Lagbanner

Resereportage: Madrid

Christopher Kviborg från Svenska fans/Real Madrid skildrar Real Madrid och staden Madrid i ett resereportage.



Det är lördag den 5: e november, klockans alarm skär i mina öron när jag klockan 04.00 går upp. Men vad gör väl det en dag som denna, en resa till Madrid väntar ju!

Efter en dubbel espresso är man åter människa igen, människa nog för att ta sig ut till Arlanda åtminstone. Regnet vräker ner när jag vid flygbussen möter upp med min vän Per, ett lika troget fan av Real Madrid som jag. Vi har båda lyckats övervinna tröttheten för att istället lägga all fokus på vår kommande resa, en resa till Madrid, Real Madrids hemstad!

Flight KL 1703 till Amsterdam lyfter från ett mörkt Arlanda med mig och Per ombord, vi diskuterar redan hur startelvan mot Zaragoza kan tänkas se ut. Vi hoppas båda på att få se Zidane tillbaka i spel men mest av allt ser vi framemot att inta ett fullsatt Santiago Bernabéu kommande dag. Efter att ha misshandlat magen med en KLM-macka, ”ost och italiensk skinka” hade dom kallat det för, slår flygplanshjulen ner på Amsterdams flygplats, Schiphol. En timme senare satt vi på nästa flight till Madrid. Flygtiden mellan Stockholm och Madrid är vanligtvis cirka fyra timmar om man åker direkt. Eftersom vi mellanlandade i Amsterdam tog resan totalt sju timmar. Ska man stanna lite längre i Madrid är detta ett rätt skönt sett att flyga på, det är skönt att kunna sträcka på benen och äta en bit mat när man mellanlandar. Strax efter lunchtid landar vi så på den väldiga flygplatsen i Madrid, Barajas. Då jag av erfarenhet vet hur lång tid det tar att få sitt bagage i Spanien har jag bara med mig handbagage, det sparar en timme, minst. Att ta sig till och från Barajas är väldigt lätt, man ska absolut inte ta en taxi. Madrid har ett utmärkt tunnelbanenät, ett nät som även innefattar flygplatsen Barajas. En taxi till staden kostar runt 30 Euro, tunnelbanan kostar helt makalösa 1 Euro. Dessutom är det smidigt och tar endast 25 minuter in till dom centrala delarna av Madrid.

Vårt hotell som verkligen låg centralt, mellan Puerta del Sol och Sevilla, är ett familjedrivet hotell. Men det börjar onekligen dåligt, vår bokning finns inte likaså våra fotbollsbiljetter som skulle budas till hotellets adress. Jag ryser till, ska jag behöva offra en hel dag på att dels leta ett nytt hotell, samt leta upp företaget jag köpte fotbollsbiljetterna ifrån? Vi lämnar hotellet för att finna ett nytt, men fem sekunder efter att vi satt vår fot på gatan kommer damen från hotellet utspringande. Hon har hittat vår bokning! Jag drar en enorm lättnandes suck, dessutom hade hon hittat våra fotbollsbiljetter. Nu löste sig detta till det bättre, mycket tack vare att jag kan rätt hygglig spanska. I Spanien kan den äldre generation, 50-talister och neråt oerhört begränsad engelska. Ska man tillexempel fråga någon om vägen eller något liknande (för dom som inte kan spanska och frågar på engelska) så ska man alltid fråga yngre människor som i regel kan rätt bra engelska. Hur som helst, vi tar in på vårt hotell och upptäcker att det är mycket bra standard för att vara två-stjärnigt. Dessutom ligger det mycket centralt i ett lugnt område, priset (35 Euro per person för två nätter!) är även det mycket bra! 

Mäktigt Bernabéu (Tagen på Stadiumtouren)

Lite ombyte och vi är redo att upptäcka Madrid. Vi åker genast till Bernabéu med hjälp av den utmärkta tunnelbanan, stationen heter också ”Bernabéu”. En mäktig arena uppenbarar sig när vi går upp från tunnelbanan, Estadio Santiago Bernabéu är enorm, vacker är den dessutom. För 9 Euro köper vi varsin biljett till en rundvandring på Bernabéu, det skulle visa sig vara mycket prisvärt. Man fick helt fritt på dom anvisade områdena vandra omkring och titta på vad Bernabéu hade att erbjuda. 

 (En av dom jacuzzis spelarna använder)

 (Christopher Kviborg leker "Florentino Peres")

 
(Jag och Pelle på Reals bänk!)

Alla läktarsektioner, planen, avbytarbänken, ett omklädningsrum, troférummet samt mycket mer fick man se. Det hela gick på runt en timme och kameran gick på högvarv. Touren avslutades i en av Real Madrids souveniraffär där man självklart gjorde en hel del inköp. Nöjda och belåtna tar vi oss ner till tunnelbanan igen med påsar fyllda av souvenirer. När vi kommer upp på Puerta del Sol ringer mobilen, det är Per Zander (bloggaren på svenska fans) som vill träffa oss klockan 21.00 på just Puerta del Sol. Vi skyndar till hotellet för att dumpa påsarna samt byta om. Vi köper varsin baguette med den goda och typiska spanska skinkan ”Jamón Iberico” som vi trycker i oss på vägen till Zander. Per Zander som bott i Madrid sedan 1997 har lovat att ta oss runt i den härliga spanska pub-djungeln. Madrid är antagligen den stad som har flest pubar/caféer per invånare. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att vi avslutade kvällen på en pub runt klockan 04.00. Den mycket fotbollskunniga Zander (som hejar på Rayo Vallecano, stadens tredjelag) visar sig vara en mycket trevlig prick. Efter den utmärkta guidningen ramlar vi in på hotellet lagom till en tidig frukost, men varken jag eller min vän Per är vidare hungriga, däremot väldigt trötta av diverse anledningar.

Det är aningen motvilligt vi stiger upp lagom till lunch, men å andra sidan vill man inte sova bort allt för många timmar när man inte stannar så länge. Magen skriker efter mat, och vad är bättre en att äta på McDonald´s så här dagen efter en pubrunda? Tja, vi kommer inte på ett bättre alternativ, en Big Mac senare och humöret och kroppen är åter på top igen. Vi bestämmer oss för att uppleva lite kultur, den väldiga parken ”Retiro” beläget centralt fångar vår uppmärksamhet. Denna väldiga park ses som den viktigaste parken rent historisk och den är mycket populär blanda invånarna i Madrid. Det är söndag och parken vimlar av folk, vi tar en ”cortado” på ett café inne i parken. Solen lyser och det är en bra bit över tjugo grader i solskenet. Just då känner man en enorm lycka, man sitter och tar en kaffe i behagligt väder och man vet att man inom ett par timmar bara ska få se Real Madrid live, på Bernabeú!

Nu börjar vi bli rejält uppspelta, vi kan knappt bärga oss, vi skyndar till tunnelbanan för att åka till arenan. Sanna supportrar som vi är har vi naturligtvis våra matchtröjor på, jag med ”Raúl” och Per med ”Guti” på ryggen. Tunnelbanan börjar bli packad på folk nu, trots att det är två timmar till avspark. Efter ett varv runt Bernabéu hittar vi vår ingång, det är kortsidan och ”curva norte” som gäller. Det finns en sak som går hand i hand med en match i La Liga, och det är inköpet av ”pipas”, ni vet dom skaltäckta små fröna som är salta. Mer eller mindre hela arenan sitter och knaprar på dessa för att stilla nervositeten under matcherna. Våra biljetter visar sig vara riktigt bra, vi sitter absolut längst ner snett bakom ena målet, man kan nästan ta på ena stolpen så nära det är. Allt eftersom Bernabéu fylls med människor bevittnar vi uppvärmningen, motståndarna Zaragoza buas sedvanligt ut när dom springer in på Bernabéus oerhört välskötta gräsmatta. Jag lägger även märket till att det är olika typer av människor som går på fotboll i Spanien, det är allt från gamla tanter med Real Madrid-halsdukar till turister och ultras sur. Fotboll i Spanien är ett familjenöje, och det är så det ska vara, alla ska känna sig välkomna men framförallt känna sig säkra. Då jag vart på fotboll i både London och Rom kan jag jämföra. I London är det uteslutande män runt trettio som går, i Rom likaså, där klackarna har mer utrymme på arenorna. Real Madrid har även dom en klack, men rätt liten. Med flaggor och banderoller utmärker sig Ultras Sur på den södra kortsidan. Ultras Sur är dom mest ”fanatiska” supportrarna till Real Madrid, ett gäng man inte vill träffa på med fel tröja tillexempel. Men man bidrar till att höja stämningen på Reals matcher. 

 (Gräsmattan vattnas)

Det börjar dra ihop sig, bara fem minuter kvar när speakern drar laguppställningarna. Zaragozas startelva basuneras ut och 73000 människor buar, det är mäktigt att lyssna på. Desto mäktigare är det när han drar Real Madrids, ett mäktig ”heeyy” svarar dom olika namnen, Beckham och Raúl drar mest ljud. Real Madrid ska börja matchen med att anfalla mot vår sida, mot den gamla Real målvakten César Sanchez, som får applåder innan matchen, man har inte glömt bort honom. Bernabéu glöder av förväntan när domaren blåser igång. Real inleder med att slå bollen sida till sida med imponerande precision , otänkbart i Allsvenskan tillexempel. Så pass nära spelet som vi satt och man lägger märke till detaljer, tillexempel hur mycket Beckham och Raúl rör sig och att Roberto Carlos har en helt otroligt hög utgångsposition. Det går ett tag innan den första farligheten kommer, helt fri med César skjuter Robinho men denne kan rädda med en fotparad. Bernabéu som är utsålt mer eller mindre ropar tillsammans ”oouuii” då det nästan blev mål. Men Real imponerar inte i den första halvleken, och bortskämda som man är som Realsupporter buar man ut hemmalaget vid paussignalen. Under den första halvleken pratar jag och Per knappt med varandra, vi sitter båda stilla med öppna munnar, imponerade av allt från arenan till gräsmattan. 

 (Gruff i straffområdet)

Efter en liten bensträckare intar vi våra platser igen. Real ser mer taggat ut nu, kanske att Luxemburgo skällt ut dom i paus? Real höjer tempot och ökar sitt bollinnehav men har förvånande svårt att skapa målchanser, kanske inte så konstigt med alla skador men lite mer ska man kunna kräva av det startande. Planens kanske bästa spelare imponerar på alla, även på mig, Sergio Ramos är grym helt enkelt. Matchen börjar lida mot sitt slut, ska man inte få se några mål från hemmalaget när man väl ser dom live? Det verkar onekligen inte bättre tills planens kallaste spelare hittills, Robinho, börjar vakna till liv. Med sina dribblingsrajder tvingar han Zaragozas försvar till stor rörelse. Helt plötsligt faller han och 73000 skriker ”Penalti”, domaren tvekar inte, han pekar på straffpunkten. Vet inte vem som sa det först, men blir man fälld ska man inte ta straffen själv, något som Robinho gör ändå. I perfekt ”slänghöjd” slår han straffen, César klarar den enkelt, uppgivenheten börjar visa sig på Bernabéu. Men Real låter sig inte nedslås, bollen ska bara in, fyra minuter efter straff ett kommer straff nummer två. Återigen är det Robinho som blir fälld, denna straff är solklar, även från vår vinkel. Till allas stora förvåning vill Robinho även ta denna, tur var det att Roberto Carlos tog bollen istället då det kändes som att Robinho hade allt för mycket att förlora på att slå straffen. Med en helt enorm ansats drar Carlos på en patenterad missil till höger om César, 1-0 och publiken i extas!
Stämningen höjs och publiken gör allt för att hjälpa Los Blancos till seger, Iker Casillas gör en jätteräddning på övertid och hemmalaget kan ta alla tre poäng till Bernabéus stora lycka och jubel. Real Madrid hymnen ”Hala Madrid” spelas medan spelarna lämnar planen till publikens applåder. Jag och Per sitter kvar riktigt länge, ingen av oss vill lämna arenan. Men tillslut lämnar vi ändå Bernabéu och tar oss ut på dom folktäta gatorna utanför.

Vi stöter på Stefan Elofsson (från Liverpool-redaktionen) med en vän. Vi drar in till stan för en bit mat. Väl inne på restaurangen sitter det ett gäng överförfriskade engelsmän som också vart på matchen. Till deras stora lycka tycker dom restaurangens vakt är hemskt lik Luis Figo. När engelsmännen lämnar stället tvingar dom vakten att bli fotograferad i flera minuter samtidigt som dom skanderar ”There is only one Figo, there is only one Figo”! Humor på mycket hög nivå. Efter att ha ”tjötat” fotboll flertalet timmar med den mycket trevliga Stefan och hans vän bestämmer vi oss för att bege oss tillbaka till hotellet. Det har vart en lång dag och både jag och Per har stora intryck att smälta.

Vi vaknar och efter ett tag checkar vi ut från hotellet, efter en liten stadspromenad tar vi åter ”tuben” till flygplatsen Barajas. Vi är båda överens om att vi verkligen inte är redo att åka hem men då studier och jobb väntar hemma i Sverige har vi inget val. Flight KL1103 ska ta oss till Amsterdan, jag tackar snällt ”nej” till mackan som flygvärdinnan vill ge mig, magen har inte glömt den första ännu. Efter sedvanliga inköp på taxfree i Amsterdam lyfter den sista flighten för vår resa mot Sverige och Stockholm. Ungefär sjuttio timmar efter vi lämnat Arlanda återvänder vi, trötta men oerhört nöjda med vår resa.

När jag nu summerar denna resa kommer jag fram till att den tillhör en av det roligaste om inte den allra roligaste, och då har jag ändå vart på tiotalet fotbollsresor. Madrid är en storstad, det gäller att prioritera vad man ska se, speciellt om man bara har två dagar på sig. Gillar man Real Madrid som vi gör är touren på Bernabéu ett måste, se en match likaså. Vidare rekommenderar jag ett besök i den enorma parken Retiro, där kan man strosa omkring bland spanjorerna drickandes på en cortado. Nattlivet i Madrid bjuder på mycket, allt från vanliga nattklubbar till små gemytliga pubar och caféer. Nu hade vi en bra guide i Per Zander, men det ska till mycket om man inte ska känna sig välkommen i Madrid och det staden erbjuder. Jag skulle rekommendera vem som helst att åka till Madrid, dels tack vare det fantastiska fotbollslaget Real Madrid men även för det vänliga folket och den sköna stad Madrid är. 

 (Santiago Bernabéu)

Läs öven Christopher Kviborg andra resereportage som gjordes 2006/November, det finner ni här!
Klicka här!

Christopher Kviborg2005-11-12 01:05:00

Fler artiklar om Atlético