Toronto Maple Leafs: Slutspel eller inte?
Toronto Maple Leafs tog häromdagen en ytterst viktig seger mot konkurrenten och stora rivalen Montreal Canadiens i kampen om en av de sista slutspelsplatserna i Eastern Conference. Frågan är dock om det i mina ögon ålderstigna laget lett av Pat Quinn verkligen har kvalitéerna och kunnandet för att spela i ett slutspel. Tillåt mig tvivla.
Egentligen kändes något fel redan i inledningen av säsongen när det gäller hockeyns Mekka Toronto, klubben som inte vunnit någon Stanley Cup sedan 1966-67. Pat Quinn inledde sin sjunde säsong som tränare för laget med att para ihop tröge och orörlige finländaren Aki Berg med den ännu mer utskällde och oduglige Wade Belak i ett backpar istället för att satsa på nya unga namn som imponerat på träningslägret och det gav negativa indikationer om hur den här säsongen skulle gestalta sig 
för stolta Maple Leafs. Tack och lov varade inte experimentet speciellt länge, men i mina ögon är det bara ett av de dåliga besluten från Pat Quinn som har satt Toronto i dagens prekära situation.
Gårdagens seger mot Montreal Canadiens målades upp som en måstematch för Toronto, speciellt med ”trading deadline” i antågande. Inför matchen hade ojämna Montreal den sista slutspelsplatsen med en marginal på åtta poäng ner till Toronto, en marginal som tack vare Maple Leafs seger nu reducerades till betydligt mer bekväma sex poäng med dryga tjugo matcher kvar att spela av säsongen. Än lever hoppet för Toronto men med allra största sannolikhet kommer det att ske en del förändringar i laget innan ”trading deadline”, det är ett måste om Toronto inte bara ska ta sig till slutspel, utan också ska kunna hävda sig där. De fem senaste åren har man bara överlevt den andra slutspelsrundan en gång, och i dagsläget är det inget som säger att årets säsong kommer att bli någon större framgång.
Inga imponerande nyförvärv
Pat Quinns nyförvärv inför säsongen har knappast imponerat. Jeff O’Neills 15 mål borde vara minst det dubbla och hans –19 i den respekterade plusminusstatistiken är överlägset sämst i laget. Mariusz Czerkawski, som precis försvann till Boston, har mest nött bänk, Eric Lindros har haft stora skadebekymmer, Alexander Khavanov har inte varit 
bra alls och även om Jason Allison varvat upp lite så är han ändå en besvikelse. Nej, nyförvärven har knappast rosat marknaden i Maple Leafs. Vissa av nyförvärven kan man självklart ifrågasätta så här i efterhand, men vid anskaffandet såg de ytterst intressanta, även Czerkawski som skrev på ett ytterst billigt kontrakt, men det har inte fungerat.
Faktum är att lagets unga garde är de som visat framfötterna mest den här säsongen. Svenske Alexander Steen har kanske varit lagets jämnaste spelare, och tillsammans med Kyle Wellwood har han varit en av få överraskningar i ett lag som traditionellt litar till de äldre generationerna. Även om det skett en viss föryngring i organisationen är det fortfarande kring de äldre spelarna som Torontos spel kretsar. Mats Sundin (35), Jeff O´Neill (30) och Jason Allison (30) tillhör hörnstenarna i offensiven men de har varit långt ifrån bäst i laget. Spelare som Alexei Ponikarovsky, Nikolai Antropov och Matthew Stajan måste ges ännu mer utrymme för de har överglänst de äldre spelarna.
Visst är det roligt att det är de unga spelarna som är bäst i laget, men för en klubb som Toronto så måste de bästa spelarna vara bäst för att allt ska fungera. Så är det i alla klubbar. Det äldre gardet måste stiga fram och visa att man verkligen vill gå till slutspel och det har inte skett än.
Mats Sundin är hjärtat och själen i laget
Klubben har länge förlitat sig på lagkaptenen Mats Sundin som den som ska leda klubben till de stora framgångarna och länge har den välvuxne svensken ensam burit offensiven på sina axlar utan att få någon direkt hjälp av sina anfallskamrater. Den här 
säsongen är scenariot detsamma men den stora skillnaden är att Sundin längre inte är spelaren som kan dra med sig hela laget. Den 35-årige centerforwarden har tappat i fart och effektivitet och är inte längre den stora majestätiska auktoritet som vi har vant oss att se de senaste tio åren. Kritiker frågar sig om det är fjolårets uppehåll eller årets ögonskada som hämmar svensken, men jag tror att förklaringen kan vara enklare än så. Kanske har åldern slutligen hunnit ikapp landslagslegenden.
Att svensken dessutom ska producera i en omgivning bestående av nykomlingen och lärlingen Alexander Steen och den offensivt ytterst begränsade Chad Kilger ter sig för mig som en omöjlighet. Inget ont om 22-årige Steen men han har inte det bettet i skridskoåkningen eller den kylan framför mål som Sundin skulle behöva jämte sig. 29-årige Kilger ser något klumpig ut på isen och besitter inte alls den offensiva potentialen för att belönas med in plats i förstakedjan. Hur Pat Quinn tänker i det här fallet är ännu en gåta för mig. Det hade varit betydligt intressantare att se Sudden med öststatsspelarna Alexei Ponikarovsky och Nikolai Antropov eller möjligen med Steen och den underpresterande Jeff O’Neill.
Stora problem i defensiven
Det största problemet är ändå defensiven. Laget huserar på den nedre tredjedelen i NHL när det gäller insläppta mål och det har man inte råd med om man ska nå slutspel. Ed Belfour har knappast rosat marknaden den här säsongen och har i ett otal situationer sett oerhört skakig och osäker ut. Även om veteranen spelat upp sig något på sistone är han 
långt ifrån sin forna storform som bland annat ledde till Stanley Cup med Dallas 1999. Hjälp finns dock i de egna leden och det ligger i Maple Leafs intresse att redan nästa säsong skola in framtidsspelarna Justin Pogge och Tuuka Rask i organisationen, helst med speltid i AHL.
Tomas Kaberle och Bryan McCabe har offensivt sett öst in poäng under hela säsongen men duon har ingen imponerade plusminusstatistik och de två kanske loggar lite för mycket istid, dryga 28 minuter var per match, för att kunna få ut maximalt i varje match. Bakom dem är det dessutom tomt då nykomlingen Alexander Khavanov eller andraårsspelaren Ken Klee knappast kan beskyllas för att ha några strålande säsonger bakom sig. Nej, en eller två försvarare som kunde avlasta Kaberle och McCabe ytterligare måste ha högsta prioritet i ett försvarstunt Toronto. Till nästa säsong måste fler ungdomar spelas in, för det har under begränsade perioder den här säsongen visat att de kan spela på den här nivån. Spelare som Carlo Colaiacovo, Staffan Kronwall och Jay Harrison kan alla vara ordinarie så tidigt som nästa höst.
Tilläggas ska dock att laget har haft en hel del skadebekymmer under säsongen, speciellt bland nyckelforwards;
Nikolai Antropov, 21 matcher (knäskada, skada på överkroppen)
Mats Sundin, 12 matcher (ögonskada)
Darcy Tucker, 8 matcher (personliga orsaker, revbensskada)
Eric Lindros, 27 matcher (handledsskada, missar resten av säsongen)
Speciellt Lindros skada måste ses som ett stort avbräck och den väldige kanadensaren har bara spelat 33 matcher den här säsongen. Nummer 88 har när han spelat varit en av 
lagets bästa spelare och även om han inte ser ut som den gamle Lindros, har han visat vissa glimtar av sitt fantastiska kunnande. Att han nu blir borta resten av säsongen är tungt avbräck för Toronto, men förhoppningsvis räcker det spel han visat upp för att få ett kontrakt även över nästa säsong.
2006 har inte startat tillfredsställande
Det nya året har inte alls varit vad Toronto hoppats på. 16 förluster på 22 matcher är facit och det som gjort att laget halkat ifrån en slutspelsplats. De sista tio bortamatcherna har man dessutom åtta förluster. Lagets spel i numerärt underläge har också mycket i övrigt att önska, och där blir lagets försvarsproblem ännu mer uppenbara. Laget tillhör en av de sämsta klubbarna i NHL i den kategorin med blygsamma 80 %. Något som däremot fungerar är spelet i numerärt överläge där man med dryga 20 % tillhör toppskiktet i ligan. Det var också spelet i den formen som avgjorde tillställningen mot Montreal, fyra av lagets fem mål 
producerades nämligen med en man mer på banan. Mats Sundin sköt också två mål. Det som talar för Toronto den här säsongen är just dessa två faktorer; spelet i numerärt överläge och Mats Sundin. Sker det inga revolutionera förändringar i organisationen innan ”trading deadline” är det de två nycklarna man får förlita sig på.
Men jag tvivlar ändå på att Mats Sundin kan komplettera sin nyvunna OS-medalj med en Stanley Cup ring. Men han har överraskat förr. Kanske kan han göra det igen. Kanske.
Källor: www.nhl.com, www.tsn.com, www.hockeydb.com
