Saúl: "I Madrid stal de mina fotbollsskor, min mat.."
Atlético de Madrids mittfältare har ett förflutet i ärkerivalen, men det är ett mörkt förflutet som han helst av allt vill glömma. Samtidigt har det fått honom att mogna snabbare.
Atlético de Madrid har gott om canteranos i seniortruppen som Diego Simeone förfogar över. En av dessa har tillhört Real Madrids ungdomssystem. Den här historien handlar förstås om Saúl Ñiguéz. Liksom de äldre bröderna Jonathan och Aarón (en gång en av Spaniens största talanger) såg det ut att bli fotboll för Saúl, men vägen till att etablera sig i La Liga har varit lång och kantig. Allt började mer eller mindre i en kvartersklubb för Saúl, men Real Madrid fick snabbt nys om hans kvalitéer vilket sedemera ledde till provspel. Saúl testade i Madrids ungdomslag som 8-åring och fick sedemera chansen att representera vad som därefter skulle bli hans personliga ärkerival.
I en intervju med El Mundos journalist Eduardo J. Castelao berättar Saúl om en väldigt jobbig period i Real Madrid, något som i många och mycket har format hans karaktär. Han är lite annorlunda i jämförelse med många andra fotbollsspelare, speciellt mediatiskt. Han är rebellisk, något som Diego Simeone inte tvekar med att påpeka varje gång han får chansen att beskriva Saúls karaktärsdrag.
Få fotbollsspelare vågar egentligen säga mycket när de möter en journalist, men Saúl är väldigt rak i sin kommunikation. Ibland kan det ses som lite arrogant, men han är också beredd att jobba väldigt hårt för att uppnå sina mål: "Jag tänker inte sätta några gränser. Jag vill fortsätta växa och lära mig av alla mina lagkamrater. Jag tror mer på mig själv än någon annan. Jag har väldigt klara idéer, en familj som alltid stödjer och rättar mig..ja, de ser även till att rätta mig innan saker och ting är på väg att ske så att jag inte gör misstag" säger 21-åringen och syftar förstås på att han alltid är på jakt efter speltid. Det är ett återkommande tema sedan han gjorde sin "lärlingstid" under Simeones ledning, dvs. träna, men inte spela så mycket. Han inser dock att han har fått något av Atlético som ingen annan kunnat ge honom, inte ens hans pappas klubb Elche där han kommer från: "I mitt fall är Atlético inte enbart ett klubbmärke, en logga. Att vara en del av Atlético är också att följa vissa värderingar, en livsstil. Ödmjukhet, hårt arbete, uppoffringar, samhörighet. lagets styrka". fortsätter Saúl samtidigt som Castelao är beredd att gå in på hans tuffaste period, den i Madrid.
Det pågår ständigt saker bakom stängda dörrar inom fotbollsvärlden, även på ungdomsnivå. I just Saúls fall handlade det om en tung period där han anklagades av Madrid för saker han inte hade gjort. Castelao insinuerar att han helst inte vill prata om tiden i Madrid, men Saúl får infinna sig i att svara på frågorna: "Det gör inte alls ont att prata om den här perioden eftersom det var en bra erfarenhet ur ett perspektiv där jag fick lära mig väldigt mycket. Jag mognade mycket. Det var ett svårt år, men det var framförallt svårt för att det pågick saker som inte hade något med det sportsliga att göra. Rent sportsligt gick det bra, det var sakerna som pågick utanför idrotten som en grabb på 11-12 år inte ska tvingas gå igenom" säger Saúl. Problemen började tidigt. Han var bara 8-9 år gammal när han inte fick följa med på den årliga Alevín-turneringen i Brunete utanför Madrid. En turnering som förövrigt TV-sänds av Canal+ i Spanien: "Nej, det här var innan. Då var jag 8-9 år gammal och åkte dit för att provspela med de. Det handlade om andra saker. De stal mina fotbollsskor, min mat..jag fick inte heller vistas på Valdebebas träningsanläggning i två veckors tid p.g.a. något som jag inte ens hade gjort. De gav min tränare ett brev som de påstod att jag hade skrivit, men som jag inte alls hade skrivit" berättar Saúl.
Brevet som han påstods ha skrivit till tränaren i Madrid gjorde att han räknade ned dagarna i den spanska huvudstaden. Han skakar på axlarna när Castelao försöker få fram om det var de andra barnen som hade skrivit det för att få Saúl utsparkad. Därefter svarar han med ett "jag vet inte" och ler när frågan om de andra föräldrarna är skyldiga till något sådant. Förutsättningarna hade han i varje fall: "Jag har alltid haft stor tilltro till mig själv sedan barnsben. Ett exempel är när jag lämnade Madrid. Jag visste att världen inte skulle gå under och att jag skulle spela någonstans. Jag ville bara njuta av att spela fotboll" fortsätter Saúl.
Sedan kom vändningen. Saúl lämnar för Atlético de Madrid.
I samma veva som Madrid hade låtit Saúl bryta sitt ungdomskontrakt med klubben för att återvända till hemstaden Elche fick även hans gamla tränare Pepe Fernández lämna. Pepe hamnade i Atlético de Madrid. Han fick jobba med en väldigt talangfull spelargrupp som innehöll Óliver Torres (sågs inte alls som den stora talangen just då), Javi Manquillo (lämnade också Madrid för att hans bror Victor inte fick fortsätta i klubben) och David Gil som hela tiden sågs som nästa stora målvaktstalang. Saúl pratar Pepe Fernández, hans vän Pepe Fernández: "Idag är han framförallt en vän. När jag var liten var han min tränare, en person som hjälpte mig när jag hade det som jobbigast. När jag var som mest nedslagen, när jag hade bestämt mig för att lämna det föregående laget p.g.a. omständigheter som inte hade något att göra med det sportsliga, när jag återvände hem och inte visste vart jag skulle spela fick jag ett telefonsamtal av honom och han sade åt mig att komma till Atlético. Han sade att han skulle ta hand om mig och att saker och ting var helt annorlunda gentemot det vi upplevde tidigare. Han gick också igenom en svår period utanför det sportsliga som han hade mig i Madrids ungdomslag. Det var en ganska svår period. Vi gick båda hit till Atlético och fick uppleva storslagna saker ihop" förklarar Saúl för El Mundos utsände.
Sen så var det ju det här med att hela tiden försöka vara rak i sin kommunikation. När Saúl lämnade Atlético eftersom han skulle få svårt att få speltid sommaren 2013 var han oerhört tacksam gentemot Simeone. Argentinaren var rak i sin kommunikation med spelaren i fråga. Saúl hade gjort ett bra U20-VM i Turkiet, många klubbar var ute efter honom, men i slutändan föll det gemensamma valet på Rayo Vallecano. Idag har han en tatuering som påminner honom om tiden under Paco Jémez ledning. Han pratar mer än gärna om speltid, det är ett av hans favoritämnen: "Det primära är att spela. Detta gäller även om man tycker om Atlético de Madrid väldigt mycket för i slutändan har man sina egna värderingar, det man själv vill. Om man inte får de minuterna som man själv vill spela så kan man tyvärr inte stanna på samma ställe, speciellt om man är ung. Jag kan inte vara på bänken. Jag vill spela alla matcher. Om jag befinner mig i en dålig period så måste jag fortsätta jobba på, sätta press, men det viktiga för en ung grabb som mig är att jag har min kontinuitet: att hela tiden få vara på planen, göra misstag och bli bättre" säger Saúl. Ingen tränare är dock beredd att garantera någon spelare, speciellt så ung, med vissa klara defekter i sitt spel varje minut på planen. Saúl har dock förtjänat sin speltid sedan Tiagos skada vilket i sin tur har minskat ryktena om att han skulle kunna lämna klubben, om man nu bortser från Manchester Uniteds försök i januari. Det gäller dock att behålla startplatsen med sina insatser på planen, där i ligger nyckeln på längre sikt: "Det är en sak som är säker, men om man sedemera ger allt och tränaren anser att andra spelare befinner sig i en bättre situation samtidigt som man själv inte spelar så kommer ingenting att hända. Jag kommer aldrig säga något om det. Tränaren kan välja vilka spelare han än vill, men jag måste alltid se till mitt bästa och i mitt fall är inte det bästa att sitta på bänken eller se matcherna från läktaren. Intentionen att spela måste alltid finnas där. Det gäller inte enbart mig, det gäller vilken ung fotbollsspelare som helst. Alla kommer de en gång att säga: 'Lyssna på mig, låna ut mig'. Det är viktigt att klubben värderar dig, detsamma gäller tränaren. Det är viktigt att känna sig behövd" förklarar Saúl.
Atléticos senaste resultat och det faktum att man inte lyckas göra mål har gjort att diskussionen om hur tråkiga Diego Simeones manskap är återigen blossat upp i media. Det finns helt klart ett problem med målskyttet sedan det misslyckade köpte av Jackson Martínez, men också det faktum att varken Luciano Vietto eller Fernando Torres lyckats axla manteln bakom Antoine Griezmann som inte bör vara lagets enda primära målskytt. Saúl håller sig dock på det klara med vad det är som gäller. Man är varken tråkiga eller dåliga enligt hans utsago: "Jag tycker inte det. Det viktigaste är att vinna. Det är visserligen sant att vi inte spelar som Barcelona. De spelar en fin fotboll och så vidare, men det finns även folk som säger att även Barcelona spelar tråkigt. Man spelar som man själv spelar oavsett vad folk säger. Vi gör alltid det som vi själva anser är bäst för att vinna våra matcher" säger mittfältaren. Han fortsätter förklara lagets och sin egen syn på den fotboll som man själva praktiserar. Alla kan inte spela fint: "Det viktiga är att vinna. Man kan spela väldigt bra, göra en riktigt bra match, men i slutändan förlorar man med 1-0 och där står man som ett frågetecken samtidigt som man frågar sig: "vad är värdet i det här?". Här är det viktiga att vinna. Visst, det vore helt otroligt att spela bra och vinna, men det viktiga är att vinna, det spelar ingen roll hur det ser ut. Hur skön är inte känslan när man tvingas lida, men ändå står där som vinnare med 1-0 i ryggen? Det är väldigt fint att vinna med 5-0, men då man verkligen lär sig något är när man vinner genom att lida, genom att slåss för svåruppnåda saker..Här är det fina i sig att vinna, det spelar ingen roll hur man spelar" säger han till tidningen.
Ibland kan den bästa vägen vara den rakaste, men då gäller det att vara effektiv och inte som Atlético har varit i de senaste matcherna: "Vårt första mål mot Valencia är en långboll från Filipe, motståndarna gör ett misstag och vi gör mål. Där har vi inte alls kombinerat oss till en målchans, men vi har gjort mål och vi vann även matchen. Bara för att man lyckas kombinera och slå fler passningar till varandra betyder det inte att man spelar bättre" avslutar Saúl.
Att vara riktigt bra defensivt, inte släppa till särskilt många målchanser och än färre mål är förstås en merit i sig, men i slutändan måste man göra mål för att vinna sina matcher. Det är en jättebra grund att stå på. Samtidigt måste man också generera fler målchanser genom att ha ett bättre kollektivt anfallsspel än vad fallet har varit de senaste matcherna. Då kommer målen också att komma. Viktigast av allt är dock effektiviteten..och att vinna.