Gästkrönika: Leafs laget i mitt hjärta
Daniel Ulvenfalk som finns på plats i Toronto har skrivit en gästkrönika om laget i våra hjärtan Toronto Maple Leafs.
Jag landade i Toronto den 2:a oktober och har noggrant följt laget i mitt hjärta, Toronto Maple Leafs, ända sedan ankomsten. Djupa dalar och... inte så höga kullar. Lite positivt, lite mera negativt att rapportera om från hockeyns mecka. Precis som det sett ut de senaste åren för oss riktiga fanatiker till detta sovande storlag.
Mats Sundin producerar som vanligt medan andra inte lever upp till sin lön. Målvakterna har darrat, försvaret har minst sagt darrat. Rent bedrövligt ofta, och inte alls förvånande när man kollar i statistiken och finner att Toronto har släppt in överlägset mest mål - i hela NHL. Efter 24 matcher har laget tillåtit 86 mål bakåt (3,58/match), näst sämsta lag i den tävlingen är Atlanta Trashers med 78 ståtliga insläppta. Jobbig läsning för oss alla, men ack så relevant med tanke på hur uppenbara försvarsproblemen är. Tränaren Paul Maurice bär, i mina ögon, inte det största hundhuvudet i försvarsfrågan då han match efter match tvingas välja mellan John Ferguson jr's "supervärvning" Vesa Toskala och 2003-04 års Calder Trophy-vinnare Andrew Raycroft - pest eller kolera. Trist att behöva jämföra sitt favoritlags målvakter med sjukdomar, men ibland måste man vara rak och ärlig. Sen att backarna med bra rykte och skyhöga löner underpresterar något överjävulskt gör inte bekymren mindre. Bryan McCabe som denna säsong inkasserar laget högsta lön, 5 750 000 dollar, spelar långt under sin kapacitet och standard som han hållit de senaste säsongerna. Till och med den elegante och tidigare alltid så jämne Tomas Kaberle med en lön på 4 250 000 dollar har stundtals agerat juniormässigt och sett allmänt ointresserad ut. Pavel Kubina tjänar 5 000 000 och gör inte heller skäl för sin lön, även om hans statistik säger att han gjort en godkänd säsong hittills. Statistik kan ljuga.
Efter gårdagens pinsamma förlust mot Wayne Gretzky's Phoenix Coyotes (1-5) uttalade sig Hockey Night in Canada's legendariske och kontroversielle expert, Don Cherry, om Torontos problem och lösningar. Han förordade och misstänkte ett General Manager byte. Detta ska även sägas ha figurerat flitigt i de lokala dagstidningarna efter matchen, vissa skribenter har pratat om legendarer såsom Ron Francis, Stevie Yzerman och även nyinvalde Hall of Famern Mark Messier som möjliga ersättare. Glenn Healy, den gamle bänknötaren i Toronto, ses som en av favoriterna till jobbet, om det nu blir ledigt. Runner-up enligt många är Ron Francis som avslutade sin karriär i Maple Leafs 2004. Han är för tillfället assisterande General Manager för Carolina Hurricanes. Till och med NHLs vice president Colin Campbell har förknippats med jobbet.
Även offensivt har våra Lönnlöv en del bryderier. Jason Blake, sommarens stora värvning, har långt ifrån levt upp till de förväntningar som bör anses rimliga. 34-åringen mäktade förra säsongen med 40 mål på Long Island och var under lågsäsongen ett av de allra största namnen på free agents-listan tillsammans med stjärnor som Ryan Smyth och Peter Forsberg. Efter 24 omgångar, och kanske 90% speltid bredvid Mats Sundin, har Blake endast fått två puckar i nät. Långt under förväntan, även om cancerbeskedet tidigt denna säsong kan ge en viss förståelse och förlåtelse. Vi tycker ändå att Blake stundtals visar upp ett brett offensivt register, men tyvärr ofta slösar bort anfall i allt för tidiga avslut och dåligt valda alternativ. Nummer 55 har dock en härlig speed och anfallsvilja som förhoppningsvis kommer premieras med ett ihärdigt skjutande och bestämdhet vilket med största sannolikhet slutligen bör börja resultera i mål. En annan spelare som vanligtvis bjuder till med en del mål varje säsong är Darcy Tucker, en av NHL:s mest hatade spelare. Även han har denna säsong varit inne i en måltorka, 2 mål på 16 matcher och ibland har han till och med blivit förpassad till en fjärdeline. Mer kan man förvänta sig av en kille som ifjol gjorde 24 mål på 56 matcher. Övriga spelare som i vårt tycke underpresterar är Alexander Steen och Chad Kilger, för att ta två exempel.
Paul Maurice har mitt förtroende, men vissa saker har man väl alltid invändningar på. Andy Wozniewski är en spelare utan NHL-kaliber. Långsamhet, orörlighet, dålig spelförståelse, nervositet och dåligt passningsspel är bara vissa egenskaper som gör att han borde spela i AHL. Eller OHL. Tyvärr har han medverkat i hela 22 av Torontos 24 matcher i år. Toronto Marlies, som spelar i AHL, förfogar över en väldigt kompetent NHL-back, givetvis Anton Strålman. Han fick testa på NHL i 7 raka matcher tidigare under säsongen och gjorde absolut inte bort sig, blev i mina ögon helt obegripligt nerflyttad igen och är sedan dess fast i farmarlaget. Woz och Anton har inte samma spelstil, men deras hockeykunnighet skiljer det sig flera divisioner emellan. Hellre en kvick tiger än en trög gris.
I veckan föll äntligen den första snön här i Toronto, varmt välkommet. Is bildades på min parking lane och det var läge att plocka fram min nyinköpta sticka för att slå några välriktade(?) flippassar med grannen. Allt detta medan man väntar på att uteisen här i Kanada ska spolas och jag kan gå ut och visa kanadickerna hur hockeyn egentligen ska spelas. Med elegans.
För att få igång spelarna som vi alla kräver ska hålla en hög standard så krävs det hård matchning på just dessa. Låt ledarna visa vad de går för. Kubina, McCabe och Kaberle ska spela mycket. Hal Gill, som absolut har gjort en godkänd säsong hittills, ska få fortsatt förtroende och matchas hårt mot motståndarnas bästa i både 5vs5 och i Penalty Kill. Offensivt så bör inte Blake ges fler chanser tillsammans med Kung Mats då han tydligt visat sin dåliga form. Underpresterar någon i defensiven så ge Kronwall chansen, inte Wozniewski. Man har nu spelat över en fjärdedel av säsongen och ännu inte hittat en enda kedjeformation som match efter match kan producera. Det är bara Mats Sundin som ensam levererar kväll efter kväll, och det som Paul Maurice sa till The Star förra måndagen verkar vara den enda definitiva sanningen,
"You can number the lines any way you want. We all agree that Mats is the No.1 line, and then after that each one of those lines should be able to compete against anybody."
Bittra men hoppfulla hockeyhälsningar från kalla Kanada.
/Vi ses på hemmais - Daniel Ulvenfalk
