inte bara rimligt – det är riktigt bra.
5-1 till Rangers. Sen 5-1 igen. Chris Kreider skulle inte bara vinna Conn Smythe, killens tröja skulle upp i taket. ”He will be the last Ranger to wear 20” skrev någon i kommentarerna på blåskjortornas Facebook-sida.
Mark Messiers ansikte sken av upphetsning inför match tre. ”The feeling in Madison Square Garden tonight… wooo, baby!”
Hashtag No Quit In New York!!!
Sen… gick det som det gick. Rangers quittade. I New York. Devils ändrade sitt system och satte in Akira Schmid, en 23-årig schweizare med ett par dussin starter i NHL i buren. Resten är historia.
2023 var året då Rangers skulle ta steget och bli en contender på riktigt. Semifinalen från 2022 skulle ha gett spelarna den erfarenhet som krävs för att gå hela vägen, kärnan skulle ha tagit nästa steg individuellt.
Istället blev det torsk i sju matcher mot rivalerna från andra sidan floden, och Gerard Gallants öde var beseglat.
Det handlar inte om att Gallant är en dålig coach. Men Rangers var så illa tvungna att ändra något, men caputrymmet och situationen på isen gav nästintill noll manöverutrymme i rostern. Kärnspelarna ligger på dyra långa kontrakt med ingen tillbakakaka-klausuler som ingen annan klubb vill röra med tång.
Så det blev ett tränarbyte.
Sen några dagar står det klart att Peter Laviolette, tidigare Islanders, Canes, Nashville och senast Capitals tar över rodret bakom bänken. Största meriten är att han tog hem Lord Stanleys chipsskål med Hurricanes 2006.
Initialt möttes anställningen med axelryckningar från fans och journalister, och även från ers undertecknad. Laviolette ses som en tråkig karusellpassagerare, en medlem i old man’s club, en laghoppare i slutet av sin karriär.
Vissa ville gå med ett mer modigt val – kanske Patrik Roy, Andrew Burnett, vänta ut Joel Quenneville (gud hjälpe oss) eller till och med Mark Messier själv.
Men desto mer jag tänker på tränarvalet, desto mer gillar jag det. Men anledningen till det handlar mer om New York Rangers situation än om Laviolettes kvaliteter.
Okej, hear me out.
New York Rangers är fortfarande inne i sitt contender-fönster. På pappret ska laget kunna vinna Stanley Cup. Kärnan är bra, Shesterkin är kanske bäst i världen, ingen av toppspelarna är för gamla.
Ja, Zibanejad och Panarin får gärna ta ett eller två steg till, men det är inget snack om att kvaliteterna finns där. Det finns inget som hindrar att både Mika och ”The Bread man” tar varsin 100-poängssäsong nästa år.
De yngre spelarna har inte heller levererat på max, men det kan lösas genom att ge kidsen lite större utmaningar att handskas med (kanske man ska börja med att inte bunta ihop alla i tredjekedjan?).
Om tre-fyra år kommer det här Stanley Cup-fönstret vara stängt. Med lite otur och oskicklighet kommer Rangers då vara ett lag som har svårt att ta sig till slutspel.
Det är alltså inte läge att ta stora chanser och göra ett sexigt val. Det kan man pyssla med under tuffare år när ett nytt lag byggs. Laviolette har rutin, han har haft djupa slutspel, han har vunnit bucklan.
Det Laviolette har som Gallant saknade (sägs det) är att han är bättre att anpassa sig och ändra system under pågående matcher, och att han är bra på att peppa upp ett omklädningsrum när det ser dystert ut. Just det Gallant visade sig vara värdelös på när det gällde.
Laviolette behöver inte utföra mirakel, men han måste lyckas få ut allt som det går att få ut av den åldrande kärnan och de hungriga kidsen. Och framför allt se till att Rangers börjar prestera bättre i 5-5 och sluta förlora så många matcher i förlängning. Mer clutch helt enkelt.
I april nästa år kommer Rangers spela slutspel, förmodligen mot Devils eller Hurricanes i förstarundan. Då får vi se hur Laviolette håller som slutspelscoach.
Kanske Kreider kan få den där Conn Smythen då istället?
