Gästkrönika: Hjärta. Hjärta och själ
Atlético de Madrids insats på mäktiga Camp Nou upprör Atletifansen och Thom Hörnström (alias John Mayer) sätter ord på våra känslor via sin fina gästkrönika om vad som saknas i vårt älskade lag!
Ibland mår man dåligt rent psykiskt, hela ens känslomässiga existens känns skadad. Sårad. Likt en granat som splittrats har något specifikt sargat en på flertalet essentiella, emotionella punkter. Ett hårt ord från någon man håller kär, en nedvärderande blick från en person man inte känner eller ett svek från en specimen som man nästintill beundrar.
Det Atlético Madrid stod för i lördags klassificeras under kategorin svek.
För jag känner mig sviken, så enkelt är det. Insatsen, om man nu ens kan beteckna den som det, som Atlético de Madrid gjorde på ett fullsatt Nou Camp var nämligen ett hån mot oss supportrar. En spottloska på vårt fina klubbmärke, en käftsmäll på var och en av oss som dagligen visar vårt stöd till den rödvitrandiga klubben.
Jag skämdes när jag satt och såg den eftersända matchen på TV4 Sport strax efter klockan tolv, natten mot i söndags. Mådde rent ut sagt fysiskt dålig. I dryga två timmar hade jag isolerat mig från TV, Internet och telefoni för att undvika allt från idiotiska textremsor till minst lika abderitiska kompisar. Allt för att få nöjet uppleva spektaklet på bästa möjliga sätt.
Så här i efterhand vet jag inte om det var tur eller inte, jag slapp glåporden den kvällen (bortsett från den nattjobbande kompisen som ringde och skrattade åt mig i telefonen klockan halv tre på natten), men jag hade nästan hellre fått reda på allt om eländet innan så att jag kunnat skippa denna tortyr framför dumburken. Tyvärr, så uselt var det, precis så uselt. Det Atlético Madrid jag såg på Nou Camp i helgen var bland det sämsta jag har sett både när det kommer till det tekniska samt det motivationsmässiga genomförandet. Och jag har sett många dåliga insatser från Atleti under mina år som supporter, tro mig.
Besvikelse tror jag att det stavas, jag förväntade mig mer. Desillusionerad, så känner jag mig, en känslomässig uppladdning inför helgens höjdpunkt som slutligen resulterade i ett antiklimax så rejält att TV4:s tablåprioritering helt glömdes bort. Jag vet inte om jag är arg eller inte, vilket är konstigt eftersom vi har alla skäl till att vara redigt förbannade på precis alla elva spelare som inledde matchen mot Barcelona, men på något sätt är jag inte förvånad. Det är så mycket Atlético skrivet över hela intermezzot, man tror att något utöver det vanliga håller på att byggas upp men sen blir man nedknuffad till jorden igen och sitter i sin soffa och funderar över vad som i helvete gick fel.
Eller knuffad, snarare var det en hoppspark rakt i mellangärdet. Liggandes i fosterställning i soffan klockan kvart i två på lördagsnatten frustrerad, förbannad och kvasisentimental över klubben i sig…
Det är ungefär då man förstår hur viktigt laget verkligen är för en.
Om jag ska försöka anknyta lite till det relevanta ämnet, nämligen matchen i sig, så är jag lite ambivalent över vad jag vill få sagt. Rent taktiskt så kan jag inte komma på speciellt många felsteg förutom att, precis som medlemmen Spiders redan klargjort, Leo Franco borde ha fått starta matchen samt att Luis Garcia borde förpassas till valfri mörk håla i frysboxen med krav på rejäl förbättring beträffande både inställning och teknik innan han åter ges chansen i A-laget. I övrigt kan jag dock inte peka ut ett enda taktiskt fel från Aguirre, det var inte hans förlust, folk kan fokusera hur mycket de vill på att han är dålig på att motivera spelarna, en dag som i lördags var det helt orelevant. Bortamatch mot Barcelona, ett fullsatt Nou Camp med tiotusentals skrikande Katalaner, motivationen, glöden och viljan att kämpa ska redan finnas där. Den ska finnas i blodet, pumpas ut från ett rödvitt hjärta till varenda del av kroppen för att slutligen användas för fullt i varenda liten duell, närkamp och aspekt av spelet.
Det gjorde den inte, alls, istället fick vi se ett segstartat gäng Colchoneros som inte ens försökte replikera efter Barcas fenomenala start. Och det är här irritationen och besvikelsen växer fram, snabbt och starkt.
Jag bryr mig inte ett dugg om vi förlorar med 7-0 mot Real Madrid om två veckor, allt jag vill se är ett lag som känner passion för spelet fotboll och hjärta för klubben Atlético de Madrid. Jag vill se kämparglöd, jag vill se vilja och jag vill se mordisk djävla instinkt på varenda tum av planen. Precis som Spiders säger i sin sjätte punkt så ska det vara 200 % i varenda situation, hjärta framför allt annat, ”Real ska inte få andas, basta!”
Kärlek, det är mitt temaord som jag vill föreläsa om för Ujfaluši, Heitinga, Garcia *2 och resten av clownerna som skämde ut sin klubb i Katalonien. Kärlek och hjärta. Passion och vilja. Motivation och glöd. Jag vill se uppoffrande spel, individer som växer ihop till en helhet och hjälper varandra. Håller varandras rygg och tillsammans återigen skapar den perfektion och underbara känsla som bara ett Atlético i högform kan ge mig. Kärlek, en rödvit sådan, på varenda vrå av planen och aspekt av livet.
And I don't mean like, roman, candle, firework, Hollywood hot pink love. I mean, like, "I got your back"-love!