Preview: Pittsburgh Penguins - "The last dance"

Hösten är här och mörkret kryper allt närmare på kvällskvisten, men får många NHL-nördar innebär det ljus i tunneln. Snart är hockeyn tillbaka och vad passar inte bättre att inleda säsongsstarten med en mastig läsning om ligans mest älskvärda lag, Pittsburgh Penguins.

Det är några månader sedan Stamkos och Tampa Bay för andra gången på två år lyfte bucklan. Det känns som en evighet sedan Crosby gjorde samma sak. Förra sommaren blev en hård påminnelse om hur länge sedan det verkligen var. Phil Kessel som redan hade lämnat klubben fick samma öde som Patrick Hörnqvist. Gamla ögonstenar under cupåren trejdade för nya ansikten. Laget som gick back-to-back fanns inte där längre men ändå fanns förhoppningar på laget.

Den stora frågan inför förra säsongen var hur Kasperi Kapanen skulle göra i sin comeback i laget som åtta år tidigare valde den snabbskrinnande finnen i förstarundan 2012. Nu med facit i hand är trejden inte en katastrof. Kapanen har en viktig roll i klubben men kommer nog inte nå höjderna som man hade hoppats på när man valde honom i draften.

Säsongen som återigen präglades av skador och olika bekymmer fick se ett Pittsburgh som segrare i divisionen med det femte bästa poängprocenten i ligan. Som vanligt fick klubben lägga stort ansvar på stjärnorna och även om Crosby, Letang och Malkin börjar få några år på nacken var i alla fall de två förstnämnda en stor anledning till tabellplaceringen.

För andra gången på tre år ställdes vi mot New York Islanders i första runda. Det själslukande, tråkiga, talangfattiga New York Islanders. 2019 slutade det med en förkrossande sweep när Islanders bara behövde fyra matcher för att slå ut oss. Inför detta slutspel var känslan annorlunda. Laget var annorlunda byggt med backar som kunde undvika forecheckingen och sätta i gång spelet snabbare, fyra funktionerade kedjor med talang, fart och elakhet. Denna gång skulle skickligheten vara för stor för att Islanders skulle kunna hänga med, men Tristan Jarry tänkte annat.

Många av oss fick nog Vietnam flashbacks till Fleurys tabbar i början av 2010-talet under serien mot Islanders. Målvaktsspelet gav oss inte en chans att verkligen se förra årets upplaga slåss om Stanley Cup.

Islanders är absolut inget dåligt lag, man har bevisat de senaste åren med framgångar i slutspelet. Lagen är så jämna att små misstag kan bli fatala. Vi visste att om det fanns något frågetecken i detta Pittsburghlag så var det målvaktssidan. Man visste vad man fick med Islanders. De flesta skulle nog hålla med inför serien att om Jarry spelar genomsnittligt vinner Pittsburgh serien 65 gånger av 100. Men det är stor skillnad på logik och NHL-slutspelet, nya stjärnor föds, gamla slocknar, spelet blir annorlunda och domarna stoppar pipan i fickan.

Självklart ska man begära mer av Guentzel och Crosby som tillsammans stod för 4 poäng under serien. Deras frånvaro från scoresheeten stod lite i gömma när Carter, Gaudreau och Letang stod för riktigt imponerande slutspel statistiskt sett.

Även om de senaste tre åren slutat i misär hade i alla fall jag en annan känsla om laget. Det här var verkligen ett lag som hade en chans att nå långt, inte lika starka som Colorado eller Tampa, men starka nog för att vinna en runda eller två. Men så funkar det i hockey.

Nya år, nya tag. Det har inte hänt så mycket i laget. Med Seattles intåg i ligan tappade vi både Tanev och McCann på forwardssidan, något som kommer märkas. Ron Hextall och Brian Burke har kommit in och ska ge laget en sista chans att slåss om Stanley Cup. Crosby och Malkin blir bara äldre och prospectpoolen ser minst sagt svag ut. Så njut, mörka tider väntar men förhoppningsvis inte i vinter.

Målvakter:
Senaste åren har en av de stora frågorna bland penssupportrar varit, Murray eller Fleury? Inför förra säsongen fick vi svaret på frågan, ingen av dem. Fleury valdes av Vegas i expansionsdraften och Murray hamnade i Ottawa till slut. Så manteln axlades av Tristan Jarry och Casey DeSmith. Jag tror inte många motståndare drömde mardrömmar om vårt målvaktspar.

Jarry har visat kvalitéer i AHL och i korta stunder i NHL när han lyckades ta sig till All Star matchen. Statistiskt sett gjorde Jarry ett ordentligt avtryck i sin första säsong i NHL, för att följa upp den med en säsong med 90,9 i räddningsprocent och 2,75 insläppta mål per match. Hans slutspel vill jag inte ta upp igen.

Även om förra säsongen lämnade många frågor tycker jag det är rätt väg att ge Jarry en ny chans. Han är relativt ung och har haft framgång genom sin karriär. Men ny målvaktscoach i organisationen finns det chans att han kan studsa tillbaka. Vi får nog inte en Vezina vinnare i Stålstaden i vinter men det har vi inte haft på länge och vi har 3 Stanley Cups att visa under senaste 15 åren.

Backar:
Backsidan ser i stort sett likadan ut. Cody Ceci som varit en meme i ligan under senaste säsongerna gjorde absolut inte bort sig i den begränsande roll han hade förra året. Även om han hade en plats i laget finns det spelare som kommer kunna fylla hans skridskor utan att det påverkar laget negativt.

Som vanligt är förstaparet Kris Letang och Brian Dumoulin. Vad vi får av dessa två tillsammans har vi vetat i flera år och det funkar, Letang med sin skridskoåkning och spelsinne gör honom till en av de bättre backarna i ligan. Han får med jämna mellanrum kritik för sitt risktagande och bedömningar i vissa situationer som på reprisen kan se riktigt usla ut. Men det är något man får ta med hans offensiva uppsida. Dumoulin passar Letangs spelstil som handen i handsken. Bra första pass, underskattad skridskoåkning och otroligt duktig på att skaka av sig forecheckande forwards. De kommer bli otroligt viktiga för lagets framgång i vinter.

Sedan kommer det fem backar som jag tror kommer rotera i uppställningen. John Marino, Marcus Pettersson, Mike Matheson, Pierre-Oliver Joseph och Chad Ruhwedel.

John Marino kan snabbt förklaras som en yngre Brian Dumoulin med ett högre tak. För två år sen kom han lite på flux in i NHL laget och tog chansen med storm, utmärkta defensiva siffror för en sådan ung back. Så pass imponerande att hans namn diskuterades i samband med Calder Trophy. Förra säsongen var lite av ett sophomore slump. Men jag tror den här killen är på allvar och kan ta stora steg denna säsong.

Pierre-Oliver Joseph har en snarliknande resa som Marino, kom in i laget med bravur och kanske fick för höga förväntningar av fansen. Marino född 1997 och Joseph 1999 har långa NHL karriärer framför sig och denna säsong kan vara året Joseph tar sig in i ligan på riktigt och spelar hela säsongen för Pens.

Mike Matheson är lite av ett unikum, dömd av många innan han hade satt första skridskoskäret i PPG Paints Arena, han blandar och ger. Ibland ser han ut som prime Erik Karlsson och ibland som Jack Johnson. Hans skridskoåkning och teknik passar in i Mike Sullivans fartfyllda spelsätt och han ger offensiven en annan dimension. Men i en möjlig game 6 i en Stanley Cup final kommer han nog orsaka hjärtstillestånd hos många penssupportrar.

Som en galen hund får nog Marino eller Petterson eller agera husse till Matheson i höst. Marcus Pettersson är en spelare som inte får några rubriker och står inte ut i poängligan men är en riktigt stabil back som jag ofta tycker får oförtjänt mycket skit.

Sist har vi Chad Ruhwedel. Mest troligt (om jag får bestämma) lagets sjundeback denna säsong. En bra spelare med få svagheter i sitt spel, ger man honom 16 minuter per match gör han inte alls bort sig.

Pittsburghs försvar kommer återigen vara väldigt bra. Vi har en världsback i sina bästa dagar och fem backar som snuddar på top 4 kvalité eller har stora chanser att bli de denna säsong. Förutom dessa sju som jag nämnt har vi fler i organisationen som kan kliva upp vid eventuella skador (vem försöker jag lura, vi kommer ha 7 skador 3 matcher in). Backsidan har spelare som kompletterar varandra bra och funkar i det snabba omställningsspelet Sullivan försöker spela.

Forwards:
Det sägs att en av det viktigaste faktorerna att vinna i slutspelet är att ha en bred centersida. Pittsburgh har haft de över det senaste årtiondet. Men i höst kommer det se väldigt tunt ut, i alla fall till en början. Med skador på både Sidney Crosby och Evgeni Malkin lär Jeff Carter styra i mitten. Crosby lär komma tillbaka till spel relativt snabbt in på säsongen, Malkin sägs vara borta i minst två månader vilket är en bra bit in på säsongen.

Vid tiden jag skriver denna text har training camp börjat och man kan se möjliga kedjor testas och skapas, nu är laget mer sönderskjutet än Sidney Crosbys tvättmaskin hemma i Nova Scotia. Så kedjorna på campen, första matchen mot Tampa den 12:e oktober och vid trade deadline kommer nog se väldigt annorlunda ut.

Första kedjan kommer bestå av Jake Guentzel och Sidney Crosby. Guentzel som blommat ut till en riktig världsstjärna passar Crosby utmärkt, något som märktes direkt de två herrarna sattes ihop. Av Crosby vet nog de flesta vad man får vid de här laget, han kanske inte är lika explosiv och poängstark som han en gång var. Men defensiva spelet, ledarskapet, och hockeykunskaperna han behåller är väldigt sällsynta i hockeyvärlden.

Den sista länken i första kedjan är nog upp för debatt. Dominik Simon är tillbaka och han spenderade en del tid med Jake och Sid, kommer Sullivan trycka in Zucker där för ett sista försök för att ”rädda” den trejden?

Andra kedjan har samma ovissheter/säkerheter. Malkin och Rust, det är sedan länge. Båda två är som bålgetingar och har ingen nåd för sig själv eller motståndare. Malkin har haft det tuffare än Sid på senare dagar. Från att vara en av ligans absolut bästa spelare till ett frågetecken. Förvisso hade han 5 poäng på 4 matcher i slutspelet på ett skadat knä, samma knä som ledde till operationen som håller honom borta de första två månaderna. Så vem vet, men vi kan nog inte räkna på att Malkin kan bära laget som han har gjort så många gånger i slutspelet.

Sista komponenten i andrakedjan kommer nog vara Kasperi Kapanen. Jag tror många Pittsburghanhängare hade för stora förväntningar på honom eftersom han valdes så tidigt i draften. Kapanen är en ganska endimensionell spelare som är utmärkt i boxplay. Men sätter man honom i rätt miljö kan man få ut mycket. Vi fick nog en gnutta av det i slutet av säsongen och under slutspelet när han sattes ihop med Malkin. Får den trion en hel försäsong att jobba med varandra kan vi nog ha en av ligans farligaste andrakedja.

Tredjekedjan kommer se annorlunda ut i år. Med McCanns flytt har det lämnat ett hål. Jeff Carter som i slutspelet bestämde sig att knuffa ner McDavid från tronen som världens bästa spelare, kommer få dra ett tungt lass i början av säsongen och agera förstacenter. Jag tror på kort sikt han är kapabel till att göra det. Sid kommer komma tillbaka relativt snabbt vilket placerar honom i andrakedjan. Sedan med Malkins återkomst kommer han mest troligt leda tredjekedjan. Med full styrka kommer centersidan vara skräckinjagande för motståndarbackar.

Den här kedjan är jag riktigt spänd på att få se. Jag tror vi kommer få se en kombination av Brock McGinn, Danton Heinen och Jeff Carter. Heinen som startade sin karriär i Boston och gjorde bra ifrån sig där blev trejdad till Anaheim där det inte alls funkade. Vilket inte är så konstigt, det funkar inte för någon i det laget just nu. Pittsburgh har varit platsen för många spelare som fastat i sina lag och bara behöver ett miljöombyte. Vi har haft spelare som Oleksiak, Pettersson, McCann, Schultz, Cullen, Hagelin osv.

Brock McGinn är en spelare som påminner mig lite om Brandon Tanev. Fina Tanev som blev tagna av Seattle i somras. Hans poängskörd i Carolina har sjunkit de senaste säsongerna men han kan bli en passande bit i kedjan.

Sist men absolut inte minst har vi kedjan med Teddy Blueger, Zach Aston-Reese och….. Återigen den sista biten. Vi har spelare som Simon, Evan Rodrigues, Brian Boyle, Sam Lafferty och även fler i Wilkes-Barre/Scranton. Kedjan kommer nog funka oavsett vem som spelar men den spelaren har Tanev som föregångare vilket inte blir så enkelt när de tre var så bra tillsammans.

Kedjan är sanslöst bra defensivt. Det är nästan så att vi kan plocka målvakten när de hoppar över sargen. De sprutar inte mål om den kedjan men det är inte deras jobb. Vi kan sätta dem som ett dragplåster på motståndarnas toppkedja och se förstörelsen starta. Blueger utvecklade sitt offensiva spel och ZAR vet vi sedan tidigare är en spelare med offensiva talanger, men de passar absolut bäst i sin shutdown roll där de är en av ligans bästa.

Tre styrkor:

Centersidan
Jag har tagit upp det tidigare men centerbreddan i Pittsburgh är riktigt vass. Malkin och Crosby kanske inte är i sin prime längre med det är fortfarande spelare på yppersta nivån. Samma sak med Carter. De tre har förhoppningsvis några mil kvar i tankarna och jag unnar inte tränare som ska försöka sätta upp en gameplan för att matcha de tre. Sist har vi Blueger, vår egen lilla lightversion av Patrice Bergeron.

Mike Sullivan
Han kan göra vissa konstiga beslut och ibland känns det som laget fastnat i gamla spår. Men det går inte förbise det han har gjort för organisationen och hur han förändrat stilen och inställningen på spelarna. Den fartfyllda intensiva hockeyn som lade grunden till guldåren mellan 2016–2017 finns fortfarande kvar. Visst, truppen kanske inte är lika vass och åldern har tagit en smäll på corespelarna. Men det här är fortfarande ett lag som kan dansa med toppen av ligan, och det har vi till stor del att tacka Mike Sullivan för.

Rutinen
Slutspelsnerver? Nja inte direkt. Vi har varit där förut och hade jag fått välja en spelare att ha i omklädningsrummet inför en game 7 så är det fortfarande Sidney Crosby. Det här laget vet vad som innebär med slutspel och har det i sig att höja sig när det hettar till.

Tre svagheter:

Målvakterna
En jobbig svaghet när positionen är den viktigaste. Det hade varit betydligt lugnare i båten om vi hade bytt ut Jarry mot Andrei Vasilevskiy lite snabbt inför säsongen. Tyvärr går det inte, men vi ska inte hänga läpp redan nu. Jarry kan studsa tillbaka och göra lite av en comebackartad säsong. Men det skulle inte förvåna mig om vi precis som förra säsongen faller på grund av målvaktssidan.

Åldern
Ligan blir yngre och Pittsburgh blir äldre. Vi har ingen stjärna som kommer upp utan vi får förlita oss på spelarna som vi haft ett tag. Det har funkat tidigare men åren går och chanserna blir bara mindre och mindre.

Saknande pusselbitar
Många kedjor är halvklara. Såklart kan man inte förvänta sig att laguppställningen ska sitta perfekt veckor före säsongsstarten. Spelare kommer spelare går, men ifall det inte passar vad gör vi då. Vi har inte massor med draftval/prospects att trejda, något som Hextall sagt att han inte heller vill göra. Det lägger ett stort ansvar hos Mike Sullivan att hitta rätt, det är en fin uppgift att ha med tanke på laget som han besitter. Men vad gör vi om pusselbiten inte finns.

Säsongens poängkung: Jake Guentzel
Jake som utvecklats från år till år är nu en världsstjärna. Med skadorna på Malkin och Crosby får han några matchers försprång och jag tror det kommer räcka för Jake att knippa titeln. Även om Crosby återvänder i tid till premiären tror jag vi får se ett skifte i toppen av vår poängliga i år.

Säsongens viktigaste spelare: Tristan Jarry
Ishockeyns viktigaste position är i målgården. Med den svängiga säsongen föregående år är känslan stor det blir likadant i år. Då måste Jarry måste vara den som lugnar ner saker och ting. Han måste bli bättre om detta lag ska spela i juni nästa år.

Säsongens unga spelare: Filip Hållander
Ni som följer SHL och i synnerlighet Luleå som jag gör har sett utvecklingen hos Filip. Prospectspoolen är som sagt tunn så vi har inte många unga stjärnspelare att se fram emot, men det skulle inte förvåna mig om Hållander faktiskt får några matcher under bältet i år och faktiskt imponerar på många amerikaner i Pittsburgh.

Säsongens doldis: Danton Heinen
Sätt inga dunderodds på detta men jag tror Heinen kan bidra en hel del i detta lag. Hamnar han i rätt plats vid rätt tillfälle kan det nog blixtra till. Vår offseason var inte så spektakulär så vi har inte så mycket nytt att redovisa. Danton Heinen kan bli en doldis som faktiskt gör skillnad i en tredjekedja.

Säsongens besvikelse: Evgeni Malkin
Det känns lite som att klappa sin gamla hund när man ser Malkin spela idag. Visst, han är fortfarande bra och chansen finns att han studsar tillbaka denna säsong. Men det är inte riktigt samma sak. Ni som såg Malkin för 10 år sedan vet vad jag menar. Kärleken för honom kommer alltid finnas kvar men rädslan att de aldrig kommer bli som förut kryper allt närmre. Det kommer nog hända att jag kollar på hans spin-o-rama mål mot Carolina 2009 flertalet gånger i vinter. Ni vet, för att uppskatta det som en gång var.

Preliminär laguppställning:
Vi har några skador redan nu och vi lär få fler innan säsongsstarten. Vi har en förbannelse över detta lag att aldrig få ställa upp med alla friska. Men nu gör jag det, vi drömmer oss bort till där skador inte finns och för en gång skull få se hur laget skulle se ut om alla var friska. Om ni inte gillar idén och vill se hur laguppställningen kommer se ut i första fyra matcherna får ni helt enkelt vänta tills premiärmatchen.

Guentzel – Crosby – Zucker
Kapanen – Malkin – Rust
Heinen – Carter – Rodrigues
McGinn - Blueger – Aston-Reese

Dumoulin – Letang
Pettersson – Marino
Matheson – Joseph

Jarry - DeSmith