SvenskaFans rankar: 28. Winnipeg Jets
Den gångna säsongen var en enda lång fest för Winnipeg-fansen, som äntligen fick se sitt Jets igen. Nu är dock nyhetens behag över och man ställs inför den bistra verkligheten, där SvenskaFans NHL-redaktion inte har allt för stora förhoppningar.
Den gångna säsongen var, som de flesta vet, Winnipeg Jets återkomst till staden Winnipeg. Säsongen var en enda lång fest för fansen och staden, och de faktiska prestationerna låg trots allt på en acceptabel nivå.
Jets var länge involverade i kampen om slutspelsplatserna, men föll i princip på målgången under mars och april. När grundserien summerades landade man på en elfteplats i Eastern Conference, åtta poäng från slutspel, och utefter förutsättningar och truppen man hade till sitt förfogande får det ses som en klart godkänd säsong.
Nu är dock nyhetens behag över i staden Winnipeg – även om extasen givetvis fortfarande lever kvar – och det blir sannolikt en mer vardaglig känsla och stämning över organisationen. Man ställs nu inför verkligheten, där SvenskaFans NHL-redaktion inte har några större förhoppningar på Jets.
Sommaren var lugn i Jets organisation. Man förlorade inga spelare av större betydelse, men lyckades värva in namn som Olli Jokinen och Alexei Ponikarovsky. Det är inga spelare som är i närheten av den nivå som Jets lagbygge behöver förstärkas med – men det är likväl två värvningar som lyfter laget ett snäpp.
Den stora snackisen i Winnipeg den senaste tiden – förutom lockout-hotet – är annars Evander Kanes kontraktssituation. Organisationens face of the franchise, som han trots allt får ses som, har ännu inte skrivit på en förlängning när hans entry level-kontrakt nu har gått ut och han har RFA-status. Många förväntar sig att en deal blir klar innan det nuvarande kollektivavtalet går ut till helgen – men vad som faktiskt sker återstår att se.
Kane är annars en väldigt viktig del av Jets – både i dagsläget och i framtidsplanerna. Man har en hel del unga spännande namn på uppgång, där Kane, Zach Bogosian, Alexander Burmistrov och Mark Scheifele drar mest blickar åt sig.
Det råder dock tveksamheter om den gruppen är redo att bära en organisation till – relativ – framgång redan idag, samtidigt som det finns samma frågetecken kring de mer rutinerade spelarna i laget.
Den gångna säsongen inledde Winnipeg säsongen väldigt svagt, flytten och hypen till trots, men lyckades trots allt kriga om slutspelsplatserna in mot slutet av säsongen. Har laget utvecklats tillräckligt på ett år för att ta steget mot slutspel eller blir det en bottenplacering?
Målvakter:
Winnipeg kan inte stoltsera med en uppsjö av respektingivande namn, men i Ondrej Pavelec sitter man i alla fall med en väldigt kompetent förstamålvakt. Den numera 25-årige tjecken har under flera år presterat väl för Winnipeg, eller Atlanta, och även om siffrorna inte alltid imponerar är han att räkna med. Och handen på hjärtat – det är inte allt för många målvakter som skulle kunna göra underverk i Winnipeg/Atlanta de senaste åren.
Bakom Pavelec har Chris Mason tidigare agerat, men han flyttade nu tillbaka till Nashville, och när Jonas Gustavsson valde att inte signa med Jets, gick blickarna istället mot Al Montoya. Efter att ha blivit draftad som sjätte spelare totalt av New York Rangers 2004 gick karriären inte som förväntat, men under de två senaste åren i New York Islanders har han lyckats hålla ett NHL-jobb.
Så länge Pavelec håller sig frisk och presterar som väntat är Montoya en duglig back-up, men det finns frågetecken om han måste in och spela regelbundet. Vid händelse av skada på Pavelec eller Montoya finns även Mark Dekanich eller Edward Pasquale att tillgå.
Backar:
Som en enhet håller Winnipegs försvarsbesättning – på pappret – en god klass, men det finns likväl frågetecken kring de olika individerna. Ett av de största frågetecknen i ligan – i dubbel bemärkelse – är Dustin Byfuglien.
Den väldige försvararen, som även kan agera winger med framgång, har ett av ligans tyngsta skott från blålinjen och samlar alltid på sig en god poängskörd, men är inte alltid lika effektiv i försvarsspelet. Hans fysiska form från säsong till säsong, eller till och med från månad till månad, kan dessutom variera kraftigt – vilket leder till att man inte alltid vet var han står.
Byfuglien är Winnipegs namnstarkaste försvarare tillsammans med Tobias Enström. Svensken har utvecklats stegvis sedan han tog klivet över Atlanten och är numera en offensiv kraft att lita på. Skridskoåkningen och passningsspelet håller en väldigt god klass och trots en bristande fysik hävdar han sig väl i egen zon. Enström spåddes bli en av nästa sommars mest attraktiva free agents, men skrev i juli på ett nytt femårskontrakt med Jets.
Sannolikt kommer Byfuglien och Enström, generellt sett, att leda ett backpar vardera och paras ihop med Ron Hainsey respektive Zach Bogosian, vilket ger två på pappret väldigt stabila backpar. Det var i alla fall planen fram till slutet av augusti – då Bogosian tvingades gå under kniven för att åtgärda handledsproblem, och nu missar 4-6 månader.
Bogosian draftades som tredje spelare totalt 2008 och även om han sakta men säkert blir bättre har utvecklingen inte tagit fart på allvar. Många hävdar att det beror på att Winnipeg dels har stressat in honom i NHL, dels har utnyttjat honom felaktigt.
Hainsey å sin siad tippades gå en lysande karriär till mötes för några år sedan, men den utvecklingen har det inte riktigt blivit. Han är i normala fall en fullgod tvåvägsförsvarare som kan spela i alla situationer, men kommer från en svag säsong. I svallvågorna av Bogosians skada bör han dock få en något större roll under säsongsinledningen och kanske kan karriären skjuta fart på allvar igen.
Mark Stuart kan nu mycket väl få chansen jämte Tobias Enström. Stuart är en defensivspecialist som aldrig tvekar att använda fysiska medel för att hindra motståndarna. Han tacklas, täcker skott och offrar liv och lem i vartenda byte – och bör kunna komplettera Enström framgångsrikt.
I och med Bogosians skada lär såväl Paul Postma som Grant Clitsome få inleda säsongen i NHL. Duon försöker hålla sitt spel på en enkel nivå, men frågetecken finns givetvis för deras defensiva kvaliteter. Även Derek Meech, med flera års erfarenhet från Detroits organisation, finns att tillgå, men kommer från en rejält skadefylld säsong.
Forwards:
Winnipegs forwardsbesättning innehåller en hel del spännande namn, men det saknas också den där riktiga spetsen – vilket gör att helhetsintrycket inte känns övertygande. Den klarast lysande stjärnan är tveklöst Evander Kane – men powerforwarden är alltjämt kontraktslös då hans entry level-kontrakt har gått ut och någon förlängning ännu inte är påskriven.
Kane stod för starka 30 mål under den gångna säsongen och visar tydliga tendenser till att ta klivet upp som en av ligans mest effektiva powerforwards. Skridskoåkningen, aggressiviteten och arbetsmoralen är de stora styrkorna och med en generell utveckling är det bara en tidsfråga innan Kane kan dominera.
Under sommaren skrev Winnipeg ett tvåårskontrakt med Olli Jokinen, som nu lär kliva in som center jämte Kane. Den 33-årige finländaren har visat upp ett ojämnt agerande de senaste åren, men är en fullt kompetent center och är han nöjd och glad kan han fortfarande göra mycket skada på isen.
Vem som kompletterar förstakedjan återstår att se, men då man maximerar såväl Kanes som Jokinens potential om de spelar tillsammans med en playmaker bör unge Alexander Burmistrov kunna vara ett hett alternativ. 20-åringen är förvisso som mest effektiv som center, men fysiken och defensiven är sannolikt inte tillräckligt bra för att han ska få en topproll som center.
Lagkaptenen Andrew Ladd är en komplett tvåvägsforward utan några egentliga svagheter. Han spelar i alla spelformer och situationer, har redan vunnit två Stanley Cup-titlar (Carolina 2006 och Chicago 2010) och har under de senaste två säsongerna blivit en målskytt att räkna med.
Vid sin sida lär kapten Ladd sannolikt få Bryan Little, organisationens tredje bästa målskytt den gångna säsongen. Little är både en kompetent målskytt och playmaker, men bristande fysik och skridskoåkning gör att han inte lär få det där sista skjutet i utvecklingen.
Blake Wheeler utgjorde tillsammans med Ladd och Little en av Winnipegs toppkedjor under den gångna säsongen, och trion lär fortsätta kampera ihop. Tidigare i sin karriär visade Wheeler tendenser till att kunna bli en toppforward i ligan, men en stagnerad utveckling och vissa brister generellt sett – framför allt i defensiven och fysiken, sin storlek till trots – har gjort att han inte är mer än en winger god för 20 mål.
En liknande beskrivning kan passa in på Nik Antropov, som nu går mot sin fjärde säsong i Winnipegs organisation. Några lovande säsonger i Toronto, bland annat som Mats Sundins kedjekamrat, höjde förhoppningarna – men mycket mer än en duglig center eller winger lite lägre ner i hierarkin har han inte blivit.
Olli Jokinen var den ena av Winnipegs två större värvningar – Alexei Ponikarovsky är den andra. 32-åringen lämnade New Jersey till förmån för att ettårskontrakt med Jets och sannolikt lär han få hålla till i en tredjekedja, där han återförenas med den tidigare Leafs-kamraten Antropov. Ansvarstagandet ligger på en bra nivå, men generellt sett håller han inte längre samma klass som tidigare – framför allt inte över en hel säsong.
Kyle Wellwood kommer sannolikt att runda av Winnipegs topp-9 i någon form. Han kommer ifrån ett karriärsår där han gjorde 47 poäng och kan lika gärna inleda den kommande säsongen i tredjekedjan som i förstakedjan.
I fjärdekedjan hittar vi Jim Slater, en snabb och defensivt skicklig center som dessutom kan bidra med tiotalet mål framåt. Slater har en viktig roll i numerärt underläge, där snabbheten är en tillgång i såväl det defensiva arbetet som i möjligheterna att hota offensivt.
Chris Thorburn var Winnipegs villigaste slagskämpe under den gångna säsongen med totalt elva fighter och han hävdar sig väl i en tillbakadragen roll i fjärdekedjan. Vem som kompletterar Slater och Thorburn återstår att se, men kampen lär stå mellan veteranen Antti Miettinen och energiknippena Patrice Cormier samt Spencer Machacek.
Vad som väntar för Mark Scheifele, Winnipegs förstaval från förra sommarens draft, återstår också att se. Han gjorde stor succé under training camp för ett år sedan, men lyckades inte övertyga fullt ut under de första sju matcherna i grundserien och skickades tillbaka till juniorhockeyn. Valet står nu mellan NHL och juniorhockey för Jets och Scheifele – och frågan är vad organisationen anser gynnar hans utveckling mest.
Nyckelspelare:
Ondrej Pavelec, Tobias Enström, Andrew Ladd
Nyförvärv:
Olli Jokinen – från Calgary – free agent
Alexei Ponikarovsky – från New Jersey – free agent
Al Montoya – från New York Islanders – free agent
Förluster:
Tanner Glass – till Pittsburgh – free agent
Chris Mason – till Nashville – free agent
Tim Stapleton – till Dinamo Minsk (KHL) – free agent
Randy Jones – ny klubb ej klar – free agent
Eric Fehr – ny klubb ej klar – free agent
Svenskar:
Tobias Enström
Coach:
Claude Noel
Preliminär laguppställning:
Evander Kane – Olli Jokinen – Alexander Burmistrov
Andrew Ladd – Bryan Little – Blake Wheeler
Alexei Ponikarovsky – Nik Antropov – Kyle Wellwood
Chris Thorburn – Jim Slater – Antti Miettinen
Tobias Enström – Mark Stuart
Ron Hainsey – Dustin Byfuglien
Paul Postma – Grant Clitsome
Ondrej Pavelec (Al Montoya)
Andra notabla spelare: Mark Dekanich, Zach Bogosian, Derek Meech, Patrice Cormier, Ben Maxwell, Mark Scheifele, Spencer Machacek
---
Bästa nyförvärvet: Olli Jokinen
Winnipeg saknar spets och även om Olli Jokinen inte är av den kvaliteten som organisationen skulle behöva är det en bra värvning. Får han rätt omgivning, ett stort förtroende och producerar redan från start kan finländaren gå mot en trevlig säsong.
Värsta förlusten: Tanner Glass
Faktum är att Winnipeg inte har tappat mycket etablerat, men Tanner Glass energifulla spel i fjärdekedjan kommer att saknas. Han tacklas något enormt, spelar enkelt och går inte bort sig av iver.
Årets poängkung: Evander Kane
Om Evander Kane bara håller sig frisk bör han ta nästa steg på utvecklingsstegen och öka sin poängskörd ytterligare. Fungerar dessutom allting klockrent med kedjekamraterna kan vi få se ett högklassigt genombrott från honom.
Årets nykomling: Paul Postma
Skadan på Zach Bogosian bör innebära att Paul Postma definitivt kommer få inleda säsongen i NHL och efter starka insatser i AHL under den gångna säsongen är förhoppningarna på honom rätt goda.
Årets genombrott: Mark Scheifele
Spelar Mark Scheifele i NHL eller i juniorligan? Den frågan måste besvaras innan den här kategorien kan diskuteras – men blir det NHL-spel för honom är möjligheterna för att genombrott stora, framför allt som han rapporteras ha utvecklats en hel del på det här året.
###
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28. Winnipeg Jets
29. New York Islanders
30. Columbus Blue Jackets
