First Intermission Report
Vi är nu exakt två månader in på säsongen, nära en tredjedel av grundserien avklarad. Nedan följer en liten sammanfattning av hur Maple Leafs skött om sitt hus hittills.
Nytillkomna spelare och ledare visar vägen
Trots det faktum, eller tack vare, att Leafs rensat i leden både på och utanför isen tycks man generellt gjort ett bra arbete med ett tidigt facit i hand. Framför allt infinner sig en känsla av att man höjt sin högsta nivå (notera, inte lägsta) och tycks kunna producera fyra-fem mal framåt vilken given dag som helst. Bland de nytillkomna har Santorelli, Komarov, Polak och Winnik varit rena fynden. Inte nog med att samtliga producerat en över förväntan summa poäng och tagit en del av bördan ifrån Kessel axlar, de har skött sina defensiva arbeten med klart godkänt betyg och malt på, tröttat ut och frustrerat motståndarna i deras egen zon. De nya har redan blivit en del av en ny stomme som man i lyckosamma fall senare kan kalla lagmaskin eller dynasti – återstår ännu att se om Toronto (och i synnerhet firma Shanahan/Nonis/Carlyle) slutligen kan skapa något som kan jämföras med ett LA Kings, Chicago eller Boston lag. Sällan har fäns och kritiker haft sa mycket positivt att tycka om detta Leafs som de har nu. Det, är en bra början. Men man ska också komma ihåg att nu finns ingen återvändå - det här laget har nått den fas då man ska leverera så någon re-build är verkligen inte att tala om längre.
Nyttan av en bred trupp
För den som bara följer Leafs rent resultatmässigt har kanske inte ens lagt märke till en sa viktig aspekt i spelet som skador. Leafs var utan Lupul och Booth under tolv respektive 21 matcher och har även saknat Polak, Franson, Komarov, Winnik och tidiga utropstecknet Kozun under kortare perioder i höst. Men man har ändå helt avstått ifrån att ta in slagskämparna Orr och McLearen och har istället haft mer pålitliga Trevor Smith och Richard Panik (som plockades via waiver ifrån det talangfyllda Tampa Bay) bland andra. Backarna Stuart Percy och Korobinian Holzer har gjort fullt tillförlitliga inhopp och på forwardssidan finns fler spelare att tillgå vid skador. Vi kan nog konstatera att Leafs på riktigt har en god bredd och att slagsmålstyperna inte kommer att spela i år.
Special teams, statistik
I en sport med extremt små marginaler har man fatt bra utdelning både i numerärt överläge (elfte bäst i ligan med ca 20% effektivitet) samt i numerärt underläge (på tionde plats med 83% effektivitet) vilket är en klar förbättring mot ifjol. Spelsekvenser som ofta är avgörande för utgången i täta matcher. Man leder dessutom ligan på sex gjorda mål i numerärt underläge, imponerande. Ifjol var man annars det lag som bjöd på överlägset flest givaways, dvs bokstavligt talat gett bort pucken till motståndarlaget i uppspelsfasen, vilket man nu korrigerat och vårdar pucken betydligt mer varsamt än man gjorde då. I skrivande stund har laget producerat 89 mål vilket är näst bäst i ligan efter Tampa Bay. Målsnittet per match landar på ungefär 3.40. Inte illa. Kessel är Leafs bäste med 13 baljor och 27 poäng.
Man ligger på en sjätte plats totalt i Eastern Conference efter 26 matcher.
Vem snackas det om?
I motgång finns alltid syndabockar. Carlyle, Reimer, Phaneuf har varit där. Även Kessel har nämnts under dennes värsta torrperioder. Men i motsatt situation, med lite vind i seglen, vem eller vilka finns att hyllas? Typiskt nog – detta är Toronto Maple Leafs – finner kritikerna sällan någon ensam hjälte då det är sa många olika som kliver fram i olika matcher. Men underpresterade spelare blir lättare att gräva fram. Ta till exempel Nazem Kadri. Han har höjt sitt spel ur ett defensivt perspektiv men ända fått skit för att inte göra någonting framåt. Nu har ju andra klivit fram så någon målkris har man ända inte lidit av. Och med Lupul tillbaka ser vi redan Kadri producera mer jämnt. En annan är Jake Gardiner som för all del inte gjort något större väsen av sig vare sig defensivt som offensivt och som dessutom sitter på ett lite för bra kontrakt för den sakens skull. Kanske kommer han så småningom igång men just nu kan man i alla fall ha lite överseende med detta då laget i övrigt fungerar rätt så bra. Och finns det någon man borde snacka om är det Tyler Bozak som ständigt underskattas i sin roll som first pivot. Gör lika många mål som självaste Kessel (mycket tack vare den sistnämnde i och för sig). JvR – Bozak – Kessel kedjan har varit enastående. Rentav ligans bästa trio.
Vad lovar fortsättningen?
Efter en inledning som innebar ge och ta, vinna och förlora ungefär jämnt upp kom stjärnsmällen emot Nashville på hemmais med 2-9 till förlust. Där och då ringde nog en och annan väckarklocka i huvudet på spelarna som ett par dagar tidigare förlorade med 2-6 mot Buffalo som dittills varit nästintill urusla (de har spelat upp sig avsevärt sista veckorna). Man var förvisso inte totalt utspelade i någon utav matcherna men allt tycktes gå emot Toronto och det var dags för en mental återställare för hela laget. Vad som sades därefter är för vederbörande inte helt känt men nog var det något som satte fart på spelarna allt. Scenariot kan så klart komma att upprepas: Man blir lite för bekväma, tror någon annan kliver fram och gör jobbet och ger inte allt i varje byte. Att vara segerviss är inte detsamma som att tro att man bara kan köra och bara vinna. Lätt hänt en trött dag på jobbet. Fortsättningen lovar fortsatt offensivanda men samtidigt försöka blir lite bättre defensivt. Historiskt sett, över de senast fem åren, har Leafs aldrig haft problem med att göra mål. Ej heller med att släppa in mål. Att bli starka nog att undvika en loosing streak måste finnas där i den stora planen, men hur funkar det i praktiken? En sådan förlustrad blev ju lagets fall alldeles in på mållinjen föregående säsong. Nashville-matchen i synnerhet tjänar ett syfte: Skammen över att bli så överkörda inför egen publik med allt vad det medför är värre än motsatsen. Så av ren rädsla och avsky vill man inte hamna i den sitsen en gång till och så länge minnet ifrån den matchen består kommer samtliga spelare att ge gärnet, eller i alla fall 10% mer varje match.
Trots allt snack om lagmaskin och generaliserade vill man som fän ända lyfta fram ett par individer som lyst extra mycket och bidragit lite mer utöver det vanliga.
1) Tyler Bozak. Det är mycket tack vare honom som första kedjan fått ett litet men ända väsentligt lyft. Han söker sig ofta till rätt delar av isen och kan bara invänta ett perfekt pass ifrån Kessel eller van Riemsdyk vilket också hans målskörd skryter om. Defensivt och även i boxplay en utmärkt läsare av spelet. Är på god väg mot 30 mal i ar. Förvånande? Inte alls. Samtidigt går det inte att inte nämna Kessel, van Riemsdyk och Bozak i samma mening. De tre är ett kollektiv av högsta kvalite som är beroende av varandra i allra högst grad. Tillsammans har trion kombinerat för 34 mål och 72 poäng.
2) Dion Phaneuf. Inte mycket positivt har sagts kring denne när det väl sagts något. Och med det kan sägas att det inte har sagts mycket om honom alls hittills. Det är ett gott tecken på att kaptenen i skutan skött sitt jobb bra. Offensivt har han sedan länge stagnerat en aning men defensiven, hans främsta uppgift, har skötts över förväntan och kritikerna har för stunden tystats. Hans +11 visar också på det.
3) Leo Komarov. Denne herre, med sitt ryska namn, finska medborgarskap och född i Estland har i Kanada äntligen hittat den roll han är som klippt och skuren för. Förutom att döda utvisningar, tackla, reta motståndarbackar med sitt outtröttliga forcheckande gör han numera också poäng. Vad mer kan vi begära av honom? Kredd också till Mike Santorelli som spelat ihop med Komarov för det mesta. En smart spelare med hög arbetsmoral och bevisligen mer än bara en grovjobbare.
Tummen ner
går till 1) Jake Gardiner. På 24 matcher (bänkad två gånger i år) har det blivit två mål och åtta poäng samt -9. Inte jättesnyggt. Det ska dock sägas att jag kan inte minnas en tid då det fanns så få spelare att gnälla över. Så tack Jake, du sätter lite perspektiv på det hela.
„Lets not start sucking each others dicks quite yet, gentlemen“
...var en replik ur en härlig kultfilm som etsat sig på minnet i denna stund. Nog finns det tid för allting att vändas uppochner och hela säsongen går åt helvete. Men. Inte just nu. Och gillar man - oavsett rastillhörighet, politiska och religiösa åsikter eller andra åtskillnader - en attraktiv ishockey med mycket mål och finurligt spel, föreslår jag att man slår sig ner och skådar en match med the White & Blue och bara skiter i alla utsagor om huruvida detta lag blir ett slutspelslag eller ännu ett fiasko. Två månader av spel har hittills ännu inte bjudit på något sömnpiller trots allt.
Sammanfattat – resultatmässigt har man nått lite över förväntan och ju mer samspelt laget blir desto bättre resultat bör kunna nås.
Håll till godo, Second Intermission report kommer i februari!